Sanndrömmen som ger handlingskraft Guds rike är nära

Bibelns skildringar av det sista yttersta tiden blir allt mer likt nyhetsrapporterna, om vi hade läst lite längre bit av dagens evangelium hade vi också hittat ord om pest och hungersnöd.

Från vissa konservativa kristna kretsar börjar det talas mer om frågan om vi inte är där nu, att vi närmar oss tidens slut och jordens undergång. Och om det inte är dags nu, att människosonen ska komma på ett moln och sätta stopp på eländet?

Men just sådant prat har nästan alltid dykt upp när kriser och krig har brutit ut, och ändå finns vi kvar. Lite djupare studier av de här texterna som handlar om tidens slut, visar saker som är viktiga för oss i varje tid.

Texterna skrevs och orden talades till människor som ofta var svårt förföljda, de första kristna och människor i nöd och kris. Utan att ge upp på hoppet som en verklighet så är de till för att ge mod åt människor som är illa utsatta. Som håller på att gå under eller håller på att förlora allt hopp och all tro. De vill säga till dem och oss; Det här som ni och vi är med om nu, det är fruktansvärt och hemskt, det är verkligen mörkt och känns meningslöst… men det är inte slutet.

Om vi lyfter fram några av orden i texten så hör vi vad det handlar om: – när sådant här och allt annat elände, sjukdomar och sorg drabbar er… ge inte upp utan ”räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig!”
Gud vill ge oss modet att möta allt, vad det än är med frimodighet och mod, vi ska veta att vi inte är ensamma. Eller som Luther skrev i en psalm:. ”Men med oss står den rätte man, vi stå av honom stödda”
(Svpsalm 237 v 2) – nämligen Jesus Kristus som själv har gått genom döden på korset och besegrat mörkrets makter.

Hur ska vi bevara hopp och tro mitt i pandemin och isoleringen? Det finns inget annat sätt som håller än att hålla fast vid Gud själv. Och veta att Gud är med oss vad som än sker och har den makt som ingen annan har.
Vi sjunger i adventspsalmen: ”Du som har nyckeln i din hand, till dödens och till livets land, du låser upp och öppen står/ den värld där inget ont oss när, Var glad, var glad! Immanuel ger frihet åt var bunden själ.” 423 v 3

Fikonträdet har en speciell egenskap som liknar många av våra träd här i norden.
När det är vinter så verkar trädet helt och hållet dött, inte minsta tecken finns på liv, om man inte visste bättre så skulle vi tro att många av lövträden omkring oss var helt döda och att hoppet om dem var ute. Kanske skulle vi hugga ner dem och ha dem till ved. Så är det med fikonträdet också. Men så händer det, plötsligt är våren tillbaka, som en överraskning kommer knoppar på träden och fikonträdet blir grönt snabbt och stort, ingen kan missa att det finns liv och hopp, det kommer en sommar trots allt.

Guds rike är nära säger Jesus, även om himmel och jord förgår och det kommer den att göra till slut, så ska inte hans ord förgå.

Hoppets ord och budskapet finns kvar men hans ord är något mer än så. Ordet är nämligen Jesus Kristus själv som har tagit sin boning ibland oss. Julens budskap handlar om det. Hur den störste blir en av oss och delar tillvarons alla villkor med oss. 
Det är Gud, den Gud som har godtagit oss alla och det är Guds kärlek som är den räddande kraften som består vad som än kan hända. Nu består Tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. 1 Kor 13: 13 står det skrivet.

I texten varnas för några saker – omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, tre saker som kan fördunkla våra sinnen så att vi inte håller oss vakna och ber. Då riskerar vi att överraskas av den dagen som en snara… Det handlar om några exempel på sådant som passiviserar oss så att vi inte gör det vi kan för att minska lidandet på jorden eller göra vad vi kan för att göra något åt klimathotet.
Det är saker som kan fylla en människas liv så mycket att vi glömmer bort allt annat.

Istället får vi ordet: ”Sök Guds rike och Guds rättfärdighet så skall ni få allt det andra också” (Matt 6: 33) 

I många berättelser och genom sitt liv, genom ord och handlingar ger Jesus oss visionen av Guds rike. Det är en vision som vill ge oss handlingskraft och mod att göra det vi kan.

Guds rike är de befriade områdena, platserna eller situationerna när det som Gud vill sker.
De utrymmen där godhet råder, där tro, hopp och kärlek sker. Det handlar om något som finns i nuet, i ögonblick av ömsesidiga möten som befriar, i en hjälpsam hand ner i rännstenen eller ett besök i ensamhetens stillastående lägenheter.

En blick och ett leende eller en vrede mot det förnedrande.
Men mest glädje och fest, öppenhet och gemenskap som ökar livskänslan inom oss, som gör oss mer levande. 
Guds rike är mera liv, mera kärlek och mera frihet.

Guds rike är också synligt genom Guds sköna skapelse, genom historiens lopp i mänskligheten där inte bara lidande utan också det goda har gått fram i alla tider. I kyrkor och gemenskaper där människor har gett stöd åt varandra och där människor har funnit större möjligheter att förverkliga det Gudsgivna livet inom sig. Guds rike är inom oss och mitt ibland oss.

Det finns alltid här som en möjlighet och ibland blir det verkligt. Så har det varit genom mänsklighetens historia och i våra liv.

Det finns alltid möjligt att komma lite närmare Guds rike var vi än befinner oss.

Guds rike är bilden, visionen, sanndrömmen som vill inspirera oss att göra lite mer för att skapa ett mer kärleksfullt och gott liv för andra och oss själva.
 

Men Gudsriket är också det som ger oss hopp som inte försvinner, hopp som inte tynar bort trots mörkertid med pandemi och ökande problem. Ett hopp som håller eftersom det är grundat i Gud och inte i oss själva.

Mitt i det hopplösa får vi hoppets ord från Mika idag;

Gud ska skipa rätt mellan mäktiga folkslag i fjärran.
De ska smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken ska inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.
Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom.”

Och där kommer fikonträdet att knoppas och slå ut. Där är Guds rike nära.

Predikan 2a söndagen i Advent årg 1 6 dec 2020

Domssöndag i pandemins tid

Några fiskare kastar ut nät, de får fiskar av alla slag i det, nätet blir fullt av sin fångst.

När de drar upp nätet är det dags att sortera och rensa. Den goda fisken läggs i korgar och ska användas, den dåliga fisken kastas bort.

Så ska de onda skiljas från de rättfärdiga vid världens slut. Eller kanske det betyder något annat.

Tänk så många i tidigare generationer som har skrämts av berättelserna om domen och om fasansfulla skildringar av helvetet eller den eviga döden.

Men det finns en helt annan berättelse i våra texter idag. En hoppets och befrielsens berättelse.

