Förklaringsdag till frihet

Jag tänker mig att vardagslivet tillsammans med Jesus var ganska enkelt och nära, samtal och gemenskap, vandringar på vägar och stigar i Palestina.
Nya insikter och tankar som kom ur dialogen och ur vardagsgemenskapen och naturliga erfarenheter av livet.

Men ibland, vid vissa tillfällen hände det mera obegripliga och omskakande händelser. Sjuka som blev botade, möten med människor som förändrade deras liv och gjorde dem fria.
Och den händelse som vi läser om idag: Kristi förklaring.
Det är inte så bra ord egentligen, men det som händer är att en dag uppe på ett högt berg får några lärjungar se och ana lite mera av vem Jesus är. Det är en upplevelse av Gud själv de får vara med om. Jesus ber och hans ansikte förvandlas, hans kläder blir vita och lysande och två gåtfulla gestalter från gamla testamentet samtalar med honom.

Det kallas för förklaring eftersom det blir en upplevelse som visar upp mer av den dolda sanningen om vem Jesus är. Och det behövde verkligen lärjungarna, de skulle snart få se hur Jesus förkastades och hånades, hur han arresterades och torterades innan han korsfästes och avrättades på ett kors. Innan allt detta hände behövde de få se och uppleva med egna ögon vem han var.
En människa som arresteras och torteras, som lider och dör, kan den personen vara någon som visar oss vem Gud är?
För judarna på Jesu tid var det omöjligt att tänka så, fortfarande fanns tankarna om att det är de mäktiga och rika som är välsignade av Gud, och att Gud står på deras sida.
Men en av de verkligt nya sakerna som Jesus visade var att Gud inte alls bara finns med dem som det går bra för i livet. Han visade att Gud är med oss alla, och kanske särskilt att Gud är med den som lider, den som är fattig och utstött, den som sörjer och plågas. Han gick längst in i lidandet för att vi ska veta att Gud är med oss och delar allt med oss, utan gräns.

Det strålar ljus från Jesus på berget, lärjungarna vaknar ur sin sömn och ser med egna ögon.
Ibland kan vi också uppleva Guds närvaro på olika sett, vi kan känna närvaron i kyrkan eller naturen, i ett möte med en medmänniska eller i nattvarden kan vi ibland uppleva att Gud är där. Ibland som en känsla eller aning som är ganska svag och som inte är så lätt att känna igen. Ibland är det starkare, en upplevelse som förändrar livet, som skakar om oss eller gör oss lugna.

Kanske är det så att alla människor ibland upplever Gud, men att inte alla kan känna igen Gud när hen möter oss? Vi behöver lära oss att känna igen Gud för att förstå att det verkligen är Gud, och vi lär oss det genom bön och bibelläsning, genom att gå i kyrkan och fira nattvarden.

Petrus kom med ett förslag på berget, ”Mästare, det är bra att vi är med, Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia” han visste inte vad han sade.

Vad gör vi med våra upplevelser och vår tro? Det finns vissa som gärna vill bygga hyddor, dvs göra upplevelserna till system och trosläror, till mallar som måste följas eller dogmer som andra måste tro på. Det verkar finnas något inom människor som snabbt förändrar det som befriar en själv till en lag eller struktur som man vill fånga in andra i.

Luthers stora upptäckt av hur vi människor blir rättfärdiga av nåd genom tro handlar om att Gud i sin kärlek accepterar oss utan krav, vi behöver inte göra oss förtjänta av Guds kärlek, Gud älskar oss redan som vi är. I Guds ögon duger vi. Vi behöver inte vara duktiga nog först.

Sedan kommer en annan sak – och det är att Gud vill att vi ska leva så gott som möjligt för oss själva och för våra medmänniskor. Där kommer regler och bud och lagen in. Men grunden är evangeliet, vi är älskade som vi är, fria att leva på Guds sköna jord med varandra.

Men också det gjordes till läror och stängsel, även Luthers tankar blev till måsten och tvång i katekespluggets skola där barnen fick lära sig ”Vi skola älska och frukta Gud så att vi inte missbrukar Herren vår Guds namn” – någonstans där blev det till bud och förbud av frihetsbudskapet om att vi är skapade och älskade, befriade och räddade, kallade och förlåtna. Och att vi får förtroendet att göra våra egna val i ljuset av Guds kärlek.

Att bygga hyddor, försöka stänga in Gud i fyrkantiga rum, formuleringar eller läror är ju omöjligt, Gud är alltid större än våra tankar och ord. Gud är universums skapare och den som är starkare än döden och allt mörker.

