Att ha en herde som befriar att vara sig själv

Behöver du en herde? Det är frågan som dyker upp för mig när jag ska fira den gode herdens söndag här i Brukskyrkan i dag.
Behöver vi en herde? Någon som leder oss på rätta vägar, samlar oss, ger oss kraft och trygghet, ger oss stöd och glädje?
Är det inte så i vår tid att de många säger nej, jag behöver ingen herde, kan de säga, jag hittar mina egna vägar och vet bäst själv hur jag ska leva mitt liv.
För några år sedan var det många psykologer som menade att det viktiga i livet var att förverkliga sig själv. Självförverkligande och inte att följa någon annan, det var det viktiga i livet.
Vi i Sverige lever i den mest individualistiska kulturen på hela jorden visar olika undersökningar. (något som har både positiva och negativa sidor)

Men när vi ser oss omkring upptäcker vi något märkligt, de flesta följer strömmen, de flesta gör som andra gör, vi följer modet och ser samma program, vi tar till oss de tankar och idéer som är de mest rådande just nu. Vi låter vår världsbild och våra åsikter formas av massmedia och några dominerande personer. Det är mycket lätt hänt att de röster som talar starkast får styra hur vi tänker själva. Och så går vi inte alls vår egen väg i livet utan låter de starka bestämma över oss.

Vilka starka röster finns det som vill påverka oss varje dag? Reklamens röster, politikers röster, olika makthavares röster… och alla vill de påverka oss till att tänka och göra som de vill. Inte många av dem är intresserade av vårt bästa utan oftare av att själva göra vinst på oss. Få oss att köpa deras varor eller ge dem våra röster och vårt förtroende.

Reklamen är ett kapitel för sig, den predikar ofta mycket starkt att vi inte är bra nog som vi är eller att det är något som saknas i våra liv. Men om vi köper deras varor eller upplevelser ska vi bli lyckliga och hitta mening i livet. Vi vet att det de vill är att vi ska ge dem våra pengar eller våra röster osv. Skulle någon av pr-konsulterna kunna tänka sig att offra någonting alls för sina kunder?

Så kan vi ju inte ha det, eller hur? Att vi låter dem som vill göra vinst på oss få styra våra liv, att vi blir en del av en massa som bara gör som alla andra? Nej, det är inte vad Gud vill med våra liv.

Våra egna livs vägar kan vi bara hitta genom att gå dem själva. Vi skapar våra liv genom våra vägval och genom att gå den väg som är vår.
Men på den vägen gäller det att hitta röster som gör oss fria och inte lyssna till dem som vill binda oss eller förminska våra liv.

Kristus kallas den gode herden i bibeln.
Det är en uråldrig bild för Gud som finns mycket tidigt i gamla testamentet. Den kanske mest kända av alla bibelord från psaltaren är ju ”Herren är min herde, mig skall intet fattas”, eller ”ingenting skall fattas mig” ”Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten…” (psaltaren 23)

Gud som herden talar om en enorm kärlek och omsorg från Gud till oss alla. Det är ord som ger glädje genom att tala om att Gud går med oss och ger oss kraft och mod, hopp och liv. Och det beror på att den som går med oss har makt och kraft att göra det som orden säger. Det är inga tomma ord.

Just det är det som visas genom Jesu uppståndelse som vi har firat i påsk. Herden gav sitt liv för fåren för att skydda dem från ondskans alla makter. Jesus offrade sitt eget liv i kampen mot död och mörker och därför kan han säga ”jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen ska rycka dem ur min hand.”

Jesus gör det som ingen annan kan göra, han har gått vägen genom död till liv, och därför får vi tro att det finns liv också för oss, ett evigt liv som vi får till skänks av Kristus som är vår räddare och befriare.
Vi får del av det bara genom att ta emot det från Gud, bara genom att öppna våra hjärtan, då smörjer Gud våra huvuden med olja och fyller våra bägare till bredden som psaltaren skriver.

Kristus är den gode herden, men det betyder inte att han vill få oss att gå någon annans väg. Vi är kallade att vara hans efterföljare, att leva kärleksfullt och verka för det goda på alla sätt vi kan.