Vi börjar i den gammaltestamentliga texten från profeten Hesekiel, Den handlar om hoppet om en annan tillvaro där livet ska vara annorlunda än det smärtsamma bristfulla livet här på jorden. I öknens land var den största drömmen av alla att det skulle finnas klart friskt vatten, och att träden skulle bära frukt så att alla kunde få äta, och det skulle finnas fisk till näring. Föda och läkedom skulle finnas där, läkedom som till och med rår på virus och allt det som plågar oss.
Visionen som bibeln ger oss, ger oss hopp, det handlar om en verklig framtid och inte bara en dröm. Det är löften från Gud till oss alla om en tillvaro utan smärta, lidanden, sjukdom, ensamhet och död.

Episteln är lite mer schematisk och där vill aposteln Paulus, steg för steg beskriva hur det ska gå till när jorden går under och Gud skapar en ny tillvaro för oss.  Alla människor dör, vi är alla tidsbegränsade och våra liv har ett slut. Men alla ska få nytt liv genom Kristus skriver han.

När Kristus återkommer ska allt det onda förintas och alla fiender förgås och den sista fienden som förintas är döden. Det visar oss att det inte är människor som är Guds fiender utan istället de olika företeelser som orsakar sjukdom, lidande och plågor och ångest.

Gud vill skapa en ny tillvaro där ingen ondska längre finns och där vi alla kan vara fria att leva som vi är, utan hinder och begränsningar. Och där ska Gud vara allt, överallt.
Det är bibelns sätt att tala om en tillvaro där allt är som Gud vill, där allt är kärlek och helhet. Och det är de här orden som har fått bibelforskare berätta att det finns ett skikt i bibeln som talar om alltings återställelse och alla människor ska få del av Guds eviga liv. Inte bara vissa av oss.

Det är hoppet vi bekänner när vi talar om allsmäktig Gud, om den kommande tillvaron där allt är som Gud vill.

Liknelsen Jesus ger oss handlar också om hur det goda livet ska skapas till slut. Ofta har man tänkt att det handlar om vissa människor som är onda och andra som är goda som ska sorteras, där vissa kastas ut och andra får vara med i paradisets glädje. Men istället får vi tänka så här:

Tillsammans med oss går Gud genom allt i vårt liv. Då hittar vi goda och dåliga fiskar, de goda tiderna och allt det vi gjorde som hjälpte en medmänniska, våra goda sidor.

Men där finns också en del fula fiskar, våra fel och brister, de gånger då vi sårat och gjort andra illa. Själviskheten och högmodet och allt vi tycker illa om hos oss själva.

Så sätter Gud igång och rensar bort de dåliga fiskarna medan de goda samlas i korgen för att tas tillvara. Domen går inte mellan människor utan rakt igenom var och en av oss.

Och den betyder att vi alla ska göras fria, befrias från det halva och trasiga och bli fria att vara oss själva. Den vi är innerst inne, bakom alla fasader och innanför den begränsande tillvaron på jorden.

Martin Luthers stora upptäckt handlade om att Gud är en nådig Gud.

Därför slog han fast att det som gör att Gud accepterar oss är inte våra handlingar utan vår tro. ”Tron allena” säger han gör att vi håller fast vid den som kan rädda oss från ”döden, ondskan och vårt eget kött”. Och då ger oss Gud det eviga livet av nåd.

Så fort vi tror, förtröstar på Gud och sätter vår lit till Gud kommer Gud aldrig att svika utan ger oss liv. Luther skriver att Gud ger oss ”syndernas förlåtelse, räddar oss från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem som tror på Guds ord och löften.” (ur lilla katekesen om dopet) 

Tron som är att leva med Gud och lita på Gud låter oss leva nära den som är själva livet och kärleken. Gud ger oss liv av sitt liv, förlåter allt som blev fel och öppnar för oss, inte som en vred domare utan som en värd som tar emot sina efterlängtade gäster. Som ser på oss med sina kärleksfulla ögon, och säger Välkommen!

Framförallt är tron på domen något som vill ge hopp. Och budskapet till oss är att det finns en gräns och ett slut på ondska och lidande, detta ska inte råda för alltid. Sjukdomar, virus och pandemier ska till slut försvinna. Bomber ska inte alltid falla och människor ska en dag sluta att skada och döda varandra. Det ska bli ett slut på utnyttjande och våld.

De dåliga fiskarna är allt detta som skadar och hindrar, som förstör och bryter ned. Det ska bli ett slut på smärta och tårar och allt det som står emot livet.

Talet om domen vill få oss att leva mer medvetet och uppmärksamt, leva i nuet och leva gott.
Vi själva ska motverka allt det onda och hjälpa till att minska det svåra, som till exempel hålla avstånd i pandemins tid.
Men detta är inte det viktigaste som det vill säga oss. Utan det är att framtiden är ljus och god.

”Efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”.

Idag är hoppets dag. Kristus den kärleksfulle möter oss alla och tar emot oss, ingen av oss stängs ute eller förkastas. Porten är öppen för oss alla.

Allhelgona när sorgen och hoppet möts

Vi har kommit fram till Allhelgonahelgen, den tid då vi tänker lite extra på dem som har gått före oss och redan lämnat livet här på jorden. Vi minns och tänder ljus och besöker kyrkogårdar och minneslunder.
Och idag ska vi tända ljus för dem som har dött under året i vår församling.

Det har varit ett tungt år på många sätt- i pandemins år har vi ständigt blivit påminda om död och sjukdom, många har känt oro, vi har inte fått träffas eller besöka våra äldre anhöriga.

Vad tänker du på när du tänder ditt ljus? Vem finns där i din tanke och känsla?
Vissa människor stannar kvar inom oss, det är nästan som att vi har dem i oss och de har blivit en del av oss själva. Några för en tid och andra så länge vi lever. Visst är det märkvärdigt hur det fungerar! Vi människor sätter spår i varandra på olika sätt, på gott och ont. På det sättet är vi våra relationer och det är tillsammans med varandra som vi lever våra liv. Även med dem som är långt borta eller har lämnat jordelivet.

Det är smärtsamt med sorg och saknad, tomhet kan göra ont. Ibland kan vi känna som poeten WH Auden som skrev dikten ”Stanna alla klockor, stäng av din telefon… från och med nu spelar inget längre någon roll.” Just så kan det kännas, meningslöst, bara mörkt och tomt. 

Därför är det så viktigt att vi tänder våra ljus.

Att vi tar fram den andra känslan som finns inom oss. Här inne i oss finns det nästan alltid längtan, förväntan och hopp, känslorna kan vara svaga eller flämtande, men ändå finns det där. Hoppet som är det sista som överger en människa.
Att kunna hoppas är en gåva från Gud, en gåva som ska hjälpa oss att leva, att inte ge upp i det mörkaste av allt. Hur litet hoppet än så gör det skillnad, hoppet fungerar som när vi tänder ett litet ljus i ett stort mörkt rum. Hela rummet ser annorlunda ut.
Vi kan ana eller se något som vi inte visste fanns när vi var i mörkret.
Ta vara på hoppet. Hoppet talar nämligen sanning till oss.

