Påsk på liv och död – vandringen till Emmaus

Berättelsen om vandringen till Emmaus har fångat människor i alla tider i kyrkan.

Det finns bilder och konstverk, dikter och böcker skrivna om den, och en av mina vänner gjorde en hel konfirmandläsning utifrån bara den texten. Det finns psalmer och sånger, som den här: Bliv kvar hos mig

Orden som lärjungarna säger till Jesus har blivit en aftonbön som beds över hela jorden: ”Stanna hos oss, det börjar bli kväll och dagen är snart slut..”

De sörjande och förvirrade lärjungarna gör en tung och lång vandring ut från Jerusalem till den lilla byn Emmaus, en mil från Jerusalem. Påsken närmar sig sitt slut och allt har hänt, men ingen förstår riktigt vad det kan betyda.

De går tillsammans, uppgivna och ledsna,  de talar med varann om allt det som hänt. Nu var allt slut, den som de trodde på var borta och de fattade ingenting.
Då kommer plötsligt någon som gör sällskap med dem, lyssnar noga på dem, går tillsammans med dem och berättar varför det gick som det gick. Hur det kunde komma sig att Jesus fick lida och dö.
De känner inte igen honom men deras hjärtan brinner.
Så kommer kvällen och när han verkar vilja lämna dem säger de: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut.” Han stannar och de äter tillsammans, och när han bryter brödet, den välbekanta handlingen ser de!
Det är den uppståndne Kristus.

Emmausvandringen har blivit till en bild för livet och en illustration till löftet som Jesus ger: jag är med er alla dagar till tidens slut. Medvandraren som vi ofta inte känner igen, går med oss, lyssnar, förklarar, ger oss insikter och kunskaper om Gud och livet. Men framförallt delar livet med oss, är närvarande, alltid.

Hur kan det hänga ihop?

Lennart Koskinen skrev i Kyrkans tidning
”… ropet ”Kristus är uppstånden” handlar inte främst om den tidiga söndagsmorgonen för länge sedan, utan det för oss viktiga budskapet är att den historiska personen Jesus från Nazareth faktiskt lever, om än i en annan dimension än den vi är kroppsligt bundna till. Den historiske Jesus övergår till att vara den kosmiske Kristus, tidlös och därför närvarande i varje tid”. Hela hans krönika finns här.

Jag skulle använda andra ord men poängen är jag med på, uppståndelsens betydelse är att vi inte går ensamma genom livet, att Kristus vandrar med oss och ger oss inspiration, mod, hopp och insikter.
Han stannar med oss även när det börjar bli kväll och natten är här.

En Afrikansk Jesusbild

Stilla veckan – en vecka på liv och död

Vi är i Stilla veckan i kyrkans år, en vecka som präglas av allvar och livets svåra och tunga frågor.

Frågor som kanske är för jobbiga att ens tänka på för vissa. Jag undrar för mig själv om det är den flykten från allvaret och livets verkliga villkor som gör att påsken förvandlas till att bara vara godis, mycket mat, gula kycklingar och fjäderprydda björkris.
Eller är det snarare så att när våren äntligen är på gång vill vi njuta av den, glädjas över blommor och skira små blad, vara glada över att livet återkommer efter vinterns kyliga död så att vi inte orkar höra mer om mörker, lidande och plåga?
Tänk, påsken bejakar just den glädjen, men utan att blunda för hur livet verkligen är.

För mig är det viktigt att det finns platser där vi kan reflektera över det oerhört sårbara livets hårda och mörka sidor. Hur lever vi tillsammans när vi vet att lidande, fattigdom, sjukdom och död faktiskt finns?

Att prata riktigt, på allvar om döden är inte lätt eftersom det berör oss alla personligen.