Men vi ska göra det på våra egna speciella sätt, med våra egna gåvor och möjligheter. Det finns utrymme för var och en av oss att vara oss själva, att bejaka det goda Gud har lagt in i oss.
Vi är skapade att vara oss själva, att leva vår dröm och gå livets väg.

Den gode herden ger inspiration och mod, men inte en detaljerad vägbeskrivning. Kristus har visat vägen och gett oss exemplet, han har öppnat vägen till framtiden och gör oss fria.

Berättelserna om honom inspirerar oss att gå vår egen väg tillsammans med Gud och varandra och inte bara göra som alla andra.

DSC_6048

Kristusbilden i Sura kyrka. Surahammar, Västerås stift

(Predikan 3 i Påsktiden 3 2017 Brukskyrkan i Kolsva)

Lämna en kommentar

Filed under kärlek

om en kopparorm och ett befriat folk

Ett befriat folk går vägen fram, de blev befriade från slaveriet i Egypten, nu vandrar de i öknen och det går långsamt fram. Tiden går, hettan dallrar i det eviga solljuset på dagarna, och kylan biter i kolmörkret på nätterna.
Snart är det allt mer plågsamt att gå där i ökenvidderna medan dagarna går, folket blir otåligt. Nu börjar klagandet och gnället, någon kliver fram till Mose och säger: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Vi är utleda på den usla maten!”
Då kommer giftormarna in i lägret, paniken bryter ut och många blir bitna och många dör. Som vanligt i gamla testamentet sägs det att Gud ligger bakom ormarna, allt kommer från Gud, gott och ont, liv och död, straff och belöning. Folket rusar till Mose för att be om hjälp! Vi syndade mot Gud och dig när vi klagade, hjälp oss, ta bort ormarna!
Då hjälper Gud, men på ett annat sätt än de önskade. Gud låter Mose tillverka en orm av koppar, ormen sätts upp på en påle som ett fälttecken. Och var och en som blir ormbiten ska bara se på kopparormen och då får hon och han leva.(Bilden av kopparormen på sin stav blev senare en symbol för läkekonsten.) Texten finns här

Under krig fanns på den tiden ett fälttecken. På slagfältet hade de en flagga som visade var kungen eller hövdingen fanns, honom som soldaterna skulle skydda till varje pris. Så länge fälttecknet fanns där var slaget inte förlorat och när det gick framåt var man på den segrande sidan.
En blick på fälttecknet gav soldaterna mod att strida vidare. En blick på Guds fälttecken gav bot och mod att inte ge upp.

Bilden av det upphängda ormen kan tolkas som en besegrad orm, en besegrad ondska. Gud tar alltså inte bort ormarna, eller ondskan men ger en bot för den, i berättelsen. Varför inte bara rensa bort det onda och skapa en god värld?
Biskop Mogren fick frågan till sin bok om 100 frågor om Gud. Jag citerar: Varför kan inte Gud bara ta bort de onda som ställer till fanskap i världen? Svaret blir – då blir det inga kvar.

Vi har ju alla i oss förmågor av olika slag, att göra gott och ont, att ge kärlek och stöd – och att hata, skada och döda. Om alla som gjorde andra människor illa eller har förmågan att göra illa skulle rensas bort blev det inte några människor kvar. Det kunde också vara en lösning förstås, men det är inte Guds vägar. Istället ger Gud en utväg en bot och visar oss också att vi måste lära oss att hantera ont och gott.

Nu använder Jesus den här berättelsen om sig själv. (Här finns texten i Joh 3)
Han säger: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv”.

Det handlar om korset.

Guds sätt att kämpa mot ondskan i världen är inte att komma med mera makt och våld. Det skulle bara öka våldet och krigen och lidandet och döden. Guds sätt är att gå rakt in i ondskan och övervinna den inifrån.

Att med kärlek som vapen besegra det onda. Att gå korsets väg. Det betyder att ställa sig på den lidande människans sida istället för den som plågar andra. Det är att ge liv istället för att ta liv. Att tjäna istället för att härska. Att ena och försona istället för dela upp och bestraffa.