Vi människor är tidsbegränsade – vi är som blomman på marken, bladen på träden, en tid lever vi, blomstrar och prunkar, men liksom löven faller ned här utanför Malma kyrka faller också vi till slut. ”Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom. Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom.” (Psaltaren 103)

Där finns hoppets grund. Gud är evig, den Gud som finns före allt och efter tillvarons slut, början och slutet, a och o, Gud  är den som är. Större än tankar och föreställningar.
Den levande Guden vill ge oss del av det liv som aldrig kan dö. Eller ännu bättre som det står i bibeln – ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” (Luk 20:38)

Gud uppväckte Jesus på påskdagen, då visade Gud att döden inte har sista ordet, att Guds kärlek är större än död och tomhet. Vägen går inte längre från liv till död utan hopp. Den går genom död till nytt liv.

Hoppets grund är evig levande Gud och vid påsken visades det för oss på att tydligt sätt. Att hoppet är sanningens ord för var och en av oss som vill tro. Gud vill oss allt gott, Gud vill ge liv och överflödande liv, liv där vi får mötas igen. Där vi får möta dem som vi idag tänker på när vi tänder våra ljus.

Känns det otroligt det jag säger? Lyssna då till hoppet inom dig själv…

Hoppet vill säga till oss att: Trots att vi möter svårigheter i livet och drabbas av sjukdomar, sorger, separationer och mycket tunga saker i våra liv så finns det en kärleksfull livskraft som är starkare.
En öppen famn som ska hela oss och älska fram oss själva till att vara den vi är innerst inne, till slut.

Om beroende och frihet

Vi människor är beroende av varandra på många olika sätt, ofta kanske vi inte tänker på det. Men nästan allt vi gör kan vi göra för att en annan människa har gjort det möjligt.

Allt ifrån vår födelse och barndom då vi inte skulle kunna överleva utan andra människor. Någon tog hand om oss, gav oss värme och mat, dryck och omvårdnad, skötte om oss och skyddade oss från risker och faror. Barnen behöver vuxna för att leva.

Efterhand lärde vi oss att klara oss mer och mer själva, men inte helt. Också som vuxna är vi beroende av andra människor och deras arbete för vad vi behöver och vill ha.
Någon har odlat rågen och vetet, en annan har bakat vårt bröd, någon har kört lastbilen till affären där andra arbetar för att vi ska kunna få bröd på bordet och mat för dagen. Det är en lång kedja av beroende och medmänsklighet.
Någon har odlat bomullen och ritat mönstren, någon har sytt våra kläder. Någon annan har konstruerat värmesystemet och några har byggt husen vi rör oss i. Människors arbete gör hela tiden att vi kan leva här. Det går att göra listan hur lång som helst.

Det mesta vi har och använder får vi av andra. Vi behöver varandra för att få det vi vill ha, och de behöver oss på samma sätt, om inte annat för att få inkomster och arbete eller annat vi har att ge.
Vi lever tillsammans på den här runda planeten som vi delar med varandra. Och vi är beroende av varandra.

Inte minst viktigt är det att vi också kan påverka varandra både på gott och ont. Genom sättet vi behandlar varandra kan vi förminska eller begränsa andra. Vi kan ifrågasätta och kritisera så att våra medmänniskor krymper i sin sårbarhet och blir allt mer förlamade eller passiva, vi kan göra andra rädda eller utöva makt eller kontroll över dem.

Men vi kan också bejaka och göra varandra mer fria. Den fina berättelsen från Tobits bok i bibeln är ett bra exempel på det kraftfulla bejakandet som befriar människan att våga gå sin egen väg tillsammans med Gud. Tobias levde i exil, långt borta från sitt hemland, han var invandrare och var en främling i landet och han behandlades med gästfrihet och generositet.

Vi hör hur Tobias tar med sig sin hustru Sara och reser hem, men innan de reser får de med sig så mycket, egendomar och välönskningar. ”Lycka till min pojke och gå i frid” säger Edna, hans svärmor och Tobias vet att han nu har en familj både i Nineve och därhemma i föräldrahemmet.

Gästfriheten är ett mycket starkt ideal i vår bibel, Israels folk har själva varit främlingar i Egypten och Babylonien, de vet vad det innebär att fly och tvingas lämna sitt land, de vet hur det är att förslavas som i Egypten, de vet hur det är att leva i exil, som främlingar och flyktingar. Och de vet att just då behövs förbön och stöd. Tobias och Sara blir bejakade och fria att gå dit de själva vill.

När Jesus är i Nasarets synagoga händer något som kommer att förändra allt för Jesus men också för oss alla och alla hans efterföljare.

Enligt en bibelforskare är detta själva vändpunkten.

Fram till nu har de flesta lyssnat och jublat, stått på Jesus sida och följt honom, ut i vildmarken där de delade bröd och fisk den där gången vid brödundret, och till Petrus hus där den lame mannen bliv frisk och tog sin säng och gick. I städer och på landsbygden har det blivit trångt och fullt av människor där Jesus har varit. Överallt har folkmassor trängts och hängt med. De har varit glada och häpnat, de har hållit på honom mot alla sura skriftlärde och mäktiga. Fariséer har snörpt på munnen, men folket har skrattat och bävat. Han har talat med makt och myndighet.
Men här händer något annat. Ifrågasättandet ökar, flera blir negativa. Man kan säga att just här börjar något som långt senare ska sluta på korset. 

Det är lite knepigt att reda ut vad som händer. Vad det är som ligger bakom förändringen, vad är det som gör att människor inte kan lyssna längre om det är någon de tror känner som talar?
”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem” säger Jesus. De har sett honom växa upp i Nasaret, en pojke som de har sett som liten, de har sett honom på gator och torg, i skolan och i Josefs snickarverkstad. Och nu är han vuxen.
Är det småstadens jantelag som blir synlig? Där de som blev kvar ser på dem som gjorde något annat och tänker ”Du ska inte tro att du är någonting?”
Gruppens vilja att trycka ner den som inte är som alla andra?
Pressen och mobbingen som kan drabba den som inte är som andra?

Det är inte stora saker som behövs för att bli en avvikare i de mest slutna grupperna och orterna. Klädseln eller sätt att vara, för att inte tala om sexuell läggning eller åsikter eller en tro som inte de flesta har.
Så snabbt det kan gå att stötas ut eller nonchaleras.

Jesus är en av oss som känner igen oss, som har upplevt jantelagens och grupptryckets krafter. Han står med oss.
Och med honom kan vi våga stå upp för det som är rätt och gott, stå upp för livet

Jesus kom som den väntade befriaren och frälsaren, men han kom på ett helt annat sätt än de hade förväntat. Han kom med kärlekens makt istället för tvång eller makt eller våld. Alla förväntningar eller ska vi säga förutfattade meningar stämde inte in på honom. Hos de mäktiga och de etablerade människorna väcktes tveksamhet, han blev en stötesten för dem.

De kunde inte tänka sig att han skulle kunna vara annorlunda än de väntade sig. Och så försökte de kontrollera eller styra, utöva makt över hurdan en annan människa får vara. De dömande ögonen riktades mot honom den dagen.

Jag tänker mig att det är med stor sorg Jesus ser på dem som inte kan ta emot hans kärlek.

Men vi ska komma ihåg att Jesus inte är den som ger upp i första taget, vi vet inte vad som hände senare.
Vi vet bara att texten om Jesus i Nasarets synagoga finns som en varning mot att hamna där själv. Att förlora sig själv genom att tappa bort vem det är som är Gud och hur vi ska vara mot varandra.

Gud är den som ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka (…som det står i dagens psaltarpsalm.)
Gud sänder oss till varandra med ansvar och omsorg, till att dela vårt bröd och våra liv.

Gud bevare oss för att bli så färdiga att vi inte kan vara öppna för vad Gud vill ge oss. Gud bevare oss från att vilja själva kontrollera vem Gud är och hur Gud handlar i våra liv.

Predikan 20 e Trefaldighet årg 3 Köpings kyrka och Brukskyrkan i Kolsva

Finns det någon tro?

En sång dök upp i mitt huvud när jag funderade över söndagens tema, Trons kraft.

Den fina sången Marie Fredriksson sjöng: Tro, jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro. I en vintervärld, finns det någon tro? sjöng hon.

Visst är det sorgligt att hon dog förra året .

Att känna tro, är tro en känsla? Min första reaktion är nej inte alls, är det inte något annat? Men sedan tänker jag ok, kanske ligger det något i det ändå, kanske är vår känsla en del av vad tro är om än inte det hela. Att känna tro, vad kan det innebära?

I sången sjunger Marie Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten.

En del av tro är inriktad på framtiden, vi brukar också kalla det hopp.

Att kunna se framåt med förtröstan, alltså se ljust på framtiden. Att det kommer tider då våra önskningar och vår längtan ska uppfyllas. Att våga se så på framtiden är en akt av tro.

Det betyder att vi inte kan veta att det ska bli så, det handlar om att lita på att Gud ser till att det blir så. Att våga lita på löften vi får. Att känna tro är kanske då att kunna vara lugn och hoppfull inför framtiden, känn ingen oro, tappa inte modet, som det står skrivet.

Vi får en rad exempel på tro i dagens texter, en rad gestalter ur gamla testamentets skrifter. Det som är gemensamt för dem är att de inte haft en passiv utan en aktiv tro. Det är när folket tågar ut genom röda havet som de får veta att tron håller, de får gå som på torra land. Eller Rachav som räddas från döden i staden Jeriko för att hon har skyddat spejarna och bett dem att att hela hennes familj ska skonas. Det är exempel på att de gör något först och sedan får reda på att tron höll. Att de till och med kunde täppa till lejonens gap som Simson. (det finns verkligen spännande berättelser i vår bibel)

När fyra män kommer bärande på den lame mannen på väg till Jesus får de jobba ganska hårt för att nå fram till honom. De får bära och klättra upp på taket och sedan bryta upp taket så att de kan fira ner den lame mannen i sin bädd till platsen där Jesus är mitt i den stora folkmassan. Och då står det Jesus såg deras tro. Han ser de fyra männens tro genom vad de gör. I deras handlande blir tron tydlig och synlig. Och det är då han ger den lame mannen syndernas förlåtelse: ”mitt barn, dina synder är förlåtna”

Det fanns ett synsätt på Jesu tid att sjukdomar var kopplade till synd, en människa tänkte de var sjuk för att hon själv eller någon annan hade gjort något som var fel, brutit mot något i lagen, alltså syndat.

Jesus tar avstånd från det, det är inte på det viset att vi är sjuka eller funktionsvarierade för att vi eller någon annan har syndat. Ändå går Jesus in i deras sätt att se på saken – han börjar med att ge den lame mannen syndernas förlåtelse.

Eller, vem vet, kanske den lame mannen levde med starka känslor av skuld och synd. Kanske var han full av ångest över just något som blivit fel?

Det finns olika saker som kan göra så att vi känner oss förlamade i livet, ganska många av de sakerna handlar om att det blir för mycket för oss, för många krav eller måsten i livet, till slut blir det så mycket att ingen människa kan klara av dem, vi blir som förlamade av kravens tyngd. Ibland är det allt som blivit fel som hindrar oss. Det blir ju alltid fel så det är ingen ide att ens försöka… så förlamas vi av skulden eller skammen.

Lika ofta är det andra människor, omgivningen som förlamar oss genom härskartekniker eller nedsättande kommentarer. Tystnadskulturer eller förlöjligande, osynliggörande och nonchalerande har gjort många talangfulla människor passiva.

Jesus bryter igenom allt det där genom att göra något oväntat, han ser den lame mannen och gör honom fri att själv ta itu med sitt liv. Han bekräftar honom som en riktig människa med ansvar och möjligheter. Dina synder är dig förlåtna, stig upp, tag din säng och gå.

Och där dyker den tredje viktiga delen av vad tro är.
Tro är att se bort från sig själv och se på någon som är större än oss själva, större än vi kan fatta, att se på Jesus och se på Gud. Tro handlar om att lita på, att förtrösta på Gud, att vänta allt gott från Gud själv.  

Allt här i livet kan gå sönder och allt är fullt av brist.
Men det finns en som aldrig någonsin ger upp om oss, en kärlek som övergår allt förstånd, en som bär oss och vill oss allt gott.

Eller som psalmisten skriver ”Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt”

Den fasta klippan som står stadigt, borgen som skyddar oss från allt som kan hota oss. Sådan är Gud. Gud vill göra oss fria och ge oss tillbaka handlingskraften.

Tro har med hela oss att göra.
Tro är känslan, tro är handlingen, tro är att lita på Gud

så kan vi känna morgondagen nalkas här i lugn och ro, och leva med hoppet om en tid så ljus som friheten .
Det finns tro även i en kylig höstvärld.

Amen (Predikan på 19 sön i Trefaldighet, tema Trons kraft)

Om att behålla glädjen i krisernas tid

Hur kan vi sjunga lovsånger i en tid som vår? Tvekade du en aning när du sjöng med i första psalmen? ”Lova Gud i himmelshöjd, sjung med glädje lust och fröjd”
Idag vill jag predika om varför vi trots allt gör alldeles rätt i att våga känna glädje och hopp till och med i de allra mörkaste tiderna.
Och visst ser det mörkt ut nu just nu. Här i Köping ökar ju antalet smittade i Covid-19 just nu, många yngre har blivit sjuka på skolor och inom idrotten. Vi behöver fortsätta att vara försiktiga.
Världen plågas nu, inte bara av coronapandemi utan också klimatkris, flyktingkris och ekonomisk kris i stora delar av världen. Hunger och fattigdom ökar.
Kan vi vara glada när mörkret blir allt mörkare kring vår jord, höstmörker och virus talar samma språk, talar om förgänglighet och död, hur kan vi sjunga lovsånger när det ser ut så här?

En berättelse kan hjälpa oss på traven:
Paulus och Silas var två vänner som det berättas om i bibeln (Apostlagärningarnas 16e kapitel).
De hade kommit till staden Filippi på sin resa, de ville berätta om Jesus och vad de hade varit med om för så många som möjligt. Men Paulus och Silas råkade riktigt illa ut. De blev falskt anklagade för att störa lugnet och de blev slagna och pryglade, kläderna slets av dem och de kastades i fängelse. Fångvaktaren fick order att hålla dem i säkert förvar så han satte dem i den innersta cellen i fängelset och han låste fast deras ben i stocken.
Där satt de nu och det mörknade omkring dem, de hade ont och var rädda, de satt fast och var långt hemifrån på en främmande plats och det kanske värsta var att de inte visste vad som väntade dem. I värsta fall väntade mer misshandel och kanske dödsstraff.
Paulus och Silas var riktigt illa ute men de samlade sig och vid midnatt bad de tillsammans och började sjunga lovsånger till Gud. Alla andra fångar lyssnade häpet. Hur kan de våga? Hur kan de sjunga här i mörkret?
Då hände det: plötsligt började själva marken skaka, ett jordskalv fick hela huset att gunga, det dånade och mullrade i hela staden, lösa saker ramlade ner på golvet, huset vajade och gnisslande och då, just då sprang alla dörrarna upp och bojorna föll av dem. En fångvaktare stirrade häpet på vad som hade hänt och han högg tag i ett svärd för att ta sitt eget liv. Men Paulus stoppade honom. ”Gör dig inget illa!” Sedan gick de ut ur fängelset tillsammans, och fångvaktaren frågade ”Vad ska jag göra för att räddas?” Då berättade Paulus om Jesus och vägen till räddning och liv. Och samma natt döptes fångvaktaren och hela hans familj.

Hur kunde de vara så samlade där i fängelset och hur kunde de sjunga lovsånger i fängelsecellen? Hur kan vi sjunga lovsång i mörkrets tid, på väg mot döden?
Mitt svar är: Det är för att vi vet varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Ursprunget och målet ger stöd och glädje till lovsång.
Vi vet att vi finns till för att någon vill att vi ska leva och vara här, Gud själv har gett oss livet och allt vad vi har och är är gåvor från Gud. Ur vishetens bok läser vi av Gud ”beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet.” Vi är inte här av en slump utan Gud själv vill att du och jag ska finnas till och leva.
Att vi är skapade betyder just detta. Gud vill oss.
Och Gud har gett oss möjligheter och förmågor.

Gud och vetenskapen kompletterar varandra i att hjälpa oss förstå hur världen fungerar och är uppbyggd.
Men tron fördjupar vetenskapens kunskaper och ger oss mod och hopp på ett sätt som torra kunskaper aldrig kan göra. Att veta att Gud finns och vill oss allt gott gör att vi kan ha ett hopp som är större än det vi kan se och mäta och väga. Det är förtröstan på Gud själv som gör att vi kan behålla modet vad än som kan ske. Kanske inte Gud skickar jordbävningar så ofta när vi är fastlåsta på olika sätt i våra liv.
Men vi vet att Gud är med oss och öppnar vägar som vi aldrig visste fanns. Det gör att vi blir fria att ta till handling, att göra det vi kan för att livet ska bli bättre för så många människor som möjligt.

De flesta av oss som är här är döpta, några som barn och andra när de var lite äldre. Några är inte döpta ännu, hör gärna av dig om du vill bli döpt.
Att vara döpt är nämligen den andra anledningen till att vi kan sjunga lovsång trots att mörkret ligger tungt. I dopet säger Gud sitt ja till oss på ett tydligt och klart sätt, och det sker till var och en personligen,
därför är det så viktigt att namnet nämns högt och tydligt när vi blir döpta, det är just till dig och mig som Gud säger sitt ja till och ger löftet att vara med alla dagar och nätter till tidens slut.
Dopet infogar oss i Guds eget sammanhang och Guds familj.
När vi väl är döpta har vi en fast och objektiv sanning att hålla fast vid vad som än händer, hur mycket vi själva kan tveka och tvivla eller känna oss misslyckade så kvarstår det faktum. Jag är döpt och Gud säger ja till mig. Allt kan förändras och jag kan drabbas av sorg eller sjukdom, och vi alla ska en gång dö. Så är det, men Guds ja och Guds kärlek och löfte till oss tas aldrig tillbaka eller försvinner. Vi är välsignade.
Visst älskar Gud oss alla, även den som inte är döpt, men den som är döpt har fått löftet på ett tydligt och konkret sätt och har något mer att hålla fast vid och lita på.
Håll fast vid Gud och att du är döpt. Då vet du också att det inte hänger inte på oss själva utan på Guds kraft och kärlek.

Och det tar oss fram till den tredje anledningen att vi kan känna glädje och hopp, och det är att vi har ett mål och en framtid som väntar oss där Gud tar emot oss med en öppen famn och ger oss del av evighetslivet.
För Gud är alla levande står det i bibeln, Jesus har besegrat mörkret och dödens makter när han uppstod på den tredje dagen. Och så banat väg för oss till det liv som är större än allt vi kan tänka oss.
Till den stad där Gud gör allting nytt. ”Gud själv ska vara hos dem och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer… Jag ska
låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.” från Upp 21)

Att veta sig vara älskad, skapad och välsignad, att vara döpt och att vi alla räknas med av Gud och har möjligheter att göra gott för varandra, och att vi är på väg mot framtidsljuset… det är anledningen till att vi kan känna glädje och kanske till och med sjunga en lovsång

Predikan på Tacksägelsedagen 2020 Köpings kyrka och Brukskyrkan Kolsva – Årg 3 den 11 okt 2020

Höst i Arboga

Om döden och livet

”Jag går mot döden var jag går och snart skall den mig hinna” (svps 619)

Den psalmen är inte direkt en av de populära psalmerna, den sjunger vi inte ofta i kyrkan, och det beror förstås på orden som känns väldigt tunga. Tankar som vi inte vill tänka.

Temat för den här söndagen är Döden och livet. Att prata riktigt på allvar om döden, det är inte enkelt, det berör oss alla personligen lite för mycket.

Den här våren och sommaren har vi fått vänja oss vid att det nästan varje dag berättas hur många som har dött av Covid 19 och hur Coronaepidemin härjar runt hela jorden.

Tyvärr låter det just nu som om det ökar igen med antalet sjuka, vi får ta nya tag och följa de goda råden från folkhälsomyndigheten.

Döden finns också med i underhållningen, det finns hur många deckare och våldsamma serier som helst att titta på för att fördriva tiden. Jag säger inte att det är fel, men visst är det lite märkligt att döden finns med som något spännande och underhållande.

Aktuella dåd Terror i Nigeria, flygolycka i Ukraina, Knivmördare i Paris.. Våldsdåd i Belarus,  eldsvådorna i USA har också kostat människoliv.
Döden möter vi i nyheterna varje dag, när det är ond bråd död.

Men den vardagliga döden kommer inte på rapport. I våra familjer är döden omvälvande och en katastrof och förändrar väldigt mycket, även då döden är väntad efter lång sjukdom. Inte bara för dem som står nära utan för många omkring.

Nyligen var det suicidpreventionsdagen, och det diskuterades vad som är det bästa sättet att hindra självmord från att ske. Ett svar var att våga tala om det med varandra och med den som riskerar att göra sig själv illa. Självmord är väldigt omskakande och tragiskt och det påverkar så många människor när en människa avslutar sitt liv och det är alltid ett nederlag, vi som levt lite längre vet att efter de mest plågsamma tider kommer andra dagar med andra stämningar. Vi vet att det finns hjälp och behandling att få i depressioner och när vi inte kan se någon mening eller utväg. Det finns vägar framåt.
Döden är slutgiltig och de som lever kvar har frågor och skuldkänslor och saknad.  

Nästan alltid når någon har dött finns det oavslutade saker, ord som aldrig sades och frågor som aldrig besvarades.

Att tänka på andras död är svårt nog, men om vi också ska tänka på vår egen död kan det bli ännu mer svårt för oss.  Det sägs att vi har en psykologisk mekanism som gör att vi inte riktigt på allvar kan tänka oss själva som döda, kanske är det bra för att vi inte ska gå genom livet fulla av rädsla och oro.
Men ändå är det ju sant att Vi går mot döden var vi går som vi sjöng. 
Jag valde den psalmen för att den inte viker för en sanning om oss själva och våra liv som vi vet stämmer. Att vi är dödliga människor och våra liv på jorden har ett slut. Vi vet inte när eller hur det ska ske. Men livet på jorden tar slut för oss alla.

En del brukar säga att döden är en del av livet, så tänker inte jag. Jag tänker att döden är motsatsen till livet – tomheten och mörkret där inget längre finns.

Om inte Gud har andra planer.

Vår tro är inte luftiga tankekonstruktioner att ägna sig åt när man inte har något annat för sig. Tron är en fråga om liv och död.

Synagogföreståndaren hade en älskad dotter som hade blivit svårt sjuk, han gick till Jesus och bad om hjälp. Men medan han är där kommer ett bud om att flickan har blivit sämre och dött. Allt var förlorat och allt var för sent, det värsta hade hänt, han hade förlorat sitt barn.
Men Jesus är inte den som ger upp, han griper in. De går tillsammans till synagogföreståndarens hem, de kör ut de många som är samlade där och Jesus går in till rummet där flickan ligger, Jesus tar hennes hand och säger Lilla flicka, stig upp! ”Talita koum” och det händer! Flickan reser sig och går omkring i rummet, hon är livs levande!
Jesus säger till dem att inte berätta om vad som hänt, ge henne något att äta.

När Jesus tar flickan i handen bryter han mot renhetsreglerna som fanns, om man råkade röra vid en död blev man orenad och skulle genomgå reningsbad och hålla sig borta från templet i veckor. Men det finns saker som är viktigare än människors regler. Det finns en kärlek som inte kan stoppas med åsikter om vad som är rimligt eller lämpligt. Jesus Uppväcker flickan.

Vad som hände den dagen kan vi aldrig komma åt, vi har den bibliska berättelsen som den står, och den talar till oss om vem Gud är och vad Gud vill. Både en beskrivning av hur Gud vill att vi ska leva tillsammans med varandra på jorden och vad Gud vill ge oss.

Jag tänker så här – vi människor är tidsbegränsade – vi är som blomman på marken, bladen på träden, en tid lever vi, blomstrar och prunkar, men liksom löven faller ned faller också vi till slut. Men Gud är evig, den Gud som finns före allt och efter tillvarons slut, början och slutet, a och o, Gud  är den som är. Större än tankar och föreställningar. Den levande Guden vill ge oss del av det liv som aldrig kan dö.
Gud uppväckte Jesus på påskdagen, då visade Gud att döden inte har sista ordet, att Guds kärlek är större än död och tomhet. Vägen går inte längre från liv till död utan hopp. Den går genom död till nytt liv.

Det finns tre berättelser i evangelierna där Jesus uppväcker döda människor, den vi nu har läst om den lilla flickan på 12 år. Lasarus – han som var bror till Maria och Marta och änkans son från staden Nain. Berättelserna är tydliga och visar på en Jesus som med kärlek och kraft ger livet tillbaka, han befriar dem ut dödens band. Han är starkare än döden. Någon att våga lita på och förtrösta på till och med när vi är i dödens närhet med en anhörig eller vi själva.

Jag går med Jesus var jag går – han vandrar vid min sida – i kamp och strid hans hjälp jag får, och hjälp när jag får lida, sjöng vi i psalmen.

Det handlar om det eviga livet, hoppet om en tillvaro med Gud efter våra jordiska liv.

Gud som är evig vill ge oss del av evighetslivet, Gud vill oss alla väl, vill ge oss liv och frihet, Gud längtar efter oss med sin starka kärlek.

Hur är himmelen? Hur ska det eviga livet vara? 
Svaret är ord om helhet och närhet, kärlek och kraft. Det är en förvandling från förgängelse till oförgänglighet, från svaghet och brist till kraft och härlighet.
Det är en bröllopsfest där var och en får gå in och få nya hela bröllopskläder och vara med på den stora festen tillsammans med alla de älskade, eller som att leva i den heliga staden där Gud själv ska torka alla tårar från våra ögon, döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer… där Gud gör allting nytt.” (Upp 21)

Jag går mot himlen var jag går… där ingen oro mer mig når, där finns ej död och plåga… jag går till himlen var jag går. Psalm 619 v 3)

Predikan 16 sönd e trefaldighet – i Köpings kyrka och Brukskyrkan i Kolsva

Om möjligheten till gemenskap i olikhet

Det talas mycket om polarisering just nu.
Det handlar om att människor och grupper intar olika åsikter och ideologier som står så långt från varandra att de knappast kan förstå varandra längre, polarisering är splittring och främlingskap. Så blir människor som främlingar för varandra och i värsta fall också fiender som strider mot de andra. Tonen mellan människor blir allt värre och full av hot och hat. Det syns tydligt på sociala medier på internet. Twitter är ett bra exempel.

Det som gör det här riktigt allvarligt är att när hot och fula påhopp sker i ord – då är inte handlingar så långt borta. Det blir hot och våldsdåd som vi har sett på nyheterna den senaste veckan. Där man bränner böcker, bränner man till slut även människor.” skrev Heinrich Heine.
Det är allvarligt och hög risk just nu.

Vi läste i episteln om hur församlingen i Korint hade hamnat i en liknande situation. De hade problem med splittring och olika läger. En bibelforskare menar att det handlade om olika predikanter som knöt delar av församlingen till sig, de kände att de hörde till Paulus-gruppen eller Apollos-gruppen i församlingen och inte i den gemensamma stora församlingen.
Men problemet i Korint var inte olika åsikter, det var att de hade delat upp sig i olika läger och grupper. Delat upp sig i vi- och dom. Till och med inom församlingen.

Staden Korint var en väldig blandning mellan olika kulturer och folkslag, en handelsstad där öst och väst möttes. Där levde rika vid sidan av utfattiga. Då och då blev det konflikter. En stor del av brevet Paulus skriver handlar hur de kristna skulle hitta sätt att leva mitt i mångfalden och röran. Grundreglerna som Paulus ger till församlingen är de här: ”sök inte ert eget bästa utan andras” och ”ni är fria men se till att friheten inte skadar andra.”

Det handlar om medmänsklighet, att se vad som är bra för andra än sig själv. Och sedan att hålla fast vid Gud och Guds gåvor. I samma brev finns ju den fina Kärlekens lov. Den väg som är överlägsen alla de andra, det är att leva kärleksfullt. ”Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” 

Det skulle ta lång tid innan kärleksbudskapet som Jesus kom med allt mer formade de kristnas sätt att leva, gradvis blev det bättre men budskapet var så radikalt att vi fortfarande inte klarar av att leva upp till det helt och fullt. Tänk på buden att älska dina fiender eller allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem.

Paulus vill att de kristna ska ”stå eniga i tankar och åsikter” och därför hålla sams och vara en del av gemenskapen istället för att skapa motsättningar.

Det finns två saker som förenar en gemenskap, en av dem på ett negativt sätt och den andra positivt. Den negativa är förstås att ha en gemensam fiende, att skapa ett vi och ett dom. Vi är inte som de andra. Det är att skapa gemenskap genom att sätta upp gränser. Att göra skillnad mellan olika människor. 
Det har hänt ofta i många gemenskaper, men när man väl börjar dela in människor i vi och dem, så fortsätter det ofta i uppdelande och grupperingar, man ser noga på skillnader mellan människor och då ser vi snart att vi alla är olika. Plötsligt inser man att det inte finns ett vi längre, gemenskapen bryts upp och försvinner.

Eller också sprids en rädsla, kanske blir jag också en av dem som kallas dom och inte får vara med i gemenskapen?

Att skilja ut personer och rädslan är det sämsta sättet att skapa gemenskap, den kan hålla en tid, men snart är den upplöst.
Det sättet passar verkligen inte för en kristen gemenskap.

Det som förenar oss kristna är istället att vi har samma centrum och samma mål. Det är en gemenskap av tro. Tro betyder tillit och förtröstan i kyrkan. Att vi litar på en och samma Gud, alltså. Det är inte gränsen utan centrum som förenar: Har Kristus blivit delad? skriver Paulus, är det kanske Paulus som korsfästes för er? Nej självklart inte.

Jesus Kristus har visat oss vem Gud är, han har visat på ett sant gott människoliv i ord och handling. Han har gått lidandets och dödens väg för vår skull. När vi ser på Kristus istället för på oss själva, när vi ser på honom istället för på andra och hur de sköter sig, då kan vi hitta en gemenskap och enhet trots alla skillnader. Fäst din blick på Jesus är rådet till oss.

Kyrkan är ingen gemenskap som bygger på likhet, det är ingen åsiktsgemenskap eller klubb för dem som har samma intressen. Om vi ser på vilka lärjungar Jesus kallade kommer vi att upptäcka att det är en stor spridning av mycket olika personer som finns med där, en upprorsman och en samarbetsman – tullindrivaren, unga och gamla, fiskare och arbetare, kvinnor och män. Människor av olika samhällsklass och status. Kyrkan har alltid bestått av personer som är olika varandra och som har haft olika åsikter och idéer och även olika innehåll i sin tro. Men ändå har det alltid funnits gemenskaper och sammanhållning.

Det är alltså något annat än likhet som gör att vi kan känna att vi är med i samma kyrka och har gemenskap med varandra.

Det är samma urgrund och bas i livet, samma ursprung och mål, det är samma Gud. Och utifrån att vi har samma Gud som vi litar på så kan vi hålla fred med varandra. Bara den enigheten och den gemenskapen är det som fungerar och håller. 

Det andra som förenar oss är att Jesus sänder oss var och en till världen för att göra gott och skapa tro. Vi får alla uppdraget att göra livet på den här planeten lite bättre, lite mer mänskligt på de sätt vi kan.

Vi i kyrkan kunde vara ett exempel på att enighet och gemenskap är möjligt trots att vi är så olika.

Jesus sänder oss, men inte på egen hand eller ensamma, utan tillsammans med varandra och med oss går han själv. 

En sista sak som förenar oss är hoppet som profeten Amos påminner oss om idag: Han målar upp en skön tillvaro där vi får vara på en plats där vi känner oss hemma utan rädsla eller hot, där det nedbrutna och trasiga byggs upp och där det aldrig finns någon brist på näring eller gemenskap.

Gud själv ger oss hoppet om den tillvaro där vi blir planterade i vår egen mark, där vi aldrig mer ska ryckas upp. Vi är alla på väg dit där Gud är allt i alla och Gud ger oss det fullkomliga.

Paulus skriver:
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, då ska vi se ansikte mot ansikte.
Då ska det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. .. Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.” (från 1 Kor 13 och 15)

Predikan 13 september 2020 i Köpings kyrka och Brukskyrkan i Kolsva.

Om en herde som gör oss fria

Har du tänkt på hur väldigt många olika röster som vill påverka oss varje dag?

Det är reklamens röster, politiker o makthavare, experter och sakkunniga, alla vill råda oss.

Nu finns det till och med dem som kallas influencers, personer som vill influera eller påverka oss och inte sticker under stol med det.

Och hela tiden blir de motsagda av tyckare och nättroll med många olika åsikter.

Vi skulle kunna kalla det som de vill vara för oss – herdar

Så många vill påverka oss att tänka och tycka och göra som de vill, oftast att köpa något eller ge dem våra pengar eller vårt förtroende och våra röster.

Vissa av dem är värda att lyssna till förstås, Anders Tegnell till exempel och folkhälsomyndigheten.

Men andra inte så mycket…

Det är väldigt lätt hänt att låta de röster som är starkast få styra oss och forma våra tankar istället för att tänka själv.

Så kan vi ju inte ha det eller hur?

Att vi låter dem som bara vill göra vinst på oss få styra våra liv, och bara bli en som bara gör som alla andra. Det är inte vad Gud vill med våra liv.

Gud vill att vi ska hitta vår egen väg i livet. På den vägen gäller det att hitta röster som gör oss fria, inte lyssna till dem som vill binda upp oss, utnyttja oss eller förminska våra liv.

Kristus kallas den gode herden i bibeln.
Herde är en uråldrig bild för Gud som finns mycket tidigt i bibeln. Den kanske mest kända av alla bibelord från psaltaren är nog ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig, Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten… psalt 23

Bilden av Gud som herden talar till oss om att Gud skyddar oss och värnar om oss.
Bilden talar om den enorma omsorgen och kärleken Gud har till oss alla. Den visar oss att Gud går med oss och ger oss kraft och mod, hopp och liv.

Den som går med och som har makt och kraft att göra det, det är inga tomma ord.

Guds kraft är det som visas genom att Kristus uppstår från de döda som vi firar i påsktiden. Herden ger sitt liv för fåren för att skydda dem från ondskans alla makter.
Jesus offrar sitt eget liv i kampen mot död och mörker.
Därför kan han säga ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Jesus gör det som ingen annan kan göra, han har gått vägen genom död till liv. Därför får vi tro att det finns liv också för oss, ett evigt liv som vi får till skänks av Kristus som är vår räddare och befriare.

Gud ger oss liv, vårt jordiska liv och det eviga livet hos Gud. Det är detta som menas med att Gud smörjer vårt huvud med olja och låter vår bägare flöda över.

Kristus är den gode herden, han lever ett liv som är fullt av kärlek och godhet, omsorg om alla och en blick för att se dem som ingen annan bryr sig om.

Vi är kallade att vara hans efterföljare. Men vi ska göra det på vårt eget alldeles egna speciella sätt.

Var och en av oss har sina egna gåvor och möjligheter. Det finns utrymme för var och en av oss att vara oss själva, att säga ja till det goda livet Gud har gett oss.

Vi är skapade att vara oss själva att leva vår dröm och gå livets väg.

Den gode herden ger inspiration och mod, men inte en detaljerad vägbeskrivning,

Kristus har visat vägen och gett oss exemplet, han har öppnat vägen till framtiden och gör oss fria.

Gud vill att vi ska gå vår egen väg, tillsammans med Gud och varandra, och inte bara göra som alla andra.

Kristus är den gode herden – som befriar oss att vara oss själva.

predikan på 3 i påsktiden i Köpings kyrka (att sändas på nätet)

Om en kvinna att lägga på minnet, en predikan på internationella kvinnodagen

En kvinna kommer till Jesus med en flaska dyrbar Nardusbalsam, de är hemma hos Simon i Betania. Där händer något som är så viktigt att överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.
Och det är just detta som dagens predikan ska handla om, om en kvinna som handlar och agerar. En kvinna som vågar stå för sin tro och känsla.

Kanske är detta en del av det som Jesus gjorde och sade som vi lätt missar, hur han lyfter fram dem som inte andra räknar med eller lyssnar på, just dem sätter han i mitten och ger utrymme och uppvärderar.
Kvinnor har under långa tider i historien tystats ner och behandlats illa. De har förvägrats att inta positioner i samhället, men faktum är att Jesus gör tvärtom. Han bryter mot könsmaktsordningen som det brukar kallas. Han lyfter fram dem som andra såg ned på.

Men inte nog med det, idag får vi se hur en kvinna visar hur hans efterföljare verkligen ska vara. När Jesus gick fram bland människor blev det ofta rörigt och stökigt, fler och fler trängde sig fram, och alla ville ha något av honom, gör mig frisk, ge mig pengar, se mig, hjälp mig.
Och det är inte svårt att förstå, kanske alla människor vill att livet ska bli bättre för var och en av oss. Vem av oss har inte krämpor eller brister som vill vill ha hjälp med och alla vill vi att de människor som vi bryr oss om ska få det så bra som möjligt. Det är inget konstigt med det.
Jesus ville gärna hjälpa och många befriades och helades. Han mötte alla med kärlek och omsorg, han såg alla.
Lärjungarna hängde med, de påverkades av omgivningen och bad också om det ena och det andra från Jesus.

Till slut kom en av dem fram och bad om att få sitta vid Jesus sida i himmelriket.

De kämpade för att själva få positioner och fördelar. Och kanske tänkte de som vissa kristna att om de bara trodde på rätt sätt och inte tvivlade skulle allt gå bra, om de kämpade till sig en så stark tro som möjligt så skulle de vara på säkra sidan. De skulle säkert bli friska och rika och vackra, om de bara ansträngde sig lite mer och mer och mer…

Där är de nu runt bordet och alla försöker säga rätt saker och göra rätt för att Jesus ska se dem och räkna med dem lite mer. De försöker imponera och begripa vad som är på gång.Jesus har just sagt att han är på väg upp till Jerusalem för den sista gången.

Då kommer den märkliga kvinnan, hon vill inte ha något av Jesus utan ge honom något istället. Ge honom det finaste hon har, dyrbara äkta nardusbalsam, den som var värd 300 denarer. En denar var en dagslön för en arbetare, alltså var det ekonomiska värdet nästan ett helt års lön. En enorm summa både då och nu. Och hon gav honom gåvan av kärlek och omsorg. Hon gör en god handling för honom som blir ett tecken för oss som kommer efter.

Att smörja någon med olja, visst gjorde man det inför en begravning som det står, men det var mycket mer i den handlingen. När en ny kung skulle ta sin tron i landet smordes han med helig olja.
När en profet skulle ta över efter sin läromästare smordes han eller hon med olja. Men mer än så.

Den smorde var en hederstitel som Jesus fick, och det heter på grekiska Kristus. Messias på hebreiska. Den som judarna väntar ska komma. Den som är befriaren och räddaren.
Handlingen kvinnan gör är att säga till honom – du är den som ska komma, ja du är den du säger och mer än så.

Hon visar med handling istället för ord på sin tro att Jesus är ingen annan än Gud själv i mänsklig gestalt på vår jord.
Det som var så viktigt att få reda på för dem och för oss alla.

Att orden hade blivit verklighet, dem vi hörde från profeten Jesaja:
Att Jesus hade kommit för att frambringa ett glädjebud till de betryckta, ge de förkrossade bot och förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade…
Att ordet blev människa.

Jesus kom för att ge allt detta och han vill möta människor och leva tillsammans med dem och oss.
Gud vill gå med oss alla dagar till tidens slut och bära oss genom allt det svåra.
Gud vill ha vår kärlek och att vi gör gott för varandra här på jorden.

Men att kämpa med sin tro handlar inte om att prestera ännu mer och pressa fram en starkare tro. Det handlar om att våga släppa taget, att släppa på sitt eget för att kunna öppna sig för att ta emot det Gud vill ge.
Kvinnan med nardusbalsam gav sin kärlek till Jesus med den tidens starkaste tecken på kärlek, den fina oljan av nardus.
Hon visade sin tro och vågade följa den.

Och han tog emot hennes kärlek och hennes gåva.
Och då blev det klart, att för Jesus är vi alla medräknade och accepterade, Gud ser oss alla som sina älskade barn, Guds avbilder och älskade människor vem vi än är.

Eller som Paulus skulle skriva senare: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Läs dagens text från Mark 14 här

Predikan 2 i Fastan 3 Ramnäs kyrka mars 2020