Vi är i Stilla veckan i kyrkans år, en vecka som präglas av allvar och livets svåra och tunga frågor.
Frågor som kanske är för jobbiga att ens tänka på för vissa. Jag undrar för mig själv om det är den flykten från allvaret och livets verkliga villkor som gör att påsken förvandlas till att bara vara godis, mycket mat, gula kycklingar och fjäderprydda björkris.
Eller är det snarare så att när våren äntligen är på gång vill vi njuta av den, glädjas över blommor och skira små blad, vara glada över att livet återkommer efter vinterns kyliga död så att vi inte orkar höra mer om mörker, lidande och plåga?
Tänk, påsken bejakar just den glädjen, men utan att blunda för hur livet verkligen är.
För mig är det viktigt att det finns platser där vi kan reflektera över det oerhört sårbara livets hårda och mörka sidor. Hur lever vi tillsammans när vi vet att lidande, fattigdom, sjukdom och död faktiskt finns?
Att prata riktigt, på allvar om döden är inte lätt eftersom det berör oss alla personligen.
Men tänk så mycket det talas om döden på ett opersonligt sätt. Varje dag talas det om döden på nyheterna, den onda bråda döden finns där hela tiden. Men den vardagliga döden är inte där. För att inte tala om de eviga tv-deckarna och underhållningsvåldet på film och TV, där gestaltas om och om igen hur människor dör. Det har också blivit allt vanligare med bilder på kroppar, döda människor i CSI-deckarna och patologernas jakt på de okända mördarna.
I våra familjer är döden omvälvande och en katastrof, den förändrar väldigt mycket även om döden är väntad efter lång sjukdom. När en person försvinner förändras relationerna i den gemenskapen. Där finns en tomhet som ingen annan kan fylla på samma sätt.
När döden kommer hastigt är det som en chockvåg sprider sig bland dem som kände eller kände till den som är borta.
Döden är obegriplig och skrämmande och än mer när någon tar sitt eget liv, så mycket av skuld och tomhet som sprider sig då. Tänk om den som närmar sig handlingen att ta sitt liv ett litet ögonblick kunde känna vad som händer med så många efteråt. Hur många som anklagar sig själva, eller bär på tomheten och de obesvarade frågorna kanske under resten av sitt liv. Skulle det göra någon skillnad?
Tänk om han eller hon kunde ana hur livet i sina olika skeden förändras och kan bli till något helt annat än det var då i den mörkaste stunden, skulle det hindra misstaget? Ja jag säger misstag för så ser jag på självmord, som så många andra, men inte för att skuldbelägga eller fördöma någon.
Spes (http://spes.se/ Riksförbundet Suicidprevention och efterlevandestöd) mål är ett suicidfritt Sverige. Jag har också hittat många sidor på facebook och nätet som vill vara stöd till den som tänker på självmord.
Här: https://www.facebook.com/SuicidePreventionResourceCenter?fref=ts eller https://www.facebook.com/suicidezero
Vi behöver hjälpas åt att inga människor känner att deras liv inte är värt att leva, att de som är sjuka får en bättre behandling som motverkar depressionernas svartsyner, att påminna varandra om att livet vänder och förändras. Det finns nya möjligheter!
Påskens budskap med allt sitt allvar bär till oss vetskapen att Gud går med oss djupast ner i det svåraste, är vi ensamma, plågade, fyllda av ångest? Jesus har varit där före oss. Han vet hur det är.
Gud själv finns med oss i sorgen och saknaden likaväl som i det mörker som är att vilja avsluta sitt liv. Vi är inte ensamma. Den Gud som aldrig drar sig undan eller överger är starkare än allt mörker och död.
Det är påskens budskap… (fortsättning i morgon)
Nya löv på björken när våren kommer
Människa först, sedan man, därefter präst i Svenska kyrkan i Södra Västmanland, ställer upp laptopen i Arboga, fotograferar, bloggar ibland, gillar film, musik, läser litteratur av många olika slag. 
en prästsida 
Vår fina kyrkliga värld vågar bara närma sig det svarta poetiskt. Den verkliga smärtan vill ingen konfronteras med. Den är ju ovanlig idag. Avvikande. Skambelagd. Våra barn överlever oss för det mesta, cancer kan botas… om inte så kan man skriva en fin bok om det.
Normen är pagefrisyr, sjuksköterskejobb, tre barn som alla har högsta betyg och kan välja vilken utbildning som helst. Dessutom gifter de sig ståndsmässigt och får fina barn.
Normen är att kunna sjunga. Normen är att ha tid att spendera både på eget välbefinnande likvälsom ideelt arbete.
Men vad gör vi med de verkligt misslyckade? De som inte orkar leva? De som fastnar i droger? De som skåpsuper? De som inga jobb får? De som inte kan få ett förhållande att vara?
De har inte mycket att hämta i vår fina kyrka. De blir bara mer misslyckade när de speglar sig i oss.
Hej Kyrkis, jag hoppas att allt är bra med dig! Glad Påsk!
Jag både håller med dig och inte, det finns tunga krav och normer i vårt samhälle, mycket av skam- och skuldbeläggande och människor slås ut på ett mycket obarmhärtigt sätt. Ja, tyvärr är det så, men det är lite bättre i kyrkan, där finns det ofta plats också för oss som inte lever upp till alla normer, vi har mötesplatser som är öppna på många ställen. Möten för daglediga och soppluncher som alla är välkomna till. Gudstjänsterna här hos oss är ofta en skön mötesplats för människor av olika åldrar, olika ursprung och med olika bakgrund. Vi är inte de lyckade och de andra är inte de misslyckade. Vi är människor som möts helt enkelt.
Många av oss tänker också så, inte alla förstås, även kyrkbesökare formas av samhällsidealen och normerna. Men jag tror att vi i kyrkan har en unik möjlighet att skapa en helt annan gemenskap – där vi alla är vi.
/Anders
Våra miljöer är inte så öppna som vi tror. Vanliga församlingar klarar inte stökiga personer. Stadsmissionerna och Clara kyrka har en annan beredskap än vi små landsortsförsamlingar. Jag skulle vilja att vi skulle klara udda personer, men det gör vi inte.
Vi klarar att möta sorg och kris. Det är vi riktigt bra på. Men vi är inte bra på att öppna för psykotiska människor, missbrukare, självcentrerade narcissister. Vi har inte resurser helt enkelt.