Bibeln är en svår skrift att förstå och leva med, men Luther visade på ett sätt att läsa den som gör skillnad, och det är att alltid läsa den i ljuset av det som han kallar lilla bibeln. En del av vår text idag: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”.

I centrum av hela vårt budskap finns alltid kärleken från Gud. Allt utgår från den och Guds godhet som betyder att Gud alltid står på vår sida. Gud sänder sin son för att världen ska räddas genom Jesus, inte för att världen och vi alla ska dömas.
Ordet världen är också viktigt här. Det är inte en kärlek till vissa speciellt utvalda, inte till de fromma eller de duktiga, utan en kärlek till hela världen som Gud har.
Gud sänder sin son. Det är faktiskt ett sätt att säga att Gud själv kommer till oss, att Gud själv blir människa. Orden Guds son används för att påminna om att Gud alltid är större än vad som kan gestaltas i ett människoliv. Det finns sidor av Gud som går utöver tid och rum. Men ändå är Jesus sann Gud och sann människa. Och det här är viktigt för att vi inte ska tro att Gud sänder någon annan att lida. Den centrala tanken i en sund kristen tro är att Gud själv går den svåra vägen, kärleken offrar inte någon annan, men offrar sig själv.
Samtidigt är ordet offer inte det bästa i vår tid utan kan leda tanken fel. Solidaritet kanske är bättre. Det handlar om en kärlek som aldrig kan stå vid sidan och bara se på när den älskade lider, en kärlek som agerar.

Och därför att Gud har agerat, Gud har blivit en av oss och gått längst in lidandet och mörkret. Därför vet vi att Gud finns med oss också där. Och den kärlek som Gud bär är starkare än all ondska och död. Vi har ett tecken att se på som säger oss att vi inte ska gå under – korsets tecken.

Och därför är vi nu det befriade folket, fria från ondskans slaveri. Och vi får gå fram med tro och hopp i våra hjärtan.

Gammal bibelplansch: berättelsen om Mose och kopparormen i 4 Moseboken

Lämna en kommentar

Filed under evigt liv, försoning, frihet, gemenskap, glädje, godhet, Gud, Jesus Kristus, kärlek, ondska

Om ondska i världen och Guds och vårt svar

Det finns de som säger att vi lever i en värld där ondskan breder ut sig och blir allt starkare.
De säger att det är inte svårt att se om man bara öppnar ögonen. Se hur krigen pågår i Syrien och Ukraina och så många andra platser, se hur hungersnöd hotar i östra Afrika och hur flyktingar flyr för livet bara för att drunkna på Medelhavet eller hamna i läger och skickas tillbaka. Se hur terrordåd och våldsdåd sker, varje dag kan vi höra om det på nyheterna och i tidningarna. Och inte nog med det, det pågår mobbing och incest, våld i nära relationer i våra hem, överfall och stölder, misshandel… och listan bara fortsätter och fortsätter.

Det är lätt hänt att man bara ser den enda sidan av saken. Samtidigt pågår också goda handlingar och hjälpinsatser, människor som ger stöd och bistånd, det pågår också vänskap och kärlek. Det finns skönhet och lycka.

Vi lever i en värld som är blandad och mångfaldig, där så många olika saker pågår samtidigt att det är svårt att orientera sig. För många av oss känns det säkrast att fly bort från det hela, gå in i våra lägenheter och hus och dra för gardinerna, blunda för det onda och tänka på något annat. Kanske en tv-serie?

Ibland är det nästan som att vi inte längre hör eller ser vad som händer där ute. Vi blir som stumma och döva. Nästan som den lille pojken i texten. (Dagens evangelietext i Mark 9:14f) Den lille pojken hade blivit drabbad av någonting, pappan visste inte vad, men han tror att det är en ande som har besatt honom. Han kände inte till något om sjukdomar, han har bara sett sin son falla till marken och tugga, skaka och bli stel. Han vänder sig till lärjungarna för att få hjälp. Men de kan inte göra något, pojken blir inte bättre.
Till slut kommer Jesus och botar pojken, han säger: ”du stumma och döva ande, jag befaller dig, far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Pojken skriker till och faller till marken, nästan som död. Men då tar Jesus hans hand och reser upp honom. Han står där på egna ben och ser sig omkring.

