Vi är de som Gud älskar, och om konsten att lära sig att se det som verkar osynligt

Lukas skriver till sin vän, Theofilos, men det är oss han skriver till, var och en av oss. Theos betyder Gud och filia kärlek, den som Gud älskar, alltså till oss alla.

Nu har han skrivit färdigt sin första bok, den som kallas Lukasevangeliet, hans berättelse om Jesus från Nasaret, ändå från början, när han föddes i Betlehem och fram till berättelserna om när han hade uppstått från de döda, vandringen till Emmaus.

Nu är det dags för del två, den som kallas apostlagärningarna, boken om vad som hände sedan, uppföljaren, och här avslöjar han att Jesus levde tillsammans med lärjungarna i 40 dagar efter påsken och uppståndelsen. I början av Jesu liv finns det också någonting som tar 40 dagar. Det är den märkliga berättelsen om när Jesus är i öknen i 40 dagar och 40 nätter, alldeles ensam. Där förbereder han sig för sitt liv och allt det han ska göra.
Den berättelsen som slutar med att Jesus nobbar djävulens frestelser och väljer den goda kärleksfulla vägen.

Nu får lärjungarna också 40 dagar på sig att förbereda sig för det som de ska göra, de ska leva tillsammans och låta den livsrörelse som Jesus startade sprida sig, de ska börja i Jerusalem, sedan i hela landet, Judeen och Samarien och sedan vidare ut, till Rom och ändå hit till Ramnäs. Ända till jordens yttersta gräns ska hans budskap nå och förändra livet överallt, på hela planeten ska människor få veta att de är älskade av Gud, att Gud har övervunnit döden och att vi ska älska varandra som oss själva. Att vi ska respektera varandra och hålla fred…

Hm, det är ganska lång väg kvar att gå, men ändå har vi kommit en bit på vägen.

Det var inte så lätt för de första lärjungarna heller att fatta. Den sista frågan de ställer innan Jesus försvinner från deras synfält visar det: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?”
Vissa av dem trodde fortfarande, efter så lång tid, att Jesus hade kommit för att se till att Israel skulle bli en stormakt och ett mäktigt rike, att de skulle få makt, politisk och religiös makt över andra. Man kan nästan tänka sig hur de började göra upp planer för att ta över makten, slipa svärden och samla rebellerna, de tänkte att med Jesus och hans krafter skulle det vara en barnlek att avsätta översteprästerna och driva ut de romerska soldaterna och bilda ett nytt imperium med centrum i Jerusalem. Jesus skulle fixa allt åt dem.
Nu skulle det hända! Men nej. De hade inte förstått.

Jesus kom ju med kärlekens makt, aldrig med tvång eller hot eller våld. Han kom med ett helt annat slags rike, fredens och gemenskapens rike där alla får vara med, där vi ska respektera varandra och stötta alla som behöver hjälp. Med en helt annan kraft.Vänta här säger han, ni ska få kraft när den heliga Ande kommer över er. Anden som är kraften som ger inspiration och liv, mod och tro, Anden som är Gud med oss, osynlig alltid nära med varm omtänksamhet och stöd.

Sedan försvinner han, de kan inte se honom längre. Men någonting har ändrats för dem.
Fastän de inte ser honom framför sig eller kan känna på honom eller ge honom en kram så känner de ändå att han är där. Han hade sagt ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Kristi himmelsfärd handlar om det här. Jesus har levt med lärjungarna, talat med dem, de har kunnat se och höra, röra och känna. De har upplevt honom med alla sinnen. Men nu är det slut med det.

Han lämnar dem men ändå är han där. Guds närvaro finns kvar men svårare att se och uppfatta.

De fick lära sig att se på ett nytt sätt. Lära sig att upptäcka Guds närvaro i djupet av vår själ, i relationen mellan oss när den är full av respekt, i livskraften som vi ser just nu i våren som breder ut sig och grönskar mer dag för dag.

Vi kan också lära  oss att se att  Jesus går med oss genom livet som han delade livet med  dem  då, nej ännu närmare, i oss själva finns Gud och delar alla dagar och nätter med oss.
Det finns sätt att lära sig att se Gud med oss, vi kan hjälpas åt, de som har upptäckt närvaron kan hjälpa andra att se den. Vi kan berätta och visa.

I kyrkan är det här en väldigt viktig del av vad vi gör. Tillsammans gör vi gudstjänst, vi aktualiserar Guds närvaro genom att samlas, läsa ord ur bibeln, sjunga tillsammans, fira nattvard, predika och berätta. Vi påminner varandra om att vi inte går ensamma genom livet.