Men tänk så mycket det talas om döden på ett opersonligt sätt. Varje dag talas det om döden på nyheterna, den onda bråda döden finns där hela tiden. Men den vardagliga döden är inte där. För att inte tala om de eviga tv-deckarna och underhållningsvåldet på film och TV, där gestaltas om och om igen hur människor dör. Det har också blivit allt vanligare med bilder på kroppar, döda människor i CSI-deckarna och patologernas jakt på de okända mördarna.

I våra familjer är döden omvälvande och en katastrof, den förändrar väldigt mycket även om döden är väntad efter lång sjukdom. När en person försvinner förändras relationerna i den gemenskapen. Där finns en tomhet som ingen annan kan fylla på samma sätt.
När döden kommer hastigt är det som en chockvåg sprider sig bland dem som kände eller kände till den som är borta.

Döden är obegriplig och skrämmande och än mer när någon tar sitt eget liv,  så mycket av skuld och tomhet som sprider sig då. Tänk om den som närmar sig handlingen att ta sitt liv ett litet ögonblick kunde känna vad som händer med så många efteråt. Hur många som anklagar sig själva, eller bär på tomheten och de obesvarade frågorna kanske under resten av sitt liv. Skulle det göra någon skillnad?
Tänk om han eller hon kunde ana hur livet i sina olika skeden förändras och kan bli till något helt annat än det var då i den mörkaste stunden, skulle det hindra misstaget? Ja jag säger misstag för så ser jag på självmord, som så många andra, men inte för att skuldbelägga eller fördöma någon.

Spes (http://spes.se/ Riksförbundet Suicidprevention och efterlevandestöd) mål är ett suicidfritt Sverige. Jag har också hittat många sidor på facebook och nätet som vill vara stöd till den som tänker på självmord.
Här: https://www.facebook.com/SuicidePreventionResourceCenter?fref=ts eller https://www.facebook.com/suicidezero
Vi behöver hjälpas åt att inga människor känner att deras liv inte är värt att leva, att de som är sjuka får en bättre behandling som motverkar depressionernas svartsyner, att påminna varandra om att livet vänder och förändras. Det finns nya möjligheter!

Påskens budskap med allt sitt allvar bär till oss vetskapen att Gud går med oss djupast ner i det svåraste, är vi ensamma, plågade, fyllda av ångest? Jesus har varit där före oss. Han vet hur det är.
Gud själv finns med oss i sorgen och saknaden likaväl som i det mörker som är att vilja avsluta sitt liv. Vi är inte ensamma. Den Gud som aldrig drar sig undan eller överger är starkare än allt mörker och död.

Det är påskens budskap… (fortsättning i morgon)

Nya löv på björken när våren kommer

Kosmiskt eller existentiellt

Det finns fortfarande mycket att säga om de bibliska tankarna om domen, varje punkt i den kristna tron och trosbekännelsen är faktiskt outtömbar. Det finns alltid mer att säga och tänka.

Kristendomen är så enkel att minsta barn kan ta den till sig och samtidigt så djup och komplex att den mest lärda människa i världen inte kan bli färdig med sin analys av den, tron är som livet självt… mer om detta en annan dag.

Nu vill jag ta talet om domen ett steg till.
Vad är det vi talar om när vi talar om domen i kyrkan, är det ett kosmiskt eller ett existentiellt skeende? Eller både-och kanske?

”Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna,
men den som tror ska finna, löftena de stå kvar”
– så sjungs det i den kända psalmen Löftena kunna ej svika. (254 i Psalmboken)

Där och på många flera ställen målas bilder upp av jordens undergång, och ofta kopplas bilderna ihop med tal om domen.
Det är skildringar av tidens slut, hela kosmos eller åtminstone hela jorden förstörs eller förintas, allt verkar vara slut, mänskligheten och allt levande på jorden dör som i en supernova eller kosmisk katastrof. Till och med större än dem som vi ser på filmduken i alla dessa otaliga amerikanska undergångsfilmer som dyker upp med jämna mellanrum.

Där sätter Gud stopp för ondskan och alla brister och all trasighet.
Sedan kommer skapandet av en ny himmel och en ny jord där varken sorg, smärta, lidande eller ensamhet finns utan där vi alla lever med Gud själv.
Visst är det bildspråk men kanske handlar det om ett reellt skeende, händelser i den yttre verkligheten.

Talar vi om ett kosmiskt skeende när vi talar om domen eller något annat?

Vissa teologer tänker att talet om domen handlar istället om ett existentiellt skeende, något som har att göra med vårt inre och med oss som individer snarare än om hela jorden eller universum.
De stödjer sig ofta på Johannesevangeliet som skriver:
”…den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv.
Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.” (från Joh kap5)

Den enskilda människan drabbas av Guds ord och när hon svarar med tillit sker förändringen, när hon på något sätt säger sitt ja, kanske bara som en vilja att tro, då sker det!
Hon övergår från döden till livet. Guds rike är redan här, i oss och mellan oss. Den kroppsliga döden är bara ett steg som för oss närmare Gud och vi tas emot i Guds öppna famn av helande och befriande.

Kan det vara så att det handlar om både-och?
Både ett befriande av hela Guds skapelse och ett befriande och en upprättelse av var och en av oss.

fortsättning följer…

Inskription på en grav på Kolbäcks kyrkogård

Stilla veckan och rädslan

I berättelserna om Jesus sista vecka finns skildringen av stunden i Getsemane trädgård, det är en mycket gripande berättelse som har betytt mycket för många. Jesus är full av rädsla och ångest, han gråter i nattens mörker, hans själ är bedrövad till döds. Hans vänner kan inte hålla sig vakna utan somnar. Ensam och skräckslagen i mörkret bland olivträden tar han den enda tillflykt han har – bönen.
Han ber: ”Gud, du min pappa, ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”
Samtidigt samlar de mäktiga ihop soldaterna som ska gripa honom, Judas har lovat att visa vem som är Jesus. Det är natt och snart ska långfredagen börja. Det ska visa sig att hans rädsla var befogad, att han skulle torteras och piskas, hånas och spikas på ett kors.
Men var det Gud som ville det? Nej, men det fanns ingen annan väg att gå, inget annat sätt att verkligen visa att Gud är den Gud som är kärleken. Det går inte att visa kärlek uppifrån eller med makt.

Författaren Joseph O’Connor delar bl.a. in rädsla i två typer – autentisk rädsla och overklig rädsla. Den autentiska rädslan är vår vän som vill skydda oss från de verkliga farorna, hjälpa oss att fly från det som kan skada oss eller hitta sätt att överleva. Den overkliga rädslan är vår fiende, den är skräcken för det som inte kan skada oss ”på riktigt”, den känns lika starkt och påverkar oss lika mycket. Det är rädslan för att göra bort sig, social fobi eller rädslan för tandläkare och småkryp av olika slag och mycket annat.  Här hittar du O’Connors bok som e-bok.
O’Connor skriver i den sanna självhjälpstonen att vi kan lära oss att skilja på den autentiska och den overkliga rädslan, genomskåda den och lära oss att hantera de olika rädslorna på olika sätt. Vi kan bli fria från de ”falska” rädslorna som förminskar våra liv och dra nytta av de goda rädslor som visar oss vägar framåt. Det ligget mycket i tankarna han har, det kan hjälpa oss att skilja på olika rädslor och reflektera så att inte känslorna tar makten över oss.

Men tänk om vi ibland ändå måste göra det som vi är mest rädda för, det som är verkligen farligt? Tänk rädda ett barn i eldsvådan, säga den sanning vi inte vågar säga, möta den människa som sårar oss… Offra något av vårt eget för en annans skull? Offra oss själva? Vad skulle vara värt det? Det är frågor att tänka vidare på.

Berättelserna om Jesus i Getsemane har betytt mycket, de visar oss att han har varit där före oss, ja att Gud är med oss i rädsla, ångest och förtvivlan. Och att vi får be.
Vi har någon att vända oss till i det mörkaste av mörker.
Någon som vet hur det är.