Senare när de är ensamma frågar lärjungarna förvånat, varför kunde inte vi? Och då får de svaret – Den sorten kan bara drivas ut med bön.

Berättelsen handlar om Guds svar på ondskan på flera sätt. Vi människor kan inte klara av det själva, vi behöver Guds hjälp för att kunna göra något åt det. Gud som ger mod och kraft och inspiration, Gud som ger kärlek till oss och visar oss att vi duger, Gud som sänder oss till varandra så att vi kan hjälpas åt att göra det vi kan för våra medmänniskor.

Luther beskrev den grundläggande synden som att vara inkrökt i sig själv, att vara stängd för Gud och andra. Slutenheten i sig själv är den värsta synden för att den hindrar oss från att ta emot allt det Gud vill ge oss. Nåd, kärlek, acceptans, kraft och mod, förlåtelse och välsignelse.
Jesus driver ut demonen som gör oss låsta och slutna, allt det som tystar oss och gör oss döva för Gud och varandra. Så visar han hur Gud vill att vi ska vara. Fria och öppna, vi ska våga tala och säga det vi bär inom oss, vi ska våga lyssna och ta till oss Guds glädjebudskap, att vi är älskade och räknade med, att Gud har älskat oss så att han redan har gett allt för oss.

Guds svar på ondskan är nämligen inte att möta ont med ont, inte att komma med mera våld eller makt, utan det är att gå in i det svåra, att gå rakt igenom det och besegra det inifrån. Han gick in i vår kamp på jorden. Han valde smälek och fattigdom. Därför vet vi att Gud är med längst in i ångesten och att ingen ensamhet finns mer.

Vi har ett ansvar vi som vill vara kristna, och det är att på de sätt vi kan minska det onda här i världen. När Luther spikade upp sina teser på slottskyrkan i Wittenberg så var det för att förändra det som var fel i kyrkan. Bl.a. avlatshandeln där syndernas straff kunde minskas genom att man betalade för sig och köpte avlatsbrev.

Nej menade Luther, när vi känner skuld och skam behöver vi bara vända oss till Gud, då Ger oss Gud förlåtelse och kärlek.

Sedan kan vi börja förändra våra liv så att vi lever en aning bättre för varje dag. Ökar det goda och minskar det onda både i oss själva och omkring oss.

På Luthers språk: i den första av de 95 teserna skriver han: ”När vår Herre och mästare Jesus Kristus sade ”Gör bättring, osv”, ville han att den troendes hela liv skulle bestå av bättring.” Att leva allt mer gott och sant kan inte göras genom att köpa avlatsbrev eller fly bort.

Det är en livslång process att steg för steg komma Gud närmare och fyllas allt mer av tro, hopp och kärlek. Luther menar att vi varje dag behöver låta den gamla människan dö inom os och låta den nya människan komma till liv och växa och leva allt starkare. Den nya människan inom oss får näring och kraft genom Guds ord och gemenskapen, genom bön och nattvardens bröd och vin stärks den. Den nya människan behöver övas och tränas för att bli allt starkare inom oss.

På den vägen är vi aldrig ensamma, med oss står den rätte man! Ju mer vi hittar öppenheten som Gud vill ge oss, desto mer kan vi också ta emot allt Gud vill ge oss och hitta varandra allt mer.
Då kan vi våga se både det goda och det onda som pågår på jorden, och steg för steg tillsammans, med Guds hjälp, kämpa mot ondskan.

En Lutherpsalm för idag:
1, Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga. På honom i all nöd och sorg vårt hopp vi vilje bygga. Mörkrets förste stiger ned, hotande och vred, han rustar sig förvisst med våld och argan list. Likväl vi oss ej frukte.

2. Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda. Men med oss står den rätte man, vi stå, av honom stödda. Frågar du vad namn han bär? Jesus Krist det är. Han är den Herren Gud, som, klädd i segerskrud, sin tron för evigt grundat.
(Predikan 3 i fastan 3 2017)

Lämna en kommentar

Filed under ansvar, bibeln, efterföljelse, förlåtelse, frihet, gemenskap, glädje, godhet, Gud, kärlek, kyrka, Luther, nattvarden, ondska

Jesus döps – en modell för livet

Vi har firat julen och nu är vi inne i trettondedagstiden (epifania). Den handlar om hur Jesus växer upp och inleder sitt verk.
Och det börjar med den händelse som kan ses som invigningen till hans liv, dopet av Jesus i floden Jordan med Johannes döparen.

Epifania betyder uppenbarelse – något visas upp för att bli tydligt eller kunna ses av många.
I bibeln finns berättelser om hur Gud visar sig för människor på olika sätt, i drömmar som för Josef i julberättelserna eller i templet medan trösklarnas fästen skakar som för profeten Jesaja, Mose möter Gud i eld och muller på berget Sinai, och vi minns den stilla susningen när Elia får se Gud på ryggen där vid berget Horeb.

Gud gör sig själv synlig för människor vid mycket speciella tillfällen. När något nytt ska avslöjas eller någon person ska få reda på något om sig själv eller om Gud.
Här i Markusevangeliet ser det ut som att bara Jesus själv får höra rösten från himlen till skillnad mot andra evangelister som låter folket också höra Gudsorden. Hur det än var med det så skildrar berättelsen hur Jesus får en stark och tydlig bekräftelse, han blir bejakad och får stöd från Gud själv. En tydlig kärlek som gör att han kan våga gå vidare, fortsätta in i sin uppgift, gå den livsväg som väntar honom av kärlek och befrielse, upprättelse och kamp. Tecknet från himlen och duvan, rösten som kommer”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Det fanns en grupp som kallades adoptionister som tänkte sig att Jesus var en helt vanlig människa men att han adopterades av Gud och blev hans son just vid dopet. Problemet med att tänka så är förstås att man då gör en skarp skillnad mellan Gud och Jesus vilket blir problem senare för att få ihop gudsbilden.
En Gud som skickar någon annan att lida och dö på korset hur adopterad han än är, är något helt annat än vår Gud som själv går in i lidande och död av kärlek till oss och sin skapelse.

Där är bibeln mycket tydlig när vi snart får höra om vad Jesus gör och säger. Det är handlingar och ord som tydligt visar Jesus som Gud själv. Han förlåter och helar, driver ut ondska och gör människor fria.

Markus berättar kort och snabbt om händelserna i sitt evangelium. Först sker de märkliga händelserna vid Jesu dop och sedan fortsätter det. I nästa berättelse är Jesus i öknen och frestas av djävulen i 40 dagar. Där börjar kampen för kärlek och godhet, värnandet av människor och spridande av hopp. Jesus motstår frestelserna och snart ska han stå i synagogan i Kafernaum och tala: ”Tiden är inne, Guds rike är nära, Omvänd er och tro på budskapet”
Snart ska han kalla sina lärjungar.

Just den här ordningen är det som Luther upptäcker i sin omvälvande insikt– först kommer Guds bejakande av oss, Guds kärlek och rättfärdiggörande, vi accepteras och älskas som vi är av Gud, och det är en kärlek som aldrig någonsin tas tillbaka eller försvinner. Den beror inte på om vi är goda nog eller lyckas prestera nog.
Först kommer Guds kärlek och Gud säger till dig och mig ”Du är min älskade dotter och min älskade son, dig har jag utvalt” Guds kärleksfulla ansikte lyser mot oss, och det ljuset kan aldrig falna eller minska i styrka.

Där får vi vår bekräftelse och vår bejakelse som ger oss mod att våga stå upp för det goda och göra det vi kan för att vår medmänniska ska få ett bättre liv. Där får vi kraft att bli efterföljare till Jesus och vi får hoppet som hjälper oss att inte ge upp.

En bibelforskare menar att berättelsen om Jesus dop är skriven så att den ska likna den stora exodusberättelsen i gamla testamentet, uttåget ur Egypten där folket befrias av Gud från slaveriet och förtrycket och leds fram mot frihet och ett gott liv i det egna utlovade landet.

Jesu dop är början på mänsklighetens vandring bort från förtryck och slaveri under ondska och död, där sker en början som vi är långt borta från att se slutet på ännu, men vi är på rätt väg.
Jesus visar vägen. Och det handlar de kommande söndagarna om.
Men redan nu får vi löftet:
”Var inte rädd, jag har friköpt dig… När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna ska inte dränka dig. När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna ska inte bränna dig, Jag är Herren din Gud”
ur dagens GT text Jesaja 43: 1-4DSC_0609fxa

(Predikan: 1 e Trettondedagen 2017 årg 3 Högmässa i Ramnäs kyrka)

Lämna en kommentar

Filed under befrielse, efterföljelse, frihet, gemenskap, glädje, godhet, Gud, Guds rike, Jesus Kristus, kärlek, kunskap, Luther, Martin Luther, människovärde, rättfärdiggörelse, tillsammans, våga

Trettondedag jul

Trettondedag jul läser vi berättelsen om de vise männen eller som det står – de österländska stjärntydarna. Det här är en berättelse som har blivit väldigt mycket utbroderad och utvecklad.
Det står i själva texten inte ens hur många de var. De tre gåvorna – guld, rökelse och myrra – har fått många att anta att de var tre personer, men det står ingenstans.
I julkrubborna ser man ofta tre män med olika utseende och olika hudfärg, män med kungakronor som ofta kommer ridande på kameler, de har till och med fått namn i den fromma fantasins värld. Namn som idag till och med finns i almanackan. Kasper och Melker och Baltzar

Berättelser som alla känner igen blir lätt utbroderade och får många extra detaljer. Men vad händer när många inte längre kan berättelserna, när bibeln och trons berättelser blir okända och bortglömda?
En tid kanske tankar och ideal lever kvar, en tid lever goda levnadsregler kvar men utan att vara underbyggda av tro och ord, berättelser och människor som lever efter dem kan de försvinna.
Kanske är det det som händer just nu när man skjuter på varandra med fyrverkerireaketer när vi får allt mer av våld i samhället och generositeten försvinner så att vi inte tar emot nödlidande och flyktingar?

Grundberättelsen är enkel – stjärntydarna kommer till huvudstaden för att hitta en nyfödd kung, de har sett hans stjärna gå upp, ingen vet ännu att det har hänt något. Den som är härskare över landet under romarna är kung Herodes och han blir orolig, kanske är hans makt hotad. Han låter efterforska bland de lärda och får svaret Betlehem, där ska Messias födas enligt skrifterna. Men han har en dold agenda, han vill röja den nya kungen ur vägen. Så han säger – ”bege er till Betlehem och tag noga reda på allt om barnet och underrätta sedan mig”
De ger sig iväg och kommer fram till platsen – stjärnan lyser över huset och där hittar de Maria och barnet, de faller ner och hyllar honom och ger sina fina gåvor, kungliga gåvor: guld, rökelse och myrra.
Sedan tar de en annan väg hem. De lurar kung Herodes, för nu var barnet viktigare än kungen och hans makt.

En enkel berättelse men med så stort djup. Om hur det viktigaste av allt kan finnas där vi inte väntar det, om hur viktigt det är att följa sin tro och lita på Gud och gå den väg han visar.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem. Till den som är vårt ursprung och vårt mål, till Gud själv.

När Gud vill nå fram till oss väljer Gud inte att komma uppifrån eller med makt och myndighet utan Gud blir en av oss, ett barn som möter oss där vi är, som behöver oss för skydd och vård.
Där finns också ett nytt värderande av barnen och livet i berättelsen som inte hade funnits tidigare.
Det är en glädje i berättelserna som handlar om att vi också får vara med och räknas med, att vi är viktiga och värdefulla.

I berättelserna från bibeln finns lärdomar som säger att vi behöver värna om varandra och barnen, ja alla människor behöver få respekt och vänlighet.

Lämna en kommentar

Filed under kärlek

En natt då allt vände – julnatt i stallet

Jag kommer aldrig att glömma den natten.

Vi hade varit på väg länge och var ganska trötta så det kändes skönt att få komma in i det lilla stallet. Bland djuren var det varmt, det var tur att du var med för jag kände mig ganska osäker, vid sidan fanns en bänk att sitta på, ohyvlade brädor bara. Men där sjönk vi ner och andades ut.

Det var så lugnt och stilla. Redan var barnet fött och Maria satt på en gammal filt med barnet i sin famn. Hon ammade honom. Josef ordnade en plats att sova. Vi såg oss omkring. Ett ganska vanligt stall med bås för djuren och mathoar, en ränna för avträde, inte särskilt rent eller ljust. Små fönstergluggar och en stark doft av djuren. Kort sagt, inte den bästa platsen om man vill föda barn. Men det fanns ingen annan plats. Det fanns inte plats för dem inne i härbärget.

Då kom Maria fram och räckte barnet till mig, kan du hålla honom en stund, jag behöver vila lite? Plötsligt satt jag där med ett nyfött barn i armarna. Hans huvud vilade på min vänstra arm, han orkade inte hålla upp huvudet själv ännu. Hur känns det att hålla ett nyfött barn i famnen? Lite oroligt och fascinerande, ett barn så sårbart och beroende, med framtiden öppen med oändliga möjligheter, men också så stora risker som väntar. Blicken som följer ljuset men som ett litet ögonblick möter min egen blick och så ser vi varandra samtidigt. Ett helt vanligt barn men samtidigt en totalt unik människa med egen identitet som ingen annan kan vara. Precis på samma sätt som alla andra barn föddes han, men ändå var han sig själv, ingen annan lik och med hoppets ljus strålande ur sina ögon.

Maria slog sig ned bredvid mig på de ohyvlade brädorna, och hon berättade vad som hade hänt. Om hur de hade tvingats att göra den långa resan från Nasaret till Betlehem, myndigheterna, maktens män i Rom hade bestämt att det skulle göras en skattskrivning, alla skulle registreras och det kunde bara ske i deras förfäders stad. I Davids stad Betlehem.

Det var en ödets ironi eller kanske Guds ironi att kejsaren i Rom såg till att Jesusbarnet kom att födas precis där profeterna hade sagt att Messias – befriaren skulle födas. I Betlehem. Och samtidigt så typiskt – Guds värld är inte en annan värld än vår egen, det är mitt i historien det sker, inte i någon sagovärld eller fantasi som Jesus föds, han blir en av oss, en människa som vi.

Och så kommer det sig att Jesus blir född som en hemlös. Vi vet att snart kommer Herodes att samla sina soldater för att röja ett hot mot makten ur vägen. Snart blir Jesu också ett flyktingbarn i Egypten tillsammans med Josef och Maria. Men nu, just nu är vi i stallet, i lugn och ro, och förundras över det märkliga och så vanliga, ett litet barns födelse. En ny människa som har kommit till världen. Vi sitter tillsammans med Maria och barnet, Josef är där och du och jag. Och vi känner glädjen och hoppet fylla oss.

”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias Herren”

I natt har ett barn fötts och han ska ge oss frihet och handlingskraft, han ska visa oss kärlekens väg och ge oss nya möjligheter varje dag. Han ska befria oss från allt som binder och visa oss fredens väg. Han ska visa oss vem Gud är och att vi alla människor hör samman.

När vi lämnade stallet den natten var det stjärnklart, vi gick tillsammans och såg upp mot vintergatans oändlighet och vi anade att hoppet vi kände i våra hjärtan skulle leva länge, kanske för alltid!!

Då mötte vi ett märkligt sällskap, herdar och bostadslösa, flyktingar. Ångestfyllda och trasiga, ensamma och sorgsna, nyfikna och glada, blyga och framfusiga, drömmare och realister, och alla var de på väg till stallet där barnet hade fötts. Och över stallet glimmade en stjärna i höjden och det lät nästan som sång i vinden – Ära i höjden åt Gud och på jorden fred!

night

Lämna en kommentar

Filed under frihet, Gud, Guds avbild, Jesus Kristus, jul, kärlek, liv, ljus, tillsammans, tolkning

Adventsstämning i en mörk värld

Visst är det fint att få höra alla de härliga adventssångerna igen i kyrkan och tända våra adventsljus hemma! Än lever våra stämningsfulla traditioner och jag tror det är flera än jag som känner förväntansfulla och hoppfulla rysningar när de gamla sångerna sjungs…

Så ska det vara i vår kyrka, vi ska alla få komma när vi vill och fira årets och livets stora händelser här. Vår kyrka är till för oss alla, det är viktigt att kyrkan inte är till för några få som tror tillräckligt mycket eller duger utan för alla som vill vara med.