Vi hjälps åt att uppleva det just då för att vi ska komma ihåg att det gäller alla dagar, hela tiden.
Och kanske kan vi ibland erfara närvaron, känna en närvarande varm kärlek omsluta oss.

Men även om vi inte gör det, när vi inte känner ett ända dugg, får vi ändå lita på att Gud är med oss, alla dagar och nätter, intill tidens slut och i evighet

Och då kan vi lära oss mer och mer att våga gå Guds vägar, att leva kärlekens och fredens liv på jorden. Och veta att vi är dem som Gud älskar.

predikan på Kristi Himmelsfärds dag 2018 Ramnäs kyrka

Annonser

2 kommentarer

Filed under Ande, bön, befrielse, bibeln, Gud, Guds rike, Jesus Kristus, kärlek, närvaro

Om gränser mellan människor och en öppnad väg – en predikan

Jesus drar sig tillbaka, kanska för att få en paus eller hämta andan, trött av folkmassor och krav som aldrig tar slut. Han går med lärjungarna och de lämnar det judiska folkets område, de drar sig undan till området kring Tyros och Sidon. Ute vid kusten till medelhavet låg två utåldriga städer, en för fiske och den andra för handel.

De vandrar till kusten där Medelhavets vågor dånar in mot de grusiga stränderna och där de kan samlas, bara de själva, några dagar innan det är dags att gå upp till Jerusalem. Där bland dem som kallas hedningar, bara för att de inte tillhör det judiska folket borde de kunna samtala och hämta krafter.

Gränserna och avstånden var stora mellan olika folkslag, de skulle hålla sig borta, inte närma sig varandra. Kanske trodde lärjungarna att ingen hade hört talas om Jesus här uppe. Åtminstone skulle de ha respekt nog att hålla avståndet.

Det fanns en utbyggd tro som handlade om renhet och orenhet. De tänkte att en människa blev oren av en mängd olika handlingar och ting, bl.a. kontakt med en död eller en människa som sågs som oren. Efter det var de tvungna att rena sig med bad och bot innan de fick komma in i templet eller synagogan och be till Gud. De räknade med att icke-judar aldrig genomgick reningsprocedurerna och ständigt var orena. Varje kontakt med en icke-jude gjorde dem alltså orena.

Det är då hon dyker upp, den kanaaneiska kvinnan. Hon känner igen Jesus och ropar högt: Herre Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” men han tiger.

Att kalla Jesus Herre, Davids son är ganska nära en trosbekännelse, åtmistone när hon fortsätter och ber Jesus att göra något som inte vem som helst kan göra. Att bota flickan och driva ut demonen ut henne.

Demoner, onda andar som kan besätta personer på olika sätt, finns med de bibliska berättelserna, de tänkte sig då att en demon kunde ta kontroll över en människa och skada henne på olika sätt, göra henne stum eller blind, ge henne sjukdomar av olika slag och vilseleda en människa till att förlora tron. Det var alltså ganska mycket, som man inte kunde förklara som kallades demoner. Det var sjukdomar och funktionshinder, epilepsi till exempel och missbruk av olika slag. Då kallades det demoner och det var lika självklart att försöka driva ut demonerna som det kan vara idag att använda vetenskap och mediciner, kemiska preparat och olika former av terapi och samtal för att hjälpa en människa.

Kvinnan ropar på hjälp i sin förtvivlan, men hon får först inget svar. Då kliver lärjungarna fram och försöker få Jesus att göra något, kvinnan stör ju! Säg åt henne att ge sig iväg! Hon går ju bakom oss och ropar! Som om han inte hörde det själv. Då vänder han sig till lärjungarna: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk!” Fortfarande håller han fast vid skillnaden mellan judar och hedningar, mellan det utlovade folket som skulle kallelsen först att vara med.

Eller är det något annat på gång? Kan det vara så att han testar om lärjungarna har förstått vad han talat om och visat så mycket. Kanske är det till och med för att de ska förstå lite mer som han säger de orden som låter så grymma när hon fallit ner och bett honom ”Herre hjälp mig!” han säger ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det till hundarna.” I deras värld är de själva Abrahams barn och Moses barn eller till och med Guds barn, medan icke-judar är hundar, otroende och mindre värda.

Men det är då som kvinnan spetsar till det, ”Nej herre, men hundarna äter ju smulorna som fallar från deras herrars bord!” Det finns mycket förtvivlan i hennes ord samtidigt som hon vänder Jesus ord tillbaka till honom själv.

Då händer det! Plötsligt ser han henne på ett nytt sätt, han ser hennes nöd för sin dotter, han ser att hon är en människa som han själv och alla judar, han ser hennes tro att han verkligen kan hjälpa. Han fylls av kärlek och omsorg och han vet att han tar ett nytt steg som det inte går att vända tillbaka från, steget att se både judar och hedningar som människor, som Guds älskade barn vad som än kan ske.

En gräns bryts igenom, och blir oviktig, vi behöver inte delas upp i vi och dem, inga av oss är orena eller besatta av demoner, vi är alla sårbara och bristfulla människor som behöver Guds hjälp, Guds nåd och kärlek, och varandras stöd i livet.

Han säger: Kvinna din tro är stark, det ska bli som du vill” och då blev dottern frisk.

predikan på 2a söndagen i Fastan, årg 1 2018, Ramnäs kyrka ”Den kämpande tron”

Läs berättelsen här från Matteus 15: 21-28 i bibeln.se

DSC_4573

Lämna en kommentar

Filed under kärlek

Varför blev kärlekens väg en lidandesväg?

Varför var han tvungen att lida och dö? Varför skulle det gå så illa att människosonen skulle utelämnas åt hedningarna som skulle håna och skymfa och spotta på honom, varför skulle de prygla och döda honom?
Han som kom med kärlek och godhet, tro och hopp?

Frågan för idag är varför det blev så och svaret avslöjar ganska mycket om vem Gud är och om oss människor.

Bibeln berättar om Gud som skapar himmel och jord, Gud skapar människor till sin avbild, att vara Gud lika. Och allt var mycket gott, står det i Första Moseboken. Vi fick själva livet, en fantatisk planet att leva på med alla resurser som kunde behövas.  Men i den tillvaron kom ondska in.

I den fantasieggande berättelsen ur 1a Mosebok skildras det som ett brott och en enorm förändring.
Där vandrar Gud i den svala kvällsvinden i Edens lustgård, där finns människorna Adam och Eva och frestaren som är som en orm. Ormen frestar och lockar, och något sker, människorna bryter mot det enda förbudet, att äta av kunskapens frukt på gott och ont – men det är inte så mycket olydnaden att äta av det förbjudna trädet som är det viktiga utan frestelsen ormens ord– ”då ska ni bli som gudar”.
Människan vill ställa sig själv i Guds ställe och ta Guds plats. Bli de som råder över liv och död… och då går allt fel. Inte minst på grund av det som Paulus skriver, ”vår kunskap är begränsad”.

Berättelsen slutar med att människorna lever öster om edens trädgård där de får åta sitt bröd i sitt anletes svett. De får leva i knapphet och arbete. Slit och möda, plåga och lidande.

Berättelsen i gamla testamentet skildrar i en poetisk form världen där vi alla lever. Och ger en förklaring till en del av allt det våld och lidande som finns på jorden.
Så mycket av kortsiktiga beslut och handlingar som grundar sig på vinstintresse utan att ta hänsyn till andra människors väl och djuren och skapelsen.
Krig och förföljelse, mord och våld. Ondska och lidande finns på vår jord på många olika sätt.

Hur skulle då den Gud som har givit livet och som är kärleken reagera på allt detta? Gud som är ljus och inget mörker finns i honom.
Alternativet att radera ut ondskan med makt och våld fanns inte, även om det var vad många bibliska personer önskade…

Nej svaret blev kärlekens väg, att dela alla lidandes situation och villkor. Gud själv blev människa, Ordet blev människa och bodde ibland oss, Kristus Sonen gick längst ner i ångesten, tömde sig på gudomlighet blev en av oss, och fortsatte ännu längre ner. Ändå ner i övergivenhetens mörkaste tomhet, tortyren, domen över honom, hån och förakt och korsfästelsen.

Jesu lidandes historia handlar om Guds svar på ondskans problem, och det är ett kärlekens svar, att gå in och dela alla lidandes lidande istället för att straffa och rensa.

Men frågan säger också en hel del om oss, om mänskligheten, om vår situation. Vi lever i en fallen och trasig värld, en plågans värld.
När godheten själv kommer in i den världen kan människor inte bara bli glada och älska och jubla, även om några gjorde det också. Trots att vi känner igen vår innersta längtan i honom så är det något där som väcker hat, ilska, mordlust hos så många att de öppna händerna som ger och välsignar till slut möts av spikar.

Men inte ens då svarar Gud med makt och våld, utan med de gripande orden ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör”

Jesus går Kärlekens väg, han visar på den kärlek som inte söker sitt. Kärleken som är tålmodig och god, Den kärlek som vi med rätta kan säga så här om: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig!” Vi vet att det är Guds kärlek orden handlar om, ingen mänsklig kärlek skulle ens komma i närheten av att leva upp till de orden. Men Guds kärlek, den villkorslösa kärleken som ges oss alla av nåd. Den är just så stark.

Jesus går kärlekens väg för att våra ögon ska öppnas, som den blinde mannens den dagen där vid vägen. Han som ropade och skrek, han som inte gav upp eller lät sig tystas, inte ens av lärjungar eller alla dem som tyckte han var störande.

Och där kommer ett av de viktiga orden, som visar ännu mer av vem den Jesus är som går på vägen. Han frågar och lyssnar, Vad vill du att jag ska göra för dig? Han är inte den som ställer sig ovanför och vet bättre än den lidande människan, han utövar inget tvång.
Han ställer sig på samma nivå som den blinde mannen, böjer sig ner, möter honom och frågar först. Och sedan gör han honom fri.

Kärlekens väg, den visar vem vår Gud är och vad Gud vill med våra liv.

(Fastlagssöndagen 11/2 18 i Ramnäs kyrka)

Del av den nedrivna Berlinmuren

Lämna en kommentar

Filed under befrielse, frihet, godhet, Gud, Jesus Kristus, kärlek, korset, krig, kunskap, ondska, påsk, Sorg, tro

En gränslös kärlek – en predikan i trettondedagstid

En helt vanlig dag i Palestina på Jesu tid, Jesus vandrar med lärjungarna, de är på väg in i staden Kafarnaum, då dyker en romersk officer upp. En ledare för ockupationsmaktens soldater, cirka 100 man hade han i sin tjänst.
En icke-judisk person som judarna inte skulle ha något att göra med, en hedning, en som inte var ren. Om en jude gick in i hednings hem var han sedan tvungen att genomgå ganska omfattande reningsprocedurer.
Två människor med många olika skillnader och gränser emellan sig möts och det är en pojkes sjukdom som driver officeren att söka hjälp, att komma till Jesus. ”Herre min tjänare ligger förlamad, och har svåra plågor.” säger han.

Jesus gör ständigt på samma sätt, han bryr sig inte om gränser och skillnader, regler är till för människors skull, inte människor för reglerna. Regler kommer i andra hand när det gäller människors liv och lidande för honom. ”Ska jag komma och bota honom?”

Men officeren svarar ”jag är inte värd att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord så blir pojken frisk.”
Han förklarar sin tro genom att likna den vid sin makt över sina soldater, tron alltså att Jesus har samma makt, makten att bara med sitt ord få saker att hända.

Han gör Jesus förvånad. Det händer mycket sällan. Nästan aldrig blir Jesus förvånad i bibeltexterna. Och Jesus agerar, han gör pojken frisk, säger till officeren: ”Gå, du trodde och det skall ske” till mannen som brukade säga gå och kom till sina underlydande säger Jesus samma sak. Gå.
Och i samma stund blev pojken frisk.

Jesus väcker tro hos många, men inte alla.

Ganska snart när Jesus började vandra omkring och predika och göra gott, upprätta och befria människor, ganska snart visade det sig att inte alla accepterade honom.
Många av folket kunde inte tro att han var den som skulle komma. De flesta hade inte så stark tro, ingenstans i Israel hade Jesus funnit så stark tro som hos den romerske officeren säger han.

Judarna såg sig som det utkorade folket, de hade blivit utvalda en gång för alla och var barn till Abraham, det innebar en fördel, de var inne i hela det gammaltestamentliga tänkandet. Många av den kände till eller kände Gud som han visas och skildras i Gamla testamentet.
De visste att Gud var himmelens och jordens skapare, att Gud var som den gode Herden, klippan som är fast och trygg att hålla sig till. De kände den store Guden som är större än alla tankar och föreställningar, Gud som är kraften bakom universums existens och skaparen av stjärnor och galaxer. Gud som omsluter allt och finns i allt. Som alltid är nära och håller tillvaron igång. Och som ser med nåd på oss människor. Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom, läser vi i psaltarens 103 psalm.

Jesus kommer och han kompletterar det judarna redan vet, han utvecklar och lägger till nya kunskaper, han förändrar bilden så att relationen mellan Gud och människa inte längre behöver vara fruktan utan istället respekt och kärlek.

Evangeliet, det glada budskapet om Guds kärlek som är större än allt, det är det som Paulus skriver om i dagens epistel. Han skäms inte, tvärtom!
Paulus som först var en förföljare och jagade kristna för att omvända dem eller döda dem, nu har han själv blivit en av de främsta uttolkarna av vem Gud är och vad Jesus har för betydelse för oss. Han fick vara med om en omvälvande upplevelse på vägen till Damaskus, ett möte med Kristus själv, och efter det var allt förändrat för honom.
Och han skriver i sitt brev till oss.

Evangeliet är det goda budskapet som avslöjas för oss genom Jesus liv, hans död och uppståndelse. Evangeliet är Guds kraft som räddar oss alla, var och en som tror, Juden främst, de känner redan Gud på sitt sätt, men också greken, det vill säga oss alla som inte är judar.

Och här händer något radikalt. Det gränsöverskridande som Jesus alltid kom med, det gäller nu, det är inte längre frågan om att tillhöra rätt folk eller grupp, nu handlar det om något helt annat.

Och därför varnar Jesus dem som tror de är på säker mark bara för att de tillhör rätt grupp eller gemenskap, folk eller familj. Många ska komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket, men rikets egna barn…

Rättfärdigheten från Gud, var just den som Luther upptäckte på nytt, vi minns berättelserna om hur Luther kämpade allt vad han kunde för att duga i Guds ögon och i sina egna, inte många har lagt ner så mycket arbete och askes, så mycket studier och kamp. Ända till den dag då han insåg med både hjärna och hjärta att Gud gör oss rättfärdiga, älskar och accepterar oss bara vi tar emot det i tro. Att Gud ger rättfärdighet istället för kräver den.

Rättfärdigheten som handlar om att vara älskad och accepterad av Gud själv, den kommer av tro och inte på något annat sätt.

Genom tro – till tro. Exegeter och teologer har grubblat och framfört olika förslag hur de där orden ska förstås eller tolkas, en menade att det handlar om två slags tro – genom att sätta sin lit till Gud den första sorten tro förs vi in i ett liv i tro – i gemenskap med Gud och andra kristna, ett liv där vi utvecklas att leva allt mer gott och sant, trons goda liv.

Eller också är det så enkelt att tro här betyder just en relation.
När vi litar på Gud, tar emot Guds kärlek som vi får för intet, villkorslöst stärks banden. Då vi vill leva närmare Gud, så skapas och stärks gemenskapen med Gud och med varandra.
Tro är att vilja tro, och viljan går vidare i att försöka lita på Guds ord till oss, tilliten skapas genom att vi handlar och prövar.
Vi märker om vi kan lita på en annan människa genom att göra det, lita på att hon ska hålla det hon har sagt. Om när hon gör det växer tilliten.
Så är det också med Gud. Guds löften håller, Gud är med oss i allt och ser på oss med kärlek.

Vi som alla vet att vi är älskade syndare, vi har gemenskap och samhörighet med varandra, vi är kyrkan och församlingen.
Vi behöver alla både Guds kärlek och gemenskapen med andra människor för att leva gott här på jorden. Och för att göra gott för alla dem som behöver oss, nära och långt borta.
Vi har bibeln och bönen, kyrkan, gudstjänsten och nattvarden som hjälpmedel.

Men det är inte tillhörigheten till ett visst folk eller en viss grupp, inte samma åsikter eller samma sätt att tro, det är vår relation med Gud som Jesus har visat oss som skapar banden.

Jesus skapar tro – på ett mycket enkelt sätt, han kommer till oss där vi själva är, möter oss med kärlek och omsorg, vill vara nära oss och gå med oss alla dagar till tidens slut.

Predikan 3 e Trettondedagen 21 jan 2018 årg 1 Ramnäs kyrka.
Texterna jag predikade över var Matt 8:5-13 och Romarbrevet 1:16-17

Rimfrost på grässtrån i januari 2018

Lämna en kommentar

Filed under Gud, Jesus Kristus, kärlek, kyrka, Luther, Martin Luther, mod, rättfärdiggörelse, tillit, tro

Om reformationen och nåden

Folket i den lilla staden Nasaret står och ser på Jesus, han har just kommit tillbaka till sin hemstad. Där talar han som han brukar i Synagogan, med makt och myndighet, han talar så att människor häpnar, så att människor känner frihetens vindar och modet växa i bröstet, tårar kommer för dem som blir gripna av hur sant han talar om livets verkliga villkor.

Men då stiger några av dem upp; Är det inte snickarens son? Heter inte hans mamma Maria? Vi känner hans bröder och systrar. Vi har sett honom som barn och växa upp här i Nasaret. Varifrån kommer hans visdom och underverk?? Och så börjar de skaka på sina huvuden. De vågar inte längre tro på vad han säger.

De har en färdig bild av vem Jesus är och nu när han kommer med sitt befriande budskap så klarar de inte av att ändra sina förutfattade meningar om vem han är. Han blir ringaktad som det står.

Kanske gör de som många andra som bara ser till det yttre, snabbt placerar in en människa i ett fack och slutar lyssna eller se den personen.

Ibland gör vi så med varandra också, skapar en bild av en person, han eller hon är så, bara på ett enda sätt, har en enda roll. När det egentligen är så att det är något stort att vara människa, vi har många möjligheter och risker, vi kan tänka om och förändra oss, vi kan spela olika roller och tänka på olika sätt i olika situationer. Vi kan vara på många olika sätt.

Så var det länge med bilden av Luther i vårt Sverige, han var en tråkighetens försvarare som bara predikade plikt och lydnad, ett dåligt samvete för oss tänkte många. Men han kom med ett starkt befriande budskap och ville göra oss myndiga.

På tisdag är det 31 okt och då firas 500-års jubileet efter 1517 runt om i världen. Redan idag firas reformationen på många platser och i många kyrkor. Därför vill jag också tala lite om Luther idag, därför har vi valt några Luther-psalmer som vi får sjunga tillsammans.

Något som är unikt med Luther är att han skrev enorma mängder under hela sitt liv, Man har samlat hans skrifter i (den sk Weimarutgåvan) 121 stora böcker som innehåller cirka 80 000 sidor, där finns stora böcker och mindre pamfletter och inlägg, essäer, bordssamtal, predikningar och bibeltolkning, där finns också 2585 brev som han har skrivit till olika personer.

Genom allt det här kan man följa Luther genom hans liv i detalj, alla känslor och överväganden har han delat med vänner. Och det som träder fram är en levande människa med många olika sidor, där finns mycket glädje och hopp, men också sorg och förtvivlan, det finns hemska påhopp på andra och som vi säkert vet tyvärr några få antisemitiska skrifter.

Det finns många spännande berättelser från Luther och hans liv, han var en man med mycket mod och han vågade stå upp för det han trodde på mot alla maktens herrar, både kejsaren och påven.

Luther var en människa i sin tid på gott och ont. Och han blev den som startade reformationen för 500 år sedan. Han ville förändra sin kyrka, få bort missbruk och fel, göra så att kyrkan stämde bättre med bibelns skrifter och mötte människor på ett bättre sätt.

31 oktober räknas som reformationens födelsedag, det var dagen då Luther visade upp sina 95 teser om avlaten. Om man vill beskriva det här mycket kort och lite förenklat så kan man säga att kyrkan tog betalt av människor för att de skulle försäkras om att Gud älskade dem och inte straffade dem mer än rimligt, de tog betalt genom avlatsbreven för syndernas förlåtelse och för att tiden i skärselden skulle kortas.

Luthers stora upptäckt när han ber och läser sin bibel är att Guds kärlek är större än kyrkan hade sagt. Det behövdes inga dyrt betalda avlatsbrev för att göra Gud på gott humör och vänligt sinnad. Gud möter oss med nåd och kärlek, förlåtelse och välsignelse.

Långt innan vi ens har börjat fundera över Guds existens eller vem Gud är. Vi behöver inte ens vara snälla eller goda människor för att Gud ska se på oss med kärlek och vilja ha med oss bland de sina. Jesus har visat oss vem Gud är, att Gud är den som ger oss allt.

Vi har livet och oss själva, våra medmänniskor och jorden vi lever på, allt är givet oss som en gåva från Gud själv. Ordet för det är nåd, – nåden att vi får allting gratis. Men nåd betyder också att det som blivit fel och trasigt möter Gud med förlåtelse och upprättelse. Inte med mera krav att betala och göra vissa handlingar.

Det var upplevelsen av att duga som han var som förändrade allt för Luther. Jag får vara den jag är, och jag är älskad av den Gud som delar mitt liv. Alla är vi älskade av levande Gud och Gud vill ge oss alla del av tro, hopp och kärlek. Av liv som aldrig dör.

Luther använde lite andra ord, han skrev ofta att vi blir rättfärdiga genom tro, att Gud gör oss rättfärdiga som en gåva av nåd och att vi bara behöver ta emot den. Att Jesus har tagit på sig alla straff och delar allt lidande med oss.

I kyrkan betyder tro – tillit och att lita på. Att vänta gott ifrån någon. Det här är ju egenskaper som handlar om en relation med någon utanför oss själva. Det är inte ett nytt krav att vi måste försöka pressa fram tro inom oss. Utan det är mer att säga ja till sin längtan efter att vara älskad och behövd, sedd och räknad med. Just så är Guds kärlek till oss. Gud som har skapat oss vet vad vi behöver.

Men Gud vill också ge oss mod så att vi vågar stå upp för det som är rätt och gott här på jorden. Det finns så mycket som behöver vår insats, så mycket av ensamhet och lidande,våld och utnyttjande och sexuella trakasserier, fattigdom och hunger. Där behövs vi alla, och vi ska göra det tillsammans för världens skull. Guds kärlek och välsignelse har vi redan, men vår medmänniska behöver oss.Gud tror på oss.

Vissa av folket där i Nasarets synagoga ville inte tro på Jesus den där dagen, vi vet inte vad det handlade om, utom att det ofta är så att en profet inte blir trodd i sin egen hembygd.

Men berättelsen säger något mer, den visar på något som väntade. Jesus blev till slut ingen uppburen hjälte eller idol som alla följde. Han skulle bli utstött och plågad, misshandlad och dödad till slut.

Han skulle gå korsets väg. Det fanns ingen annan väg att gå för den som skulle visa vad kärleken är och vem Gud är.

Men han gjorde det för vår skull.

Mer om det en annan gång

(predikan i Sura kyrka, Surahammar 20 sön e Trefaldighet 3, 29 okt 2017)

 

Sura kyrka, koret

Sura kyrka, koret

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under kärlek

Förklaringsdag till frihet

Jag tänker mig att vardagslivet tillsammans med Jesus var ganska enkelt och nära, samtal och gemenskap, vandringar på vägar och stigar i Palestina.
Nya insikter och tankar som kom ur dialogen och ur vardagsgemenskapen och naturliga erfarenheter av livet.

Men ibland, vid vissa tillfällen hände det mera obegripliga och omskakande händelser. Sjuka som blev botade, möten med människor som förändrade deras liv och gjorde dem fria.
Och den händelse som vi läser om idag: Kristi förklaring.
Det är inte så bra ord egentligen, men det som händer är att en dag uppe på ett högt berg får några lärjungar se och ana lite mera av vem Jesus är. Det är en upplevelse av Gud själv de får vara med om. Jesus ber och hans ansikte förvandlas, hans kläder blir vita och lysande och två gåtfulla gestalter från gamla testamentet samtalar med honom.

Det kallas för förklaring eftersom det blir en upplevelse som visar upp mer av den dolda sanningen om vem Jesus är. Och det behövde verkligen lärjungarna, de skulle snart få se hur Jesus förkastades och hånades, hur han arresterades och torterades innan han korsfästes och avrättades på ett kors. Innan allt detta hände behövde de få se och uppleva med egna ögon vem han var.
En människa som arresteras och torteras, som lider och dör, kan den personen vara någon som visar oss vem Gud är?
För judarna på Jesu tid var det omöjligt att tänka så, fortfarande fanns tankarna om att det är de mäktiga och rika som är välsignade av Gud, och att Gud står på deras sida.
Men en av de verkligt nya sakerna som Jesus visade var att Gud inte alls bara finns med dem som det går bra för i livet. Han visade att Gud är med oss alla, och kanske särskilt att Gud är med den som lider, den som är fattig och utstött, den som sörjer och plågas. Han gick längst in i lidandet för att vi ska veta att Gud är med oss och delar allt med oss, utan gräns.

Det strålar ljus från Jesus på berget, lärjungarna vaknar ur sin sömn och ser med egna ögon.
Ibland kan vi också uppleva Guds närvaro på olika sett, vi kan känna närvaron i kyrkan eller naturen, i ett möte med en medmänniska eller i nattvarden kan vi ibland uppleva att Gud är där. Ibland som en känsla eller aning som är ganska svag och som inte är så lätt att känna igen. Ibland är det starkare, en upplevelse som förändrar livet, som skakar om oss eller gör oss lugna.

Kanske är det så att alla människor ibland upplever Gud, men att inte alla kan känna igen Gud när hen möter oss? Vi behöver lära oss att känna igen Gud för att förstå att det verkligen är Gud, och vi lär oss det genom bön och bibelläsning, genom att gå i kyrkan och fira nattvarden.

Petrus kom med ett förslag på berget, ”Mästare, det är bra att vi är med, Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia” han visste inte vad han sade.

Vad gör vi med våra upplevelser och vår tro? Det finns vissa som gärna vill bygga hyddor, dvs göra upplevelserna till system och trosläror, till mallar som måste följas eller dogmer som andra måste tro på. Det verkar finnas något inom människor som snabbt förändrar det som befriar en själv till en lag eller struktur som man vill fånga in andra i.

Luthers stora upptäckt av hur vi människor blir rättfärdiga av nåd genom tro handlar om att Gud i sin kärlek accepterar oss utan krav, vi behöver inte göra oss förtjänta av Guds kärlek, Gud älskar oss redan som vi är. I Guds ögon duger vi. Vi behöver inte vara duktiga nog först.

Sedan kommer en annan sak – och det är att Gud vill att vi ska leva så gott som möjligt för oss själva och för våra medmänniskor. Där kommer regler och bud och lagen in. Men grunden är evangeliet, vi är älskade som vi är, fria att leva på Guds sköna jord med varandra.

Men också det gjordes till läror och stängsel, även Luthers tankar blev till måsten och tvång i katekespluggets skola där barnen fick lära sig ”Vi skola älska och frukta Gud så att vi inte missbrukar Herren vår Guds namn” – någonstans där blev det till bud och förbud av frihetsbudskapet om att vi är skapade och älskade, befriade och räddade, kallade och förlåtna. Och att vi får förtroendet att göra våra egna val i ljuset av Guds kärlek.

Att bygga hyddor, försöka stänga in Gud i fyrkantiga rum, formuleringar eller läror är ju omöjligt, Gud är alltid större än våra tankar och ord. Gud är universums skapare och den som är starkare än döden och allt mörker.

På berget får lärjungarna och vi en erfarenhet av Gud, den var till för att göra oss fria och hjälpa oss att komma närmare Gud och varann. Upplevelsen är inte till för att skapa nya låsningar utan för att göra oss öppna.
Rösten säger: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.”

Att lyssna till Kristus är att ta till sig hans sätt att leva och möta människor. Att möta alla med kärlek och omsorg, att stödja varann och göra varandra fria på alla de sätt vi kan.

Precis som han går fram till lärjungarna där de ligger på marken, skakande av rädsla och bävan. Han reser upp dem på fötter, säger ”stig upp och var inte rädda”.

Så skulle vi upprätta varann och ge varann mod.

Gud möter var och en av oss på det sätt som vi kan ta till oss.
Där finns inga mallar eller någon likriktning som kräver att vi först skulle förändra oss och bli som någon annan. Vi får vara oss själva, och just där vi är kommer Gud till oss med sin kärlek.
Kärleken som vill göra oss fria.

(Predikan på Kristi förklarings dag 30 juli 2017 i Ramnäs kyrka)

En Afrikansk Jesusbild

Läs mer

Lämna en kommentar

Filed under frihet, glädje, Gud, kärlek, Luther, Martin Luther, skapelse, skönhet, tillsammans, tillväxt, tolkning, tro

Apostladagen – det är du själv som är apostel!

Apostlar gick ut… sjöng vi i psalmen (62 v 3)

Vilka var de apostlarna? Apostel är ett annat ord för lärjunge, men med en nyans av något mer. Nämligen att inte bara ta in, lära sig utan att även ge ut. Det är att vara ett sändebud, att vara utsänd, att vara befullmäktigat ombud.

I början var det de som själva hade mött Jesus och gått tillsammans med honom, bara de fick kallas apostlar. De hade gått till fots – på apostlahästarna tillsammans med Jesus på Palestinas vägar och gator. De gick ut och berättade om vad de hade varit med om. Om livsavgörande upplevelser, om en våg av befrielse som gick över landet där han gick fram.
Jesus som gav förlåtelse och hälsa och upprättelse, nya livsmöjligheter

Och folket kom i massor för att se honom, för att höra vad han ville säga och för att bli helade. Alla trängde sig på i en väldig röra.
Folkmassorna skulle försvinna längre fram och han skulle bli ensam, men ändå hade något startat som spred sig runt hela jorden och till alla folkslag. Och det var påsken och pingsten som öppnade vägar som ingen hade anat.

De första apostlarna spred berättelserna om honom, några skrev ned det de varit med om, vi fick våra evangelier, och tiden gick. Kyrkan förde vidare budskapet och formade sin organisation med präster och biskopar och kardinaler och påvar. Och vissa menade att bara de var apostlarnas sanna efterföljare.

Men det var frihetsrörelsen som var det viktiga, att människor fick tro, hopp och kärlek i sina liv, människor som befriades. Genom historien ända fram till oss. Att kristna gjorde gott och förändrade historien utifrån övertygelsen att de var älskade av Gud.

Vem får vara apostel? Det har varit en stor fråga i kyrkan sammanhang, länge tänkte de som sagt att det var de högt uppsatta i hierarkin som var apostlarna idag.

En av de tankar som Luther kom med som betