Om en herde som gör oss fria

Har du tänkt på hur väldigt många olika röster som vill påverka oss varje dag?

Det är reklamens röster, politiker o makthavare, experter och sakkunniga, alla vill råda oss.

Nu finns det till och med dem som kallas influencers, personer som vill influera eller påverka oss och inte sticker under stol med det.

Och hela tiden blir de motsagda av tyckare och nättroll med många olika åsikter.

Vi skulle kunna kalla det som de vill vara för oss – herdar

Så många vill påverka oss att tänka och tycka och göra som de vill, oftast att köpa något eller ge dem våra pengar eller vårt förtroende och våra röster.

Vissa av dem är värda att lyssna till förstås, Anders Tegnell till exempel och folkhälsomyndigheten.

Men andra inte så mycket…

Det är väldigt lätt hänt att låta de röster som är starkast få styra oss och forma våra tankar istället för att tänka själv.

Så kan vi ju inte ha det eller hur?

Att vi låter dem som bara vill göra vinst på oss få styra våra liv, och bara bli en som bara gör som alla andra. Det är inte vad Gud vill med våra liv.

Gud vill att vi ska hitta vår egen väg i livet. På den vägen gäller det att hitta röster som gör oss fria, inte lyssna till dem som vill binda upp oss, utnyttja oss eller förminska våra liv.

Kristus kallas den gode herden i bibeln.
Herde är en uråldrig bild för Gud som finns mycket tidigt i bibeln. Den kanske mest kända av alla bibelord från psaltaren är nog ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig, Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten… psalt 23

Bilden av Gud som herden talar till oss om att Gud skyddar oss och värnar om oss.
Bilden talar om den enorma omsorgen och kärleken Gud har till oss alla. Den visar oss att Gud går med oss och ger oss kraft och mod, hopp och liv.

Den som går med och som har makt och kraft att göra det, det är inga tomma ord.

Guds kraft är det som visas genom att Kristus uppstår från de döda som vi firar i påsktiden. Herden ger sitt liv för fåren för att skydda dem från ondskans alla makter.
Jesus offrar sitt eget liv i kampen mot död och mörker.
Därför kan han säga ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Jesus gör det som ingen annan kan göra, han har gått vägen genom död till liv. Därför får vi tro att det finns liv också för oss, ett evigt liv som vi får till skänks av Kristus som är vår räddare och befriare.

Gud ger oss liv, vårt jordiska liv och det eviga livet hos Gud. Det är detta som menas med att Gud smörjer vårt huvud med olja och låter vår bägare flöda över.

Kristus är den gode herden, han lever ett liv som är fullt av kärlek och godhet, omsorg om alla och en blick för att se dem som ingen annan bryr sig om.

Vi är kallade att vara hans efterföljare. Men vi ska göra det på vårt eget alldeles egna speciella sätt.

Var och en av oss har sina egna gåvor och möjligheter. Det finns utrymme för var och en av oss att vara oss själva, att säga ja till det goda livet Gud har gett oss.

Vi är skapade att vara oss själva att leva vår dröm och gå livets väg.

Den gode herden ger inspiration och mod, men inte en detaljerad vägbeskrivning,

Kristus har visat vägen och gett oss exemplet, han har öppnat vägen till framtiden och gör oss fria.

Gud vill att vi ska gå vår egen väg, tillsammans med Gud och varandra, och inte bara göra som alla andra.

Kristus är den gode herden – som befriar oss att vara oss själva.

predikan på 3 i påsktiden i Köpings kyrka (att sändas på nätet)

Lämna en kommentar

Under kärlek

Om en kvinna att lägga på minnet, en predikan på internationella kvinnodagen

En kvinna kommer till Jesus med en flaska dyrbar Nardusbalsam, de är hemma hos Simon i Betania. Där händer något som är så viktigt att överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.
Och det är just detta som dagens predikan ska handla om, om en kvinna som handlar och agerar. En kvinna som vågar stå för sin tro och känsla.

Kanske är detta en del av det som Jesus gjorde och sade som vi lätt missar, hur han lyfter fram dem som inte andra räknar med eller lyssnar på, just dem sätter han i mitten och ger utrymme och uppvärderar.
Kvinnor har under långa tider i historien tystats ner och behandlats illa. De har förvägrats att inta positioner i samhället, men faktum är att Jesus gör tvärtom. Han bryter mot könsmaktsordningen som det brukar kallas. Han lyfter fram dem som andra såg ned på.

Men inte nog med det, idag får vi se hur en kvinna visar hur hans efterföljare verkligen ska vara. När Jesus gick fram bland människor blev det ofta rörigt och stökigt, fler och fler trängde sig fram, och alla ville ha något av honom, gör mig frisk, ge mig pengar, se mig, hjälp mig.
Och det är inte svårt att förstå, kanske alla människor vill att livet ska bli bättre för var och en av oss. Vem av oss har inte krämpor eller brister som vill vill ha hjälp med och alla vill vi att de människor som vi bryr oss om ska få det så bra som möjligt. Det är inget konstigt med det.
Jesus ville gärna hjälpa och många befriades och helades. Han mötte alla med kärlek och omsorg, han såg alla.
Lärjungarna hängde med, de påverkades av omgivningen och bad också om det ena och det andra från Jesus.

Till slut kom en av dem fram och bad om att få sitta vid Jesus sida i himmelriket.

De kämpade för att själva få positioner och fördelar. Och kanske tänkte de som vissa kristna att om de bara trodde på rätt sätt och inte tvivlade skulle allt gå bra, om de kämpade till sig en så stark tro som möjligt så skulle de vara på säkra sidan. De skulle säkert bli friska och rika och vackra, om de bara ansträngde sig lite mer och mer och mer…

Där är de nu runt bordet och alla försöker säga rätt saker och göra rätt för att Jesus ska se dem och räkna med dem lite mer. De försöker imponera och begripa vad som är på gång.Jesus har just sagt att han är på väg upp till Jerusalem för den sista gången.

Då kommer den märkliga kvinnan, hon vill inte ha något av Jesus utan ge honom något istället. Ge honom det finaste hon har, dyrbara äkta nardusbalsam, den som var värd 300 denarer. En denar var en dagslön för en arbetare, alltså var det ekonomiska värdet nästan ett helt års lön. En enorm summa både då och nu. Och hon gav honom gåvan av kärlek och omsorg. Hon gör en god handling för honom som blir ett tecken för oss som kommer efter.

Att smörja någon med olja, visst gjorde man det inför en begravning som det står, men det var mycket mer i den handlingen. När en ny kung skulle ta sin tron i landet smordes han med helig olja.
När en profet skulle ta över efter sin läromästare smordes han eller hon med olja. Men mer än så.

Den smorde var en hederstitel som Jesus fick, och det heter på grekiska Kristus. Messias på hebreiska. Den som judarna väntar ska komma. Den som är befriaren och räddaren.
Handlingen kvinnan gör är att säga till honom – du är den som ska komma, ja du är den du säger och mer än så.

Hon visar med handling istället för ord på sin tro att Jesus är ingen annan än Gud själv i mänsklig gestalt på vår jord.
Det som var så viktigt att få reda på för dem och för oss alla.

Att orden hade blivit verklighet, dem vi hörde från profeten Jesaja:
Att Jesus hade kommit för att frambringa ett glädjebud till de betryckta, ge de förkrossade bot och förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade…
Att ordet blev människa.

Jesus kom för att ge allt detta och han vill möta människor och leva tillsammans med dem och oss.
Gud vill gå med oss alla dagar till tidens slut och bära oss genom allt det svåra.
Gud vill ha vår kärlek och att vi gör gott för varandra här på jorden.

Men att kämpa med sin tro handlar inte om att prestera ännu mer och pressa fram en starkare tro. Det handlar om att våga släppa taget, att släppa på sitt eget för att kunna öppna sig för att ta emot det Gud vill ge.
Kvinnan med nardusbalsam gav sin kärlek till Jesus med den tidens starkaste tecken på kärlek, den fina oljan av nardus.
Hon visade sin tro och vågade följa den.

Och han tog emot hennes kärlek och hennes gåva.
Och då blev det klart, att för Jesus är vi alla medräknade och accepterade, Gud ser oss alla som sina älskade barn, Guds avbilder och älskade människor vem vi än är.

Eller som Paulus skulle skriva senare: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Läs dagens text från Mark 14 här


Predikan 2 i Fastan 3 Ramnäs kyrka mars 2020

Lämna en kommentar

Under kärlek

en predikan på domssöndagen

När jag var ung teologistuderande ville jag göra upp med de gamla dogmerna och fördomarna om Gud och kyrkan. En av de teser som skulle rensas bort först var bilden av Gud som domaren.
Den stränge pekpinneguden som sökte efter våra fel och brister för att kunna straffa oss och som i grund och botten knappast ens ville oss gott. Känner du igen den guden från predikningar och bilder?

Jag hade träffat på den bilden av Gud på flera sätt och anade att detta är inte vår Gud, det är inte den Gud som Jesus visar oss. Jesus visar alltid att Gud är kärleken som möter oss alla med en öppen famn och vill befria oss och upprätta oss.

Men ändå är det något med tanken på domen som vi inte bara kan lämna.
En sak är att att finns ord om domen på ganska många ställen i bibeln – tankarna finns där, vi kan inte låtsas som de inte finns, även svåra texter och tankar i bibeln behöver vi grubbla över och bearbeta. och i trosbekännelsen säger vi: ”därifrån igenkommande för att döma levande och döda”. Är tanken på domen något som är viktigt i vår kristna tro och som vi inte kan ta bort utan att förlora något viktigt? Och vad betyder den, vad handlar domen om?