En traditionell bild av Jesus i Getsemane

Stilla vecka och ondskans problem

För mig har stilla veckan och påsken ofta varit ett stort svar på det som brukar kallas ondskans problem. Det obegripliga att mycket i tillvaron och på jorden verkar vara destruktivt och plågsamt. Och det tragiska att vi människor så ofta utsätter varandra för så mycket lidande på så många sätt. Vi som följer nyhetsflödet på radio och TV ser mängder av våldsdåd och terror, olyckor och katastrofer, stora och små tragedier varje dag.

Det är lätt att känna sig förtvivlad och tappa tron på människorna och tänka att den banala ondskan finns tätt under den finsminkade ytan.
En bil blir stående utmed vägen, den har fått motorstopp. Två dagar senare är den totalt plundrad, fönstren krossade, allt som går att få loss är borta och någon har försökt sätta eld på bilklädseln.
Någon skriver en resonabel text i en artikel, som t.ex. Katarina Mazetti gjorde för någon vecka sedan, snart överflödar kommentarfälten med vrede och hat, hot om våld och extremt överdrivna reaktioner. Hon blir hotad och man försöker tysta henne på ett helt oacceptabelt sätt. Näthatet är kusligt och ger en bild av oss människor som helt ohämmade och våldsamma vilddjur när vi tror att vi kan vara anonyma. Är människan ond? Under den tunna hinnan av civiliserad artighet eller vänlighet lurar kanske vilddjurskäftar som vill slita andra i stycken.
Och då har vi inte ens börjat fundera över hur vi beter oss i konfliktsituationer eller krig.

Det är lätt att få en skev bild och glömma allt det goda som sker varje dag, det vardagsgoda, omtanken och omsorgen om varandra, vänligheten och stödet vi ger till varandra – det som aldrig hamnar i nyheternas stora rubriker. Det finns också och är mycket mer, sker oftare, är en del av vardagen.  Samtidigt kan vi inte förneka att vi människor också skadar varandra varje dag.

Det första jag vill säga denna stilla vecka är att peka på hur Jesus tar avstånd från våldet och hur han mycket tydligt väljer att ställa sig på den utsattes sida. Jesus vägrar att stå på de våldsamma romerska soldaternas sida, han ställer inte upp på de makthavande judiska myndigheternas sida som regerar med rädsla, tvång, våld och detaljreglering av människors liv. 

Svaret på ondskans problem blir därför att stå tillsammans med den som drabbas av det onda, att dela de plågades och trasigas situation. Vara med dem som sörjer och hånas. Jesus blir en av de mobbade, en av de hotade och misshandlade. En som sörjer och plågas.
Det betyder att Gud själv byter plats i tillvaron. Bilden av den höge maktfulle despotiske domaren som härskar och straffar och sänder ondska är inte en bild som visar vem Gud är. Istället får vi en bild av en kärleksfull person som gråter tillsammans med oss, som lider med oss och som har ångest som vi. Det är inte Gud som straffar sin son, utan
Gud själv som går in i ondskan och drabbas av den. 
Gud är en Gud som lider med oss.

Påskens frånvaro och närvaro

Två kvinnor går under nattens sista timmar från ett hemligt gömställe inne i staden ut mot en älskad människas grav. Nattens mörker förstärker deras känsla av ödslig tomhet och saknad. Men när de kommer fram till Jesu grav drabbas de av det mest oväntade budskapet av alla.
”Jesus är inte här, han har uppstått…”

Inte var de här kvinnorna särskilt lätta att övertyga om en sådan sak. De hade ju själva varit med vid korset och sett hans döda kropp läggas in i klippgraven. Nu fick de fick höra ängelns ord och se den tomma platsen där hans kropp hade legat, men vad skulle de tro?

Inte heller lärjungarna till Jesus var särskilt benägna att tro på Jesu uppståndelse till en början. Inte förrän de på allvar fick möta den uppståndne Kristus som Maria från Magdala gjorde utanför graven eller två av lärjungarna på vägen till Emmaus. Först då blev det omöjlig för dem att tro annat än: Kristus är uppstånden.

Men då, den första natten och den första påskdagen måste förvirringen ha varit total. Ingen av lärjungarna vågade tro att det var sant. Rykten av olika slag spreds i Jerusalem, och alla handlade de om Jesus.

 

 

 

 

Graven var tom, det var ett faktum som ingen förnekade. Det förklarades på många olika sätt. Men kroppen var verkligen borta. Annars skulle den ju lätt ha kunnat visas upp av dem som ville motbevisa uppståndelsen.

Efter hand började sanningen gå upp för lärjungarna så att de kunde börja fundera över vad allt detta kunde betyda. Och som en allt mer växande aning började de förstå att Jesus från Nasaret, verkligen var Kristus, Guds enfödde son, vår frälsare.

De började förstå att en gräns nu hade överkorsats och en skiljemur brutits ner en gång för alla. Att själva döden och allt vad den för med sig inte längre har någon makt över oss. Att rädsla, tomhet, saknad, att lidande och kärlekslöshet, att all splittring inom oss själva och mot medmänniskan inte är det som är starkast eller som kommer att vinna till slut.

Allt mänskligt hopp får sin uppfyllelse när det visar sig att han som levde ett helt kärleksfullt liv gick segrande ur striden mot hatet och bristen. När det visar sig att det är godhet, kärlek och liv som är starkast. När han som är barnens och de utstöttas vän uppstår ur dödens grepp.
Då vet vi att verkligheten har fått en ny dimension från och med denna natt, nämligen att Kristus alltid är med oss, levande och kärleksfull. Hela tiden uppmuntrande oss att ta vara på våra liv, att göra något meningsfullt livet.

Nu är tid för fest, nu får vi fira att livet vann och att mörkret inte kunde få makt över ljuset.

Att Kristus är uppstånden.

Glad påsk!

James Frey, Stilla veckan och den hemlighetsfulla närvaron

Kanske såg du Skavlan i fredags? Om du gjorde det såg du den amerikanske författaren James Frey. Han berättade gripande om när hans son dog och hur han gick till kyrkor, moskéer och synagogor för att be. Men sonen dog och författaren förlorade sin tro. Tragiskt på flera olika sätt.

Guds tystnad och böner som inte besvaras just på det sätt vi själva önskar är en del av trons liv. Guds närvaro är nästan alltid tyst och stilla och det är inte lätt att upptäcka den.

Vi behöver en Stilla vecka för att verkligen ana och inse att det tysta kärleksfulla leendet finns, någon som vänder sitt ansikte till oss. Någon som bär oss när livets tragik håller på att krossa oss.

Och när vi har lärt oss att se, att erfara den hemlighetsfulla närvaron, då vet vi att Gud finns nära med sin omsorg och kärlek oavsett om livet är fullt av sorg eller av lycka.

För att få reda på att Gud är nära räcker det inte att besöka tomma kyrkor (även om heliga rum kan ge oss lugn och frid) utan vi behöver möta andra människor, i gudstjänsten eller i samtal.
Gud talar tydligast till oss genom andra människor, deras ord och deras liv. Deras berättelser om Guds närvaro i sina liv, om den som bär och delar allt i tillvaron. Deras handlingar och deras värme.

Under helgen som gick avslutades fastekampanjen i Svenska kyrkan.  Då fick vi se en enorm mängd av handlingar och ett gigantiskt engagemang för att lindra nöd och minska hungern i världen. För mig handlingar som visar på en omsorg och omtanke mellan människor och pekar på att det finns en god skapare som har lagt in empati och medmänsklighet i våra hjärtan.

Påskveckans budskap talar till oss om vi öppnar våra sinnen, talar om någon som inte likgiltigt står vid sidan och ser på världens lidande och kamp, utan någon som delar allt med oss. Även en nära anhörigs död och vår egen förtvivlan eller ensamhet. Någon som går med… Och sedan förändrar allt!

Anders Holmberg

 

Maria

Plötsligt började jag ana varför!

Förut hade jag tänkt att alla de där Mariabilderna som fyller kyrkor och hem, bilar och offentliga lokaler i den katolska världen mest var kitsch eller någon slags modersdyrkan. Och när Mariabilderna mer och mer kom in i Svenska kyrkans lokaler och kyrkorum gillade jag det inte. En romantisk dyrkan av det moderliga eller sökersött idylliserande av barnet i hennes famn tänkte jag.

Och visst hade de feministteologer rätt som menade att den omöjliga föreningen av att vara oskuld och mor var ett ideal som användes som ett maktmedel mot kvinnor. Ett ideal som är totalt omöjligt inspirerar ju inte utan nöter ner en människa, pressar ner henne i jantelagens dammiga heltäckningsmattor, där hon osynliggjord förnekar att hon finns.

Men det var två saker som förändrade läget.

Upptäckten av den modiga Maria och en madonnabild i Torpa kyrka.

Jag är en av dem som är ofrivilligt barnlös. En sorg i livet, numera bearbetad och accepterad men som andra stora sorger i livet kastar den sin skugga över tillvaron.

En vårdag lånade jag nyckeln till Torpa kyrka utanför Kungsör för att ta några fotografier. Ljuset var bra, jag testade olika vinklar och såg närmare på detaljer och skulpurer i den fina medeltida kyrkan, jag var uppe på läktaren och i predikstolen, gick nära och tog översiktsbilder. Efter en stund fastnade jag vid en av de fina Maria-bilderna i Torpa kyrka. Så här ser hon ut.

 

 

 

 

 

 

Mariabilden har någon gång under årens lopp förlorat sitt barn, hon ler varmt men hennes händer är tomma. I den stunden, ensam i kyrkan med min kamera var det som om jag fylldes av en samhörighet med henne. Hon var som mig och jag var som henne. Mina händer var lika tomma som hennes, hennes händer lika tomma som mina.

 

 

 

 

 

För första gången blev en Maria-bild viktig för mig, talade till mig om en existentiell situation och gav mig lite tröst. Den tröst som finns att andra delar de sorger som finns i våra liv.

En djupt känslomässig upplevelse gjorde att jag upptäckte Maria, den unga kvinnan i bibelns berättelser på ett nytt sätt.

Jag tog fram berättelserna som finns om henne i bibeln och läste dem med nya lite mer öppna ögon och hittade mer. Något som andra har sett för länge sedan och många har sagt förut.

En modig kvinna som vågade följa sin innersta känsla och tro. Som vågade ta ett steg tvärs emot alla förväntningar och sociala gränser, vågade säga ja till kärlekens Gud och lita på att det skulle hålla. Och sedan när hon gjort det vågade hon gå vidare och stå fast vid sitt val.

Den lilla Maria, kanske den allra första kvinnan i världslitteraturen som uttalar sitt ja och sedan sitt ”jag”.

”Från denna stund ska alla släkten prisa mig salig” dånar det ur Marias lovsång innan hon kommer med rent revolutionära tongångar: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort…” (från Luk 1:46-55)

Efter den stunden i Torpa kyrka gillar jag att se Mariabilder och jag har fått en aning om varför Maria kan vara så viktig för så många runt om i världen. Kvinnor i alla åldrar ser henne, men inte som ett ouppnåeligt ideal pålagt av män, utan som någon att få tröst och mod av. Hon ger tröst genom att dela kvinnors och mäns situation, hon ger mod genom att våga stå på sig och hon visar var det finns någon att vända sig till.