När Jesus kommer till Jerusalem har han ett val, han vet att sättet han kommer på, kommer att tala högre än hans ord till folket i staden. Han kunde ha lånat en fin vagn, kanske dragen av hästar, ungefär som de mäktiga och rika kom, och det skulle ha visat hans makt, han kunde ha kommit ridande på en stor fin häst omgiven av sina lärjungar ungefär som en officer med sina soldater och det hade visat på hans kraft och myndighet.

Lärjungarna hittar ett åsnesto och ett föl. De leder fram dem till Jesus och han sitter upp, jag tror han väljer stoet, kanske var fölet inte så gammalt ännu. Och så rider han in i staden Jerusalem.

Då händer det! Folket börjar skratta och ropa och jubla och dansa, de breder ut kläder och grenar på vägen framför honom. Det blir ett sånt liv att det hördes i hela staden och många undrade förvånat vad som var på gång.
Det som hade hänt var att Jesus kom som en av oss, som en vän och jämlike, med öppenhet och lyhördhet, han kom med kärlek och fredens budskap, med frihet och befrielse istället för tvång och makt.

Varför blev de så glada? – Jag tror att det var den generösa öppna hållningen, han bjuder på sig själv och möter oss på ett enkelt sätt med öppenhet och förväntan.
När Jesus kommer ridande ser folket någonting de känner igen, de ser sig själva och samtidigt sanningen om livet.
De känner igen budskapet från honom i sina hjärtan. Att maktutövning och våld, krigsredskap och förakt inte hör hemma i det goda livet. Öppenhet, dialog, ömsesidighet och kärlek, befrielse från rädsla och lättnaden i att vara accepterad och bejakad som vi är. Det är livets goda.

Där någonstans finns adventets djupaste hemlighet.
Jesus visar att Gud själv kommer till oss där vi redan är. Vi behöver inte anstränga oss eller kämpa för att hitta fram till den högste och det goda, vi behöver inte först bli andliga nog eller goda nog, inte bli perfekta eller duga i alla andras ögon. Gud ser oss och älskar oss som vi är. Inte som den vi skulle kunna bli om vi bara gjorde lite mer. Gud är redan hos oss med all sin kärlek och går med oss genom livet vad som än kan ske.
Kärlekens Gud möter oss där vi är och med sin omsorg om oss gör Gud oss fria att vara dem vi är.
Gud är en av oss, delar vår situation och står på vår sida.

Där börjar det och där kommer ett uppdrag till oss: vi duger att vara med i den rörelse som är till för att göra livet på den här jorden bättre. Vi kallas att vara med på fredens och kärlekens väg här i Sura och på alla platser där vi finns och har kontakter. Det handlar om att älska sin nästa som sig själv och att göra för våra medmänniskor det som vi vill att de ska göra för oss.
Gud vill ge oss hoppets ljus och modet att leva fria och samtidigt dela livet och ge varandra stöd.

Livet på den här planeten är bedrövligt för allt för många, men vi kan förändra det om vi hjälps åt.
Vi kan möta varandra som han en gång mötte folket i Jerusalem med kärlek och lyhördhet, på samma nivå utan att döma eller se ned på andra.

Gud som är kärleken tvingar sig aldrig på någon människa, men vill gå med oss på vägen, och ta med oss i uppdraget att göra livet bättre för människor. Gud leder oss fram genom mörker till ljus. Tänd adventsljuset i mörkret och vet att ljuset är starkare än mörkret.
Stäm in i sången och känn hoppet!

(predikan 1a Advent 2016 i Sura kyrka)

8 kommentarer

Filed under advent, befrielse, bibeln, Gud, hopp, kärlek, kyrka, ljus, Svenska kyrkan, tro