På berget får lärjungarna och vi en erfarenhet av Gud, den var till för att göra oss fria och hjälpa oss att komma närmare Gud och varann. Upplevelsen är inte till för att skapa nya låsningar utan för att göra oss öppna.
Rösten säger: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.”

Att lyssna till Kristus är att ta till sig hans sätt att leva och möta människor. Att möta alla med kärlek och omsorg, att stödja varann och göra varandra fria på alla de sätt vi kan.

Precis som han går fram till lärjungarna där de ligger på marken, skakande av rädsla och bävan. Han reser upp dem på fötter, säger ”stig upp och var inte rädda”.

Så skulle vi upprätta varann och ge varann mod.

Gud möter var och en av oss på det sätt som vi kan ta till oss.
Där finns inga mallar eller någon likriktning som kräver att vi först skulle förändra oss och bli som någon annan. Vi får vara oss själva, och just där vi är kommer Gud till oss med sin kärlek.
Kärleken som vill göra oss fria.

(Predikan på Kristi förklarings dag 30 juli 2017 i Ramnäs kyrka)

En Afrikansk Jesusbild

Läs mer

Lämna en kommentar

Filed under frihet, glädje, Gud, kärlek, Luther, Martin Luther, skapelse, skönhet, tillsammans, tillväxt, tolkning, tro

Apostladagen – det är du själv som är apostel!

Apostlar gick ut… sjöng vi i psalmen (62 v 3)

Vilka var de apostlarna? Apostel är ett annat ord för lärjunge, men med en nyans av något mer. Nämligen att inte bara ta in, lära sig utan att även ge ut. Det är att vara ett sändebud, att vara utsänd, att vara befullmäktigat ombud.

I början var det de som själva hade mött Jesus och gått tillsammans med honom, bara de fick kallas apostlar. De hade gått till fots – på apostlahästarna tillsammans med Jesus på Palestinas vägar och gator. De gick ut och berättade om vad de hade varit med om. Om livsavgörande upplevelser, om en våg av befrielse som gick över landet där han gick fram.
Jesus som gav förlåtelse och hälsa och upprättelse, nya livsmöjligheter

Och folket kom i massor för att se honom, för att höra vad han ville säga och för att bli helade. Alla trängde sig på i en väldig röra.
Folkmassorna skulle försvinna längre fram och han skulle bli ensam, men ändå hade något startat som spred sig runt hela jorden och till alla folkslag. Och det var påsken och pingsten som öppnade vägar som ingen hade anat.

De första apostlarna spred berättelserna om honom, några skrev ned det de varit med om, vi fick våra evangelier, och tiden gick. Kyrkan förde vidare budskapet och formade sin organisation med präster och biskopar och kardinaler och påvar. Och vissa menade att bara de var apostlarnas sanna efterföljare.

Men det var frihetsrörelsen som var det viktiga, att människor fick tro, hopp och kärlek i sina liv, människor som befriades. Genom historien ända fram till oss. Att kristna gjorde gott och förändrade historien utifrån övertygelsen att de var älskade av Gud.

Vem får vara apostel? Det har varit en stor fråga i kyrkan sammanhang, länge tänkte de som sagt att det var de högt uppsatta i hierarkin som var apostlarna idag.

En av de tankar som Luther kom med som betyder mycket för mig är läran om det allmänna prästadömet. Det var en av de riktigt genomgripande och närmast revolutionära tankar som han kom med. Den tanken gjorde på gott och ont reformationen till kyrkosplittrande i och med att de som tog den till sig inte kunde acceptera påvens överhöghet längre.

Alla döpta kristna är präster och har själva tillgång till bibelns skrifter och till Gud, vi behöver inte någon förmedlare mellan oss och Kristus, ingen påve, inga kardinaler eller abbedissor, inga präster eller lärare. Där försvinner också helgondyrkan med tanken att helgonen ber för oss till Gud.
Människan står direkt inför Gud.

Det finns vigda präster i kyrkan även i fortsättningen, men de är avskiljda för att göra vissa särskilda uppgifter. De är inte av en annan karaktär eller har en annan kvalitet, de står inte närmare Gud än andra. Det är helt enkelt en praktisk ordning att några ska se till att evangeliet predikas och sakramenten delas ut.
En viktig uppgift, men varken viktigare eller mindre viktig än många andra uppgifter som är nödvändiga för att vi ska kunna leva på jorden.

Vi står var och en inför vår Gud, det är ett frihetsbudskap, vi får komma som vi är, vi får tolka och tänka själva, vi är myndiggjorda av Gud.