Gud som är livets och kärlekens källa, Gud som ser vår situation och som bär oss genom livet.

Men det är klart att det finns mycket kitsch också…

En spansk Madonna från Costa del SOl

 

 

 

 

 

Tisdagskväll i Uppsala

Det är sen kväll i Uppsala på ledarskapskursen, vinden viner starkt utanför fönstret på Fjellstedtska skolan. Om jag tittar ut ser jag Fyrisån strömma, gatlyktor speglar sig i det gropiga vattnet och träden vajar starkt.

Det är en mastig kurs med långa dagar fyllda av föreläsningar och sedan en rejäl hög med böcker att läsa under året som kommer. Det handlar om ledarskap och organisation på många olika sätt.

Men min tanke går åt ett annat håll ikväll, till en ung kvinna som fyller år i dag. Hon försvann en höstdag som den här och det verkar som om hon är borta för alltid. Jag kan inte säga mer.

Sedan tänker jag på alla dem som har förlorat en nära person. De många som försvunnit vid olyckor till havs, personer som försvinner spårlöst på olika sätt.

Enligt BRÅ anmäls 6-7000 personer som försvunna varje år, de flesta kommer till rätta, men 25-30 personer kommer aldrig till rätta.

Jag kan ana den känsla som de anhöriga har av en väntan som aldrig tar slut. Trots att åren går finns hoppet kvar, en mor hoppas att det är sonen varje gång telefonen ringer eller någon knackar på dörren, trots att lång tid har gått. Och den gamla kvinnans ord till mig den där gången för länge sedan, ”jag bryr mig inte om var han är, bara han mår bra, om jag bara fick reda på det skulle jag vara nöjd. Jag kan förstå att han vill leva sitt eget liv.”

Idag gick jag in i de två fina kyrkorna som ligger uppe på vägen till Universitetshuset, Heliga Trefaldighets kyrka och Uppsala Domkyrka. I båda kyrkorna finns det ljusbärare av olika slag, där tänder väldigt många människor ljus varje dag av många olika anledningar. Det gjorde jag också. Jag tänkte på henne som försvann och de många som saknar någon de älskar, och så bad jag en bön. (följ länken om du vill be en bön på nätet)

Och när jag sedan skyndade mig genom regnet förbi Globalen och över ån mot Fjellstedtska skolan, tillbaka till nästa föreläsning, kom en tanke till mig.

De försvunna är fortfarande borta men jag får lita på att Gud vet var de är och hur de har det. Att Gud går med dem som Gud gör med alla människor. Och om de inte längre lever får jag tro att Gud har tagit emot dem i sin stora helande kärleksfamn och i sitt eviga liv.

Är saknaden lika stor? Ja men jag har någonstans att gå med min saknad…

 

Hemlösa blir utkörda

I morse kunde man läsa i DN om att Ny Gemenskap hotas att bli av med sina lokaler på Kammakargatan i  Stockholm, här en länk till artikeln: http://bit.ly/fnofTZ

Problemet är att det saknas studentbostäder i Stockholm, det är krisläge och själva huset där Ny Gemenskap håller till ägs av Stockholms Studentbostäder. Stockholms stad söker efter andra lösningar sägs det.

Det är verkligen olyckligt att två resurssvaga grupper ställs mot varandra, men för mig är det ingen tvekan om vilken grupp som är mest utsatt och som har störst behov. Dessutom behöver lokaler för hemlösa ligga centralt om de ska användas och vara till nytta. Många hemlösa tar sig fram enbart till fots och några kilometer längre ut betyder att det blir oåtkomligt.

Därför är det rimligt att de hemlösas oas i asfaltsdjungeln får vara kvar där den är.

Samtidigt är det märkligt att inte behovet av studentbostäder täcks genom andra insatser, Sthlms stad och högskolorna/universiteten i staden tjänar på att fler studenter ges möjlighet att studera där, eller ses studenterna mer som en börda än en tillgång för dem som tar besluten?