I de teologiska studierna läste vi befrielseteologer från världens fattiga länder.
De påminde oss om det ofattbara lidandet, fattigdomen och förtrycket som så många människor lever i. För befrielseteologerna var det viktigt med domen.
De fattiga, utnyttjade och utplånade människorna måste få upprättelse och rättvisa. Gud ska en dag säga stopp, det är nog nu med lidandet och tortyren, misshandeln och mördandet, sjukdomarna och barnen som dör. Gud sätter upp handen, det räcker nu!
Sedan ska de få leva där Gud ska torka alla tårar från deras ögon. Där döden inte finns mer, ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.” där vi lever befriade från det onda och plågan. Och Gud säger ”Se jag gör allting nytt.”

Det är vad domen handlar om. Och det gäller oss alla.

Jag tror att de hade rätt, och att talet om domen är viktigt men på ett annat sätt än tron på den livsförnekande felfinnarguden. Utan en upprättande och rättvis dom.

Domen är också något som sker varje dag i våra liv. I varje val vi gör och varje möte med en medmänniska förändras våra liv gradvis så att vi nästan inte märker det. En dag kanske vi undrar för oss själva hur vi har kommit hit där vi är nu. Livet formas genom att vi lever det och vi skapar vår livsväg varje dag när vi själva går den.
Är inte detta i själva verket också domen, valen vi gjorde som formade våra liv till det de blev och inget annat. Med både gott och ont, det vi är glada över och det vi ångrar. Sorgerna och de lyckliga dagarna.

Men något i mitt inre vill protestera– om vi skulle prövas utifrån det vi gjort, det som just då verkade rätt men som vi ångrar efteråt. Det vi valde att göra styrda av omgivningen eller vår egen oförmåga, skulle det avgöra vårt eviga väl?

Räcker det inte med att valen vi gör avgör vårt liv på jorden, att vi får leva här med konsekvenserna av varje handling vi gjort?

Luthers stora upptäckt handlade om att Gud är en nådig Gud. Därför slog han fast att det som gör att Gud accepterar oss är inte våra handlingar utan vår tro. ”Tron allena” säger han gör att vi håller fast vid den som kan rädda oss från ”döden, ondskan och vårt eget kött”. Och då ger oss Gud det eviga livet av nåd. Så fort vi tror, förtröstar på Gud och sätter vår lit till Gud kommer Gud aldrig att svika utan ger oss liv. Luther skriver att Gud ger oss ”syndernas förlåtelse, räddar oss från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem som tror på Guds ord och löften.” (ur lilla katekesen om dopet) Tron som är att leva med Gud och lita på Gud låter oss leva i närheten av Gud själv som är själva livet och kärleken.

Det är just detta som Jesus talar om i evangeliet, vi är redan acceperade och älskade av Gud, ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”

Allt tal om domen i vår bibel hamnar i ord om åtskiljande, det skiljs mellan får och getter, mellan dem som har gjort det goda och dem som har gjort det onda, mellan goda och dåliga fiskar, mellan förnuftiga och oförnuftiga och så vidare.
Anledningen till detta åtskiljande är löftet om ett paradis, ett Guds rike eller en god himmel, om det ska kunna finnas måste det onda tas bort eller försvinna medan det goda får utrymme att leva och växa.

Men när de bibliska texterna kom till hade man inte vårt mycket individualistiska sätt att tänka. Därför finns det öppningar att tyda orden på andra sätt.
Därför tar vi miste om vi tänker oss att domen sker mellan oss människor. Att vissa av oss skulle vara onda och andra goda. Istället är det så att vi alla har både gott och ont inom oss. I oss alla finns det riktigt fula fiskar och andra som glänser och skimrar som guld.

Därför kan man se talet om domen så här: Det handlar om hoppet om en befrielse!
Det som är död inom oss, det som är usla fiskar och mörk skam, det vi ångrar och grämer oss över, det som är trasighet och synd, det som skiljer oss från varandra och från Gud, det blir vi av med, det rensas bort.
Gud griper in och befriar oss från allt som binder oss, befriar oss till att vara den vi i själva verket är, vårt sanna jag, Guds avbilder. Fria personer – fulla av kärlek och glädje, skaparkraft och liv, helhet och öppenhet för varandra och Gud.
Och det betyder att vi alla ska göras fria, befrias från det halva och trasiga och bli fria att vara oss själva. Den vi är innerst inne, bakom alla fasader och innanför den begränsande tillvaron på jorden. Och det är Kristus själv som har banat vägen för oss, han har öppnat vägen till friheten.
Det är Jesus som dömer.

Domen sker här och nu, när vi gör våra val, men den slutgiltiga domen kommer vid tillvarons slut då alla Guds löften ska bli till verklighet.
Nu får vi leva i tron som ger hopp då ska vi se ansikte mot ansikte.
Det finns en gräns och ett slut på ondska och lidande, detta ska inte råda för alltid.
Bomber ska inte alltid falla och människor ska en dag sluta att skada och döda varandra.

I Framtiden väntar Kristus med en öppen famn på oss.
Gud säger till oss ”Se jag gör allting nytt!”

Den stora altarmålningen i Sura kyrka i Surahammar

2 kommentarer

Under kärlek

Från ljus till mörker till ljus

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, och Gud såg att det var gott. De första orden Gud säger i bibeln är ”Ljus bli till” och ljuset blev till, Gud såg att ljuset var gott och Gud skilde ljuset från mörkret.

Så står det skrivet i bibelns första bok, det viktiga i berättelsen är att någon vill att det ska hända. Att Gud som är kärleken och alltigenom god ville ljus och liv och glädje. Gud ville att vi ska leva ett gott liv på vår gröna planet som är så välsignad med enorma resurser och tillgångar.

Gud ville fred och välstånd, gemenskap och lycka, Gud ville harmoni och en tillvaro där alla räknas och får vara med. Gud ville ljus och kärlek.

Men någonting hände. Det kom in mörker och våld i Guds goda skapelse, tillvaron gick sönder, livet blev möda och smärta, i vårt anletes svett får vi slita nästan varje dag, vi måste arbeta för att få bröd och mat för dagen. Den händelse som gjorde att allt förändrades här på jorden kallas för syndafallet i bibeln. Den händelse då mänskligheten faller ner i en mörkare tillvaro än Gud ville, inte som ett straff utan som en konsekvens av ett val.  

I Första Moseboken beskrivs syndafallet som ett brott. Människorna ville bli gudar själva. Genom att sätta sig själva i Guds ställe vände de sig bort från Gud och hur Gud hade tänkt sig livet på jorden.
Utan kontakten med Gud kunde de inte leva i paradiset längre. Och när relationen till Gud bröts kunde inte människorna leva i fred längre med varandra, det blev maktkamp och strid om att få det bästa för sig själv och sin grupp, det blev uppdelning mellan vi och dem. 

Men med stor ömhet gör Gud kläder åt människorna så att de inte ska frysa innan de går ut i mörker och kyla, öster om eden.

Där är vi nu, här lever vi där krig och våld sker varje dag, olyckor och katastrofer, sjukdomar och döden drabbar oss. Klimatet håller på att förstöras och djurarter utrotas i snabb takt. Läget på jorden är inte som det var tänkt utan tillvaron är bristfull och söndertrasad, det vi vill gör vi inte, men det vi inte vill, det gör vi. Vi längtar efter en annan tillvaro och ett annat liv.

Den gamle kyrkofadern Augustinus skrev en bön:  Du ger beständig och säker trygghet. Ty du, o Gud, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.” 157 i bönboken.
Oron och längtan vi bär kan aldrig mättas utom av en enda, nämligen Gud själv.
Vi är skapade till att leva tillsammans med Gud och varandra, vi är ämnade till att leva i relationer och därför är det värsta straff som kan tänkas isolering eller utstötning.
Vi mår inte bra i den här kulturen som så starkt handlar om att förverkliga sig själv och där bara den egna privata lyckan är det enda som sägs ge mening i livet.

Men i själva verket finns det inget som ger en så stark känsla av mening än att göra något gott för en annan människa, det är att göra en annan lycklig som ger verklig mening och lycka åt en själv.

Våra tre texter idag handlar om hur Gud agerar för att rädda sin mänsklighet:

Det första är genom att ge oss människor hopp. Gud utväljer Abram och ger honom och Sara löftet som gör att de orkar fortsätta framåt.
De vackra orden om att deras ättlingar ska bli lika talrika som stjärnorna på himlen gör att de vågar lita på Gud. De återknyter relationen och lämnar det gamla landet och går till ett nytt. Trots att det verkar omöjligt så vågar Abram tro och gå. Abraham blir trons fader för flera religioner.

Det andra är lagen och de goda gärningarna.
Gud ger det judiska folket lagens många bud och regler. Tio Guds bud som skydd för oss och regler för att livet ska bli bättre på jorden.
Paulus skriver till Timoteos i episteln, han som ska bli en ledare för en av församlingarna bland de första kristna.
Paulus ger honom en hel lista av sådant som behövs i kyrkan och i vår värld för att det ska bli någon förändring, rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet… att kämpa trons goda kamp, att anstränga sig för att tillsammans med andra visa på en helt annorlunda livsstil, att leva så som Gud hade skapat oss till att leva.
Och även om vi inte klarar det så är ändå idealet och målet det verkligt goda livet, det kan inte vara mindre.

Guds tredje steg för att rädda oss är att komma till oss i en person, Jesus, han som kan göra blinda seende, han som är världens ljus och den som visar oss i sitt eget liv hur ett gott och helt, ett sant och kärleksfullt människoliv är.
Han ger oss insikter och tankar, han ger oss gyllene regeln och kärleksbuden så vi vet hur vi ska leva för att livet ska bli så bra som möjligt här på jorden.

Men samtidigt vet han att vi kommer inte att klara det här själva så han ger oss också förlåtelsen som är möjligheten att alltid börja om på nytt, vad som än kan hända.
Han skapar kyrkans gemenskap för han vet att vi behöver hjälpas åt för att leva gott tillsammans.

Men vi behöver Guds hjälp för att kunna hitta tillbaka till ett sant och gott liv.
Och till slut är trons kraft inte att prestera något själv, utan ta emot kraften från Gud. Att låta Kristus öppna våra ögon och hjälpa oss att se, att vara öppen för det nya som han vill ge oss varje dag. Kristus är världens ljus, det är hos honom den enda räddningen finns.

Räddningen som är att vinna det eviga livet, som vi har kallats till och som Gud vill ge oss.
i den märkligt hoppfulla Uppenbarelseboken i bibeln står det skrivet om evighetslivet: ”Och det ska inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud ska lysa över dem.”

Predikan 19e söndagen efter Trefaldighet årg 2 2019, Kolsva Brukskyrka

Skymningsljus vid Stiftsgården i Rättvik

Lämna en kommentar

Under befrielse, bibeln, döden, evigt liv, fördjupning, frihet, gemenskap, godhet, Gud, hopp, Jesus Kristus, liv, ljus, nåd, ondska, tillit, tillsammans, tro

Om två vägar till förändring i klimatkrisens tid

Profeten Amos var enkel herde på landsbygden vid Tekoa, men han hade fått kallelsen av Gud att tala. Och han är en av de skarpaste kritikerna som finns, han tar strid mot de mäktiga och mot hur folket levde sina liv i Juda.

Efter tider av fattigdom och missväxt hade det nu blivit goda tider i landet, många fick det bättre men inte alla. Rikedomarna delas nämligen inte, tvärtom.
Amos kritiserar hårt hur de fattiga utnyttjas, de sociala problemen blir allt värre i landet, klyftorna ökar. Han skräder inte orden om hur illa det är när de fattiga trampas ner och säljs för pengar eller säljs för ett par skor och lever utarmade i slaveri, medan de rika bygger hus av huggen sten och pryder bostaden med elfenben.

Samtidigt pågår festerna i templet, orden som talas och offren som bärs fram är tomma och meningslösa när de inte följs av handling, rätten måste flöda fram. Till och med musiken och psalmerna klingar falskt när medmänniskor lider nöd av hunger och svält för att de inte får betalt för sina grödor.

Amos svar på krisen och problemen är att förändring måste ske, de rika måste dela med sig och ta hand om dem som behöver, de mäktiga ska göra rätt för sig, den enda lösningen är bot och bättring.

Sök det goda och inte det onda, så att ni får leva, då ska Herren härskarornas Gud vara med er säger Amos och fortsätterHata det onda och älska det goda. Låt rätten råda när ni dömer, kanske ska då Herren förbarma sig er…  Amos recept är rätten, det ska gå rätt till, lagen ska följas.

Paulus skriver långt senare sitt brev till de kristna i Rom, han ska presentera sin tro för dem, här finns många viktiga sanningar om livet och tron. Romarbrevet är väl värt att läsas och studeras.
Idag brottas Paulus med sig själv och försöker få någon ordning på varför det är så svårt att leva gott och rätt. Han är fostrad i samma tradition som Amos, han har tänkt att svaret finns där: om vi bara lyckas lyda lagarna och buden.
Men nu har han upptäckt att det inte fungerar. Kanske kan vi känna igen oss i hans ord ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, med det onda som jag inte vill, det gör jag”
Amos recept räckte en bit, men inte ända fram, det blev inte bättre i samhället. Det är något mer som krävs för att det ska bli förändring på riktigt.
Att vi ska hitta vägar framåt som hjälper mot fattigdomen i världen, som kan leda till att vi minskar klimathotet och miljöns förstöring, att våldet och brotten och terrordåden ska minska och försvinna.

Det räcker inte bara med lagar och hårdare tag, inte med vackra ord och uttalanden.

I den nybildade församlingen i Rom, som Paulus skriver till sker en hel del gott, bla stöd till änkor, faderlösa och invandrare. Stora steg har tagits: Församlingen samlar ihop pengar och ser till att de som mest behöver får bidrag. Vi ser en början på all social stödverksamhet där.

Men ändå är det något som brister och skaver. Paulus skriver i brevet om hur kluvna vi människor är, hur olika sidor inom oss kämpar om makten och ofta leder till att vi inte gör det vi vet är rätt. Den goda sidan vet att vi ska älska vår nästa som oss själva, att vi ska vårda miljön och undvika engångsmaterial och låta bli att flyga osv, men alltför ofta gör vi ändå tvärtom.

Det är som om det pågick en brottningsmatch inom oss av olika viljor och drifter och brister, hämningar och rädslor. Viljan till det goda finns i oss alla men vi styrs av emotioner och drifter, ofta gör vi som de flesta andra och följer strömmen. Vi vet bättre än vi gör.

Paulus fångar det bra i texten: Det jag vill det gör jag inte men det jag avskyr gör jag.

För honom står kampen mellan Guds goda lag och en lag som finns i våra lemmar. Hans beskrivning får mig att tänka på någon som är fast i ett beroende eller missbruk. Kanske är det tydligast där – drogen tvingar människan till att göra det hon inte vill, kraften är så stark att den tar över hela livet och kan förstöra familjer och hem.

Det är som om vi lever i ett beroende av andra droger, lyckan, bekvämligheten och lusten. Och allt det gör att det behövs andra sätt, andra vägar framåt. Det räcker inte med hårdare lagar eller tuffare tag, det räcker inte att vi vet hur vi ska leva för att det ska bli bättre. Vi behöver hjälp! Paulus recept kommer på slutet. 
Det finns en räddning skriver han: jag tackar Gud, genom Jesus Kristus vår Herre!

Där finns lösningen på det problem vi inte själva kan klara. 
Jesus själv visade genom sitt liv på ett helt och fullt kärleksfullt liv. Han blir en förebild att försöka nå upp till, inte ett liv i laglydnad utan i att älska sin nästa som sig själv, i tjänade och omsorg, i strävan tillsammans istället för i ensamhet.
Det är ett liv där tron ger mod och kraft, där det finns förlåtelse så att vi alltid kan börja om på nytt. Där vi får tro och lita på att Gud går med oss och bär oss genom det svåra.

Det är livet där det viktiga är att vi går framåt på Guds vägar, att vi verkligen gör det vi kan, och där vi vet att vi och alla människor är älskade av Gud.

Predikan idag handlade bl.a. om två vägar till förändring –
Den ena är Lagen – reglerna, hot och våld, men det blir bara en återvändsgränd med bara mera av samma.

Den andra vägen som Jesus visar oss är Kärlek – tjänande – ömsesidighet och en väg vi går tillsammans, bara där finns en väg till ett annat samhälle, annan kyrka och annat liv.

Där tro och liv blir ett och det samma.

Då kan rätten strömma fram som vatten och
rättfärdigheten som en outsinlig ström.

Predikan den 11e söndagen efter trefaldighet årg 2 2019 i Köpings kyrka

Här hittar du Amos bok i Gamla testamentet

2 kommentarer

Under ansvar, främlingsfientlighet, frihet, gemenskap, handling, Jesus Kristus, kärlek, nåd, våga

Om goda förvaltare och den nya människan

Såg du bilderna av Greta Thunberg i veckan när hon klev ombord på båten Malizia II och seglade iväg ut över Atlanten. Hon valde att avstå från flyget trots att hon skulle åka så långt för att minska sin negativa inverkan på miljön och klimatet.

Den här söndagens tema är Goda förvaltare. En teolog hävdar att vi människor alltid är förvaltare, vi kan inte kliva ur den rollen, men vi kan göra vad vi kan för att bli goda förvaltare och inte dåliga.

Bara genom att leva här på jorden kommer vi att påverka omgivningen på olika sätt, inte minst genom vad vi konsumerar.
Att vara en förvaltare är att sköta om något, vårda det och använda det under en tid men det är inte ens eget. Det är till låns en tid. En tid är vi här, det kan vara lång eller kort, en plats har vi att leva på och omkring oss finns människor och djuren, och hela skapelsen med alla sina fantastiska gåvor och möjligheter.

Att vara förvaltare är ett av de allra viktigaste uppdragen som Gud har gett oss enligt bibeln. Vi ska sköta om och förvalta oss själva, våra medmänniskor, de ägodelar och ting vi har under en tid och jorden vi lever på.

Kanske handlar det först och främst att hitta en förändrad attityd. Att inse att det vi förvaltar inte är vårt eget, Jorden är Herrens och allt som är därpå står det i psaltarens 24 psalm.

Hur blir det om vi på allvar tänker den tanken, håller fast vid den?
Vi själva äger inte jorden utan den är Guds och tillhör alla dem som ska leva här på jorden efter oss. Vi har inte jorden att fritt förfoga över. Den ska skötas så att andra kan ta över efter oss, att livet ska kunna fortsätta efter oss. Vi får bruka och bevara skapelsen står det i en av skapelsberättelserna i bibelns början.
Vi har rätt att leva här, rätt att använda det goda för oss själva och till våra medmänniskor. Men utan att föröda, förstöra eller förbruka jorden. Gud vill liv och rörelse, kärlek och vänskap, kreativitet och utveckling. Men jorden är inte vår egen, vi lånar den en stund.

Vi kan ta ett steg till och säga så här: inte ens vår egen tid och våra egna liv är våra egna. De tillhör Gud som ger dem till oss, och till våra medmänniskor. Tänk på föräldrar och barn, vänner och vår nästa, människor nära och långt borta som vi drar nytta av eller som påverkar våra liv. De har också del i våra liv och vårt liv blir bättre av många andras arbetsinsatser. Det har stor betydelse för dem och andra hur vi lever och hur vi förvaltar våra liv.

Det är stort att vara människa. En enda av oss kan göra mycket, inte minst Greta är ju ett exempel på det, och tillsammans kan vi ändra historien.
Men de möjligheter vi alla har är blandade med risker och hot.
Paulus skriver om de två sidorna som finns inom oss alla.
Den gamla människan och den nya människan.

Den gamla människan är en figur som är inkrökt i sig själv, styrs helt och hållet av sina begär, det är den som är så fixerad vid sig att hen aldrig kan se någonting ur en annans synvinkel. Lögn och stöld är viktiga saker för den gamla människan. Det beror på att allt är oviktigt utom hens egen bekvämlighet eller lycka. Och det finns drag av den gamle i oss alla, en del av oss är den gamla människan.

Den nya människan är öppen och tar emot mod och kraft från Gud, det är att leva i rättfärdighet, helighet och sanning, ibland kan den nya människan gripas av vrede, men då gäller det att inte synda eller låta solen gå ner över vår vrede. Den nya människan är inriktad på andra människor, för gemenskap och för att kunna dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Det är den nya människan som behövs för att bli en god förvaltare och för att kunna göra något åt de stora hot som jorden står inför när klimatet förändras.

Jesus Kristus var den nya människan, han levde helt och fullt, kärleksfullt och öppet. Han visade i sitt liv och sina ord på den nya människans väg. Det är därför som vi som vill vara kristna strävar efter att leva i Kristi efterföljd. Söka efter vårt sätt att leva som stämmer med grundprinciperna i hans liv.

Det är ett liv som vi aldrig blir färdiga med, en ständig vandring tillsammans med Gud och varandra, det finns bakslag när den gamle segrar. Men då finns alltid förlåtelse och nya möjlighetet.
Gud ger aldrig upp och det finns hopp så länge det finns liv. 

Vid svartån i Västerås, en sommardag

(Predikan på den 9e söndagen efter Trefaldighet årg 2 2019 Brukskyrkan i Kolsva)

Lämna en kommentar

Under kärlek

Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek – en predikan om Paulus

Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek!
Den fårade mannen sitter vid sin pergamentrulle, han läser och rättar. Snart ska han göra en lång resa, innan han gör det vill han berätta om vem han är och vad han tror på. Han ska resa ända till den stora staden Rom. Han lämnar tillbaka dokumentet till skrivaren, hon som hjälper honom att skriva ner orden, att rista dem långsamt i det sega materialet.
Han funderar över hur han ska fortsätta sitt brev.

Samtidigt kommer nyheterna om att de kristna och judarna förföljs hårt i staden Rom, nyligen bestämde kejsaren i Rom att alla judar måste bort, ut ur staden. Kejsar Claudius hade fått för sig att de kristna var en del av den judiska gemenskapen och därför tog han till maktmedel, alla judar och de kristna skulle ut.
Men det gick inte som kejsaren ville, den kristna gemenskapen var blandad redan från början. Där fanns både judar och romare, greker och alla slags folk som ville vara med på vägen till livet. Det var en öppen gemenskap där alla fick vara med.

Det talades om förföljelser av andra slag också, de kristna skulle tvingas att dyrka kejsaren i Rom istället för sin Gud. Om de vägrade skulle de kastas till lejonen eller dödas i gladiatorspelen. Paulus oroar sig: Hur många skulle orka och våga stå fast vid sin tro? Varifrån skulle hjälpen komma?

Så kommer minnena. Paulus minns när han själv först stötte på de kristna, hur arg och uppretad han kände sig, hur han själv blev en av dem som förföljde de kristna. Han minns med en rysning av obehag hur det var när Stefanus stenades till döds för att han vägrade att ge upp sin tro.
Paulus var inte med och kastade sten, men han stod där och såg på, och han tyckte då att det var bra. Trots det fruktansvärda att se hur en människa får sten efter sten på sig, blir allt mer skadad.
Stefanus rop hade skakat om honom.  Svårt skadad av stenarna lyfte Stefanus huvudet och ropade ”Herre Jesus, ta emot min ande och ställ dem inte till svars för denna synd!” Sedan dog han.

Han skakade på huvudet och grubblade, tänk hur de hade jagat de kristna då, gripit dem i sina hem och fängslat dem en efter en. Paulus ångrar sig djupt, men han tänker: hur skulle vi ha kunnat förstå att Jesus verkligen var den han sade? Att det var Gud själv vi förföljde och det var rörelsen som skulle göra människor fria som vi försökte hindra.

Så kommer ett annat minne fram till Paulus. Han minns vägen till Damaskus.
De var på väg till den stora staden Damaskus för att de hade hört talas om att det fanns några som hörde till Vägen- kristna alltså, där. De reste dit för att fängsla dem och föra dem tillbaka till Jerusalem.
Men när de kom där på vägen hände något som skulle förändra livet för Paulus. Plötsligt såg han ett bländande ljussken från himlen, han föll ner till marken, och då hörde han en röst.
”Varför förföljer du mig?” Förvirrat svarade han ”Vem är du Herre?”
”Jag är Jesus, den du förföljer, stig upp och gå in i staden så får du veta vad du ska göra.” Hans vänner ledde honom in till staden, han kunde inte gå själv för han var helt blind i tre dagar.

Där började ett helt nytt liv för Paulus. Där fick han ompröva allt, för om Gud kunde visa sig genom någon som Jesus, då var Gud någon helt annan än Paulus hade trott.
Om Gud står på de utsattas sida istället för maktens, om Gud finns bland de utsatta och plågade, de straffade och torterade, då var han själv på fel sida om han jagade människor som bara ville gott.

Efter det kunde han inte annat än bli kristen själv, och han blev den störste missionären och en av de viktigaste författarna med sina brev i nya testamentet…

Den gamle Paulus suckar och letar efter orden, det gäller att ge stöd och uppmuntran till de kristna kvinnorna och männen i staden. Han skriver sitt brev till de kristna i staden Rom, och till alla som vill höra eller läsa. Men så kommer han på det, han ler och börjar på ett nytt stycke:
”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Gud frikänner, vem kan då fälla?”  Vi vet att Gud är på vår sida och då spelar andras domar ingen roll. 

Hans skrivare ristar mödosamt en orden, Paulus går fram och tillbaka och dikterar. Han säger till sin skrivare vad det ska stå i brevet:
Skriv ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?”
Han kunde ha lagt till sorg och ensamhet, smärtor och sjukdom, känslor av meningslöshet, tomhet och utsatthet.
Det var inga tomma ord, Paulus hade själv upplevt alltihop, och kanske har vi upplevt en del av det också.
Det han ville säga till oss och till församlingen i Rom var att Kristus också hade varit med om allt det svåra, lidandet och smärtan, ja till och med döden.
Att vår Herre är någon som vet hur det är, som själv har varit längst in i ångest och lidande, i allt det svåra som en människa kan utstå eller få vara med om.

Men påskens budskap till oss är att Guds kärlek är starkare än allt sådant, till och med starkare än döden. ”Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida.” 
Och det betyder att det finns en kraft och en makt i tillvaron som kan besegra allt det onda, nämligen Guds kärlek, det är den starkaste makten av alla. 
Det finns en trygghet och en fast punkt i tillvarons kaos där vi kan fästa vår förtröstan, där vi har någon att lita på, vad som än kan ske.
En grundtrygghet som bär och någon att leva tillsammans med genom allt.

Och vi, var och en som vill tro och leva med Gud, vi får lita på att ingenting kan skilja oss från Guds kärleks kraft. Eller med andra ord, från Gud själv. Inte ens om vi slås till marken, om vi drabbas av sjukdom eller förluster, av separationer eller våldsdåd  eller när vi drabbas av döden.

Inte ens då skiljs vi från Gud.
Gud som är livets källa, skaparen, befriaren och livgivaren.

Och då kan vi lita på att vi till sist kan triumfera över allt det nedbrytande. Segra med Guds hjälp. Gud segrar med oss, åt oss.

Paulus skrev sitt brev till de kristna i Rom, han skulle själv komma dit senare, men då som en fånge, han skulle åter igen få uppleva att Guds vägar är annorlunda än han kunde tro.
Gud öppnar nya vägar när vi minst anar det.
Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek!

Inskription på en grav på Kolbäcks kyrkogård, citat från Paulus i 1 Kor 15:57

Predikan på söndagen före pingst 2 2019 Köpings kyrka och Munktorp

Lämna en kommentar

Under kärlek