Det betyder också vi, var och en av oss är ansvariga för vårt andliga liv. Och att vi var och en är kallade att vara apostlar, Guds sändebud som ska göra livet bättre på den här jorden. Och vi behöver varandra för att kunna göra det. Gemenskapen och kyrkan.

Det sägs i texten att Jesus utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna.
Det är en sammanfattning av uppdraget som apostel, och av uppdraget vi alla får som vill vara kristna och gå Guds vägar.

Att följa Jesus är det första, att se honom, se hur han mötte människor, hur han befriade och helade, förlät och upprättade, gav nytt liv.
Vi kan följa honom i evangelierna och steg för steg lära känna honom allt bättre, i bönen kommer vi honom nära och vi kan nästan höra hans röst i bibeln. Vi kan möta honom i nattvardens måltid. Många kan också ana Gud i naturen och i mötet mellan människor när det finns repekt och ömsesidighet.
Att leva nära Jesus är naturligt för oss kristna, inte något krav utan en självklar sak som att vi vill vara tillsammans med en god vän och någon vi älskar.

Predika kan man göra på olika sätt, det kan vara i ord eller handling, det kan vara med uppmuntran eller en utsträckt hand till vår medmänniska, kritik mot en omänsklig behandling, att ge ett bidrag till någon som behöver, eller att leva ett liv tillsammans med våra medmänniskor. Ett kort möte av vänlighet eller att satsa hela livet för att göra livet bättre för våra medmänniskor.
Det är predikan, mer än bara ord, en predikan som stämmer med Guds kärlek till oss alla…

Sedan kommer det här med att ha makt att driva ut demonerna, där blir det lite svårt.
Kanske kan vi se bortom tankarna på att demoner är andliga väsen eller djävulska onda andar, vi tror inte gärna på sådant i vår tid.
Kanske kan vi se demoner som sådant i oss eller mellan oss som bryter ner och förstör…
Det är demoniskt eller ont –det som skiljer människor från varandra och skiljer oss från Gud. Det som förstör liv och hindrar människor från att leva gott och ta vara på sina gåvor.
Makten att driva ut det handlar om att engagera sig för sina medmänniskor, att våga gripa in, att göra det vi kan. Med Guds hjälp och tillsammans med varandra. Att älska sin nästa som sig själv i ord och handling.

Den unge blivande profeten Jeremia ville först inte vara med, han säger till Gud: ”Jag duger inte till att tala, jag är för ung!”
Men han får svaret: ”Säg inte att du är för ung, utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag ska rädda dig säger Herren.”

Texten vill visa oss att ingen är för ung eller för gammal, alla duger vi till att vara varandras medmänniskor.
Vi alla är apostlar.

(Predikan i Ramnäs kyrka Apostladagen 16 juli 2017, årg 3)

Lämna en kommentar

Filed under ansvar, öppenhet, bön, kärlek

Att ha en herde som befriar att vara sig själv

Behöver du en herde? Det är frågan som dyker upp för mig när jag ska fira den gode herdens söndag här i Brukskyrkan i dag.
Behöver vi en herde? Någon som leder oss på rätta vägar, samlar oss, ger oss kraft och trygghet, ger oss stöd och glädje?
Är det inte så i vår tid att de många säger nej, jag behöver ingen herde, kan de säga, jag hittar mina egna vägar och vet bäst själv hur jag ska leva mitt liv.
För några år sedan var det många psykologer som menade att det viktiga i livet var att förverkliga sig själv. Självförverkligande och inte att följa någon annan, det var det viktiga i livet.
Vi i Sverige lever i den mest individualistiska kulturen på hela jorden visar olika undersökningar. (något som har både positiva och negativa sidor)

Men när vi ser oss omkring upptäcker vi något märkligt, de flesta följer strömmen, de flesta gör som andra gör, vi följer modet och ser samma program, vi tar till oss de tankar och idéer som är de mest rådande just nu. Vi låter vår världsbild och våra åsikter formas av massmedia och några dominerande personer. Det är mycket lätt hänt att de röster som talar starkast får styra hur vi tänker själva. Och så går vi inte alls vår egen väg i livet utan låter de starka bestämma över oss.

Vilka starka röster finns det som vill påverka oss varje dag? Reklamens röster, politikers röster, olika makthavares röster… och alla vill de påverka oss till att tänka och göra som de vill. Inte många av dem är intresserade av vårt bästa utan oftare av att själva göra vinst på oss. Få oss att köpa deras varor eller ge dem våra röster och vårt förtroende.

Reklamen är ett kapitel för sig, den predikar ofta mycket starkt att vi inte är bra nog som vi är eller att det är något som saknas i våra liv. Men om vi köper deras varor eller upplevelser ska vi bli lyckliga och hitta mening i livet. Vi vet att det de vill är att vi ska ge dem våra pengar eller våra röster osv. Skulle någon av pr-konsulterna kunna tänka sig att offra någonting alls för sina kunder?

Så kan vi ju inte ha det, eller hur? Att vi låter dem som vill göra vinst på oss få styra våra liv, att vi blir en del av en massa som bara gör som alla andra? Nej, det är inte vad Gud vill med våra liv.

Våra egna livs vägar kan vi bara hitta genom att gå dem själva. Vi skapar våra liv genom våra vägval och genom att gå den väg som är vår.
Men på den vägen gäller det att hitta röster som gör oss fria och inte lyssna till dem som vill binda oss eller förminska våra liv.

Kristus kallas den gode herden i bibeln.
Det är en uråldrig bild för Gud som finns mycket tidigt i gamla testamentet. Den kanske mest kända av alla bibelord från psaltaren är ju ”Herren är min herde, mig skall intet fattas”, eller ”ingenting skall fattas mig” ”Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten…” (psaltaren 23)

Gud som herden talar om en enorm kärlek och omsorg från Gud till oss alla. Det är ord som ger glädje genom att tala om att Gud går med oss och ger oss kraft och mod, hopp och liv. Och det beror på att den som går med oss har makt och kraft att göra det som orden säger. Det är inga tomma ord.

Just det är det som visas genom Jesu uppståndelse som vi har firat i påsk. Herden gav sitt liv för fåren för att skydda dem från ondskans alla makter. Jesus offrade sitt eget liv i kampen mot död och mörker och därför kan han säga ”jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen ska rycka dem ur min hand.”

Jesus gör det som ingen annan kan göra, han har gått vägen genom död till liv, och därför får vi tro att det finns liv också för oss, ett evigt liv som vi får till skänks av Kristus som är vår räddare och befriare.
Vi får del av det bara genom att ta emot det från Gud, bara genom att öppna våra hjärtan, då smörjer Gud våra huvuden med olja och fyller våra bägare till bredden som psaltaren skriver.

Kristus är den gode herden, men det betyder inte att han vill få oss att gå någon annans väg. Vi är kallade att vara hans efterföljare, att leva kärleksfullt och verka för det goda på alla sätt vi kan.

Men vi ska göra det på våra egna speciella sätt, med våra egna gåvor och möjligheter. Det finns utrymme för var och en av oss att vara oss själva, att bejaka det goda Gud har lagt in i oss.
Vi är skapade att vara oss själva, att leva vår dröm och gå livets väg.

Den gode herden ger inspiration och mod, men inte en detaljerad vägbeskrivning. Kristus har visat vägen och gett oss exemplet, han har öppnat vägen till framtiden och gör oss fria.

Berättelserna om honom inspirerar oss att gå vår egen väg tillsammans med Gud och varandra och inte bara göra som alla andra.

DSC_6048

Kristusbilden i Sura kyrka. Surahammar, Västerås stift

(Predikan 3 i Påsktiden 3 2017 Brukskyrkan i Kolsva)

Lämna en kommentar

Filed under kärlek

om en kopparorm och ett befriat folk

Ett befriat folk går vägen fram, de blev befriade från slaveriet i Egypten, nu vandrar de i öknen och det går långsamt fram. Tiden går, hettan dallrar i det eviga solljuset på dagarna, och kylan biter i kolmörkret på nätterna.
Snart är det allt mer plågsamt att gå där i ökenvidderna medan dagarna går, folket blir otåligt. Nu börjar klagandet och gnället, någon kliver fram till Mose och säger: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Vi är utleda på den usla maten!”
Då kommer giftormarna in i lägret, paniken bryter ut och många blir bitna och många dör. Som vanligt i gamla testamentet sägs det att Gud ligger bakom ormarna, allt kommer från Gud, gott och ont, liv och död, straff och belöning. Folket rusar till Mose för att be om hjälp! Vi syndade mot Gud och dig när vi klagade, hjälp oss, ta bort ormarna!
Då hjälper Gud, men på ett annat sätt än de önskade. Gud låter Mose tillverka en orm av koppar, ormen sätts upp på en påle som ett fälttecken. Och var och en som blir ormbiten ska bara se på kopparormen och då får hon och han leva.(Bilden av kopparormen på sin stav blev senare en symbol för läkekonsten.) Texten finns här

Under krig fanns på den tiden ett fälttecken. På slagfältet hade de en flagga som visade var kungen eller hövdingen fanns, honom som soldaterna skulle skydda till varje pris. Så länge fälttecknet fanns där var slaget inte förlorat och när det gick framåt var man på den segrande sidan.
En blick på fälttecknet gav soldaterna mod att strida vidare. En blick på Guds fälttecken gav bot och mod att inte ge upp.

Bilden av det upphängda ormen kan tolkas som en besegrad orm, en besegrad ondska. Gud tar alltså inte bort ormarna, eller ondskan men ger en bot för den, i berättelsen. Varför inte bara rensa bort det onda och skapa en god värld?
Biskop Mogren fick frågan till sin bok om 100 frågor om Gud. Jag citerar: Varför kan inte Gud bara ta bort de onda som ställer till fanskap i världen? Svaret blir – då blir det inga kvar.

Vi har ju alla i oss förmågor av olika slag, att göra gott och ont, att ge kärlek och stöd – och att hata, skada och döda. Om alla som gjorde andra människor illa eller har förmågan att göra illa skulle rensas bort blev det inte några människor kvar. Det kunde också vara en lösning förstås, men det är inte Guds vägar. Istället ger Gud en utväg en bot och visar oss också att vi måste lära oss att hantera ont och gott.

Nu använder Jesus den här berättelsen om sig själv. (Här finns texten i Joh 3)
Han säger: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv”.

Det handlar om korset.

Guds sätt att kämpa mot ondskan i världen är inte att komma med mera makt och våld. Det skulle bara öka våldet och krigen och lidandet och döden. Guds sätt är att gå rakt in i ondskan och övervinna den inifrån.

Att med kärlek som vapen besegra det onda. Att gå korsets väg. Det betyder att ställa sig på den lidande människans sida istället för den som plågar andra. Det är att ge liv istället för att ta liv. Att tjäna istället för att härska. Att ena och försona istället för dela upp och bestraffa.

Bibeln är en svår skrift att förstå och leva med, men Luther visade på ett sätt att läsa den som gör skillnad, och det är att alltid läsa den i ljuset av det som han kallar lilla bibeln. En del av vår text idag: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”.

I centrum av hela vårt budskap finns alltid kärleken från Gud. Allt utgår från den och Guds godhet som betyder att Gud alltid står på vår sida. Gud sänder sin son för att världen ska räddas genom Jesus, inte för att världen och vi alla ska dömas.
Ordet världen är också viktigt här. Det är inte en kärlek till vissa speciellt utvalda, inte till de fromma eller de duktiga, utan en kärlek till hela världen som Gud har.
Gud sänder sin son. Det är faktiskt ett sätt att säga att Gud själv kommer till oss, att Gud själv blir människa. Orden Guds son används för att påminna om att Gud alltid är större än vad som kan gestaltas i ett människoliv. Det finns sidor av Gud som går utöver tid och rum. Men ändå är Jesus sann Gud och sann människa. Och det här är viktigt för att vi inte ska tro att Gud sänder någon annan att lida. Den centrala tanken i en sund kristen tro är att Gud själv går den svåra vägen, kärleken offrar inte någon annan, men offrar sig själv.
Samtidigt är ordet offer inte det bästa i vår tid utan kan leda tanken fel. Solidaritet kanske är bättre. Det handlar om en kärlek som aldrig kan stå vid sidan och bara se på när den älskade lider, en kärlek som agerar.

Och därför att Gud har agerat, Gud har blivit en av oss och gått längst in lidandet och mörkret. Därför vet vi att Gud finns med oss också där. Och den kärlek som Gud bär är starkare än all ondska och död. Vi har ett tecken att se på som säger oss att vi inte ska gå under – korsets tecken.

Och därför är vi nu det befriade folket, fria från ondskans slaveri. Och vi får gå fram med tro och hopp i våra hjärtan.

Gammal bibelplansch: berättelsen om Mose och kopparormen i 4 Moseboken

Lämna en kommentar

Filed under evigt liv, försoning, frihet, gemenskap, glädje, godhet, Gud, Jesus Kristus, kärlek, ondska

Om ondska i världen och Guds och vårt svar

Det finns de som säger att vi lever i en värld där ondskan breder ut sig och blir allt starkare.
De säger att det är inte svårt att se om man bara öppnar ögonen. Se hur krigen pågår i Syrien och Ukraina och så många andra platser, se hur hungersnöd hotar i östra Afrika och hur flyktingar flyr för livet bara för att drunkna på Medelhavet eller hamna i läger och skickas tillbaka. Se hur terrordåd och våldsdåd sker, varje dag kan vi höra om det på nyheterna och i tidningarna. Och inte nog med det, det pågår mobbing och incest, våld i nära relationer i våra hem, överfall och stölder, misshandel… och listan bara fortsätter och fortsätter.

Det är lätt hänt att man bara ser den enda sidan av saken. Samtidigt pågår också goda handlingar och hjälpinsatser, människor som ger stöd och bistånd, det pågår också vänskap och kärlek. Det finns skönhet och lycka.

Vi lever i en värld som är blandad och mångfaldig, där så många olika saker pågår samtidigt att det är svårt att orientera sig. För många av oss känns det säkrast att fly bort från det hela, gå in i våra lägenheter och hus och dra för gardinerna, blunda för det onda och tänka på något annat. Kanske en tv-serie?

Ibland är det nästan som att vi inte längre hör eller ser vad som händer där ute. Vi blir som stumma och döva. Nästan som den lille pojken i texten. (Dagens evangelietext i Mark 9:14f) Den lille pojken hade blivit drabbad av någonting, pappan visste inte vad, men han tror att det är en ande som har besatt honom. Han kände inte till något om sjukdomar, han har bara sett sin son falla till marken och tugga, skaka och bli stel. Han vänder sig till lärjungarna för att få hjälp. Men de kan inte göra något, pojken blir inte bättre.
Till slut kommer Jesus och botar pojken, han säger: ”du stumma och döva ande, jag befaller dig, far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Pojken skriker till och faller till marken, nästan som död. Men då tar Jesus hans hand och reser upp honom. Han står där på egna ben och ser sig omkring.

Senare när de är ensamma frågar lärjungarna förvånat, varför kunde inte vi? Och då får de svaret – Den sorten kan bara drivas ut med bön.

Berättelsen handlar om Guds svar på ondskan på flera sätt. Vi människor kan inte klara av det själva, vi behöver Guds hjälp för att kunna göra något åt det. Gud som ger mod och kraft och inspiration, Gud som ger kärlek till oss och visar oss att vi duger, Gud som sänder oss till varandra så att vi kan hjälpas åt att göra det vi kan för våra medmänniskor.

Luther beskrev den grundläggande synden som att vara inkrökt i sig själv, att vara stängd för Gud och andra. Slutenheten i sig själv är den värsta synden för att den hindrar oss från att ta emot allt det Gud vill ge oss. Nåd, kärlek, acceptans, kraft och mod, förlåtelse och välsignelse.
Jesus driver ut demonen som gör oss låsta och slutna, allt det som tystar oss och gör oss döva för Gud och varandra. Så visar han hur Gud vill att vi ska vara. Fria och öppna, vi ska våga tala och säga det vi bär inom oss, vi ska våga lyssna och ta till oss Guds glädjebudskap, att vi är älskade och räknade med, att Gud har älskat oss så att han redan har gett allt för oss.

Guds svar på ondskan är nämligen inte att möta ont med ont, inte att komma med mera våld eller makt, utan det är att gå in i det svåra, att gå rakt igenom det och besegra det inifrån. Han gick in i vår kamp på jorden. Han valde smälek och fattigdom. Därför vet vi att Gud är med längst in i ångesten och att ingen ensamhet finns mer.

Vi har ett ansvar vi som vill vara kristna, och det är att på de sätt vi kan minska det onda här i världen. När Luther spikade upp sina teser på slottskyrkan i Wittenberg så var det för att förändra det som var fel i kyrkan. Bl.a. avlatshandeln där syndernas straff kunde minskas genom att man betalade för sig och köpte avlatsbrev.

Nej menade Luther, när vi känner skuld och skam behöver vi bara vända oss till Gud, då Ger oss Gud förlåtelse och kärlek.

Sedan kan vi börja förändra våra liv så att vi lever en aning bättre för varje dag. Ökar det goda och minskar det onda både i oss själva och omkring oss.

På Luthers språk: i den första av de 95 teserna skriver han: ”När vår Herre och mästare Jesus Kristus sade ”Gör bättring, osv”, ville han att den troendes hela liv skulle bestå av bättring.” Att leva allt mer gott och sant kan inte göras genom att köpa avlatsbrev eller fly bort.

Det är en livslång process att steg för steg komma Gud närmare och fyllas allt mer av tro, hopp och kärlek. Luther menar att vi varje dag behöver låta den gamla människan dö inom os och låta den nya människan komma till liv och växa och leva allt starkare. Den nya människan inom oss får näring och kraft genom Guds ord och gemenskapen, genom bön och nattvardens bröd och vin stärks den. Den nya människan behöver övas och tränas för att bli allt starkare inom oss.

På den vägen är vi aldrig ensamma, med oss står den rätte man! Ju mer vi hittar öppenheten som Gud vill ge oss, desto mer kan vi också ta emot allt Gud vill ge oss och hitta varandra allt mer.
Då kan vi våga se både det goda och det onda som pågår på jorden, och steg för steg tillsammans, med Guds hjälp, kämpa mot ondskan.

En Lutherpsalm för idag:
1, Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga. På honom i all nöd och sorg vårt hopp vi vilje bygga. Mörkrets förste stiger ned, hotande och vred, han rustar sig förvisst med våld och argan list. Likväl vi oss ej frukte.

2. Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda. Men med oss står den rätte man, vi stå, av honom stödda. Frågar du vad namn han bär? Jesus Krist det är. Han är den Herren Gud, som, klädd i segerskrud, sin tron för evigt grundat.
(Predikan 3 i fastan 3 2017)

Lämna en kommentar

Filed under ansvar, bibeln, efterföljelse, förlåtelse, frihet, gemenskap, glädje, godhet, Gud, kärlek, kyrka, Luther, nattvarden, ondska

Jesus döps – en modell för livet

Vi har firat julen och nu är vi inne i trettondedagstiden (epifania). Den handlar om hur Jesus växer upp och inleder sitt verk.
Och det börjar med den händelse som kan ses som invigningen till hans liv, dopet av Jesus i floden Jordan med Johannes döparen.

Epifania betyder uppenbarelse – något visas upp för att bli tydligt eller kunna ses av många.
I bibeln finns berättelser om hur Gud visar sig för människor på olika sätt, i drömmar som för Josef i julberättelserna eller i templet medan trösklarnas fästen skakar som för profeten Jesaja, Mose möter Gud i eld och muller på berget Sinai, och vi minns den stilla susningen när Elia får se Gud på ryggen där vid berget Horeb.

Gud gör sig själv synlig för människor vid mycket speciella tillfällen. När något nytt ska avslöjas eller någon person ska få reda på något om sig själv eller om Gud.
Här i Markusevangeliet ser det ut som att bara Jesus själv får höra rösten från himlen till skillnad mot andra evangelister som låter folket också höra Gudsorden. Hur det än var med det så skildrar berättelsen hur Jesus får en stark och tydlig bekräftelse, han blir bejakad och får stöd från Gud själv. En tydlig kärlek som gör att han kan våga gå vidare, fortsätta in i sin uppgift, gå den livsväg som väntar honom av kärlek och befrielse, upprättelse och kamp. Tecknet från himlen och duvan, rösten som kommer”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Det fanns en grupp som kallades adoptionister som tänkte sig att Jesus var en helt vanlig människa men att han adopterades av Gud och blev hans son just vid dopet. Problemet med att tänka så är förstås att man då gör en skarp skillnad mellan Gud och Jesus vilket blir problem senare för att få ihop gudsbilden.
En Gud som skickar någon annan att lida och dö på korset hur adopterad han än är, är något helt annat än vår Gud som själv går in i lidande och död av kärlek till oss och sin skapelse.

Där är bibeln mycket tydlig när vi snart får höra om vad Jesus gör och säger. Det är handlingar och ord som tydligt visar Jesus som Gud själv. Han förlåter och helar, driver ut ondska och gör människor fria.

Markus berättar kort och snabbt om händelserna i sitt evangelium. Först sker de märkliga händelserna vid Jesu dop och sedan fortsätter det. I nästa berättelse är Jesus i öknen och frestas av djävulen i 40 dagar. Där börjar kampen för kärlek och godhet, värnandet av människor och spridande av hopp. Jesus motstår frestelserna och snart ska han stå i synagogan i Kafernaum och tala: ”Tiden är inne, Guds rike är nära, Omvänd er och tro på budskapet”
Snart ska han kalla sina lärjungar.

Just den här ordningen är det som Luther upptäcker i sin omvälvande insikt– först kommer Guds bejakande av oss, Guds kärlek och rättfärdiggörande, vi accepteras och älskas som vi är av Gud, och det är en kärlek som aldrig någonsin tas tillbaka eller försvinner. Den beror inte på om vi är goda nog eller lyckas prestera nog.
Först kommer Guds kärlek och Gud säger till dig och mig ”Du är min älskade dotter och min älskade son, dig har jag utvalt” Guds kärleksfulla ansikte lyser mot oss, och det ljuset kan aldrig falna eller minska i styrka.

Där får vi vår bekräftelse och vår bejakelse som ger oss mod att våga stå upp för det goda och göra det vi kan för att vår medmänniska ska få ett bättre liv. Där får vi kraft att bli efterföljare till Jesus och vi får hoppet som hjälper oss att inte ge upp.

En bibelforskare menar att berättelsen om Jesus dop är skriven så att den ska likna den stora exodusberättelsen i gamla testamentet, uttåget ur Egypten där folket befrias av Gud från slaveriet och förtrycket och leds fram mot frihet och ett gott liv i det egna utlovade landet.

Jesu dop är början på mänsklighetens vandring bort från förtryck och slaveri under ondska och död, där sker en början som vi är långt borta från att se slutet på ännu, men vi är på rätt väg.
Jesus visar vägen. Och det handlar de kommande söndagarna om.
Men redan nu får vi löftet:
”Var inte rädd, jag har friköpt dig… När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna ska inte dränka dig. När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna ska inte bränna dig, Jag är Herren din Gud”
ur dagens GT text Jesaja 43: 1-4DSC_0609fxa

(Predikan: 1 e Trettondedagen 2017 årg 3 Högmässa i Ramnäs kyrka)

Lämna en kommentar

Filed under befrielse, efterföljelse, frihet, gemenskap, glädje, godhet, Gud, Guds rike, Jesus Kristus, kärlek, kunskap, Luther, Martin Luther, människovärde, rättfärdiggörelse, tillsammans, våga

Trettondedag jul

Trettondedag jul läser vi berättelsen om de vise männen eller som det står – de österländska stjärntydarna. Det här är en berättelse som har blivit väldigt mycket utbroderad och utvecklad.
Det står i själva texten inte ens hur många de var. De tre gåvorna – guld, rökelse och myrra – har fått många att anta att de var tre personer, men det står ingenstans.
I julkrubborna ser man ofta tre män med olika utseende och olika hudfärg, män med kungakronor som ofta kommer ridande på kameler, de har till och med fått namn i den fromma fantasins värld. Namn som idag till och med finns i almanackan. Kasper och Melker och Baltzar

Berättelser som alla känner igen blir lätt utbroderade och får många extra detaljer. Men vad händer när många inte längre kan berättelserna, när bibeln och trons berättelser blir okända och bortglömda?
En tid kanske tankar och ideal lever kvar, en tid lever goda levnadsregler kvar men utan att vara underbyggda av tro och ord, berättelser och människor som lever efter dem kan de försvinna.
Kanske är det det som händer just nu när man skjuter på varandra med fyrverkerireaketer när vi får allt mer av våld i samhället och generositeten försvinner så att vi inte tar emot nödlidande och flyktingar?

Grundberättelsen är enkel – stjärntydarna kommer till huvudstaden för att hitta en nyfödd kung, de har sett hans stjärna gå upp, ingen vet ännu att det har hänt något. Den som är härskare över landet under romarna är kung Herodes och han blir orolig, kanske är hans makt hotad. Han låter efterforska bland de lärda och får svaret Betlehem, där ska Messias födas enligt skrifterna. Men han har en dold agenda, han vill röja den nya kungen ur vägen. Så han säger – ”bege er till Betlehem och tag noga reda på allt om barnet och underrätta sedan mig”
De ger sig iväg och kommer fram till platsen – stjärnan lyser över huset och där hittar de Maria och barnet, de faller ner och hyllar honom och ger sina fina gåvor, kungliga gåvor: guld, rökelse och myrra.
Sedan tar de en annan väg hem. De lurar kung Herodes, för nu var barnet viktigare än kungen och hans makt.

En enkel berättelse men med så stort djup. Om hur det viktigaste av allt kan finnas där vi inte väntar det, om hur viktigt det är att följa sin tro och lita på Gud och gå den väg han visar.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem. Till den som är vårt ursprung och vårt mål, till Gud själv.

När Gud vill nå fram till oss väljer Gud inte att komma uppifrån eller med makt och myndighet utan Gud blir en av oss, ett barn som möter oss där vi är, som behöver oss för skydd och vård.
Där finns också ett nytt värderande av barnen och livet i berättelsen som inte hade funnits tidigare.
Det är en glädje i berättelserna som handlar om att vi också får vara med och räknas med, att vi är viktiga och värdefulla.

I berättelserna från bibeln finns lärdomar som säger att vi behöver värna om varandra och barnen, ja alla människor behöver få respekt och vänlighet.

Lämna en kommentar

Filed under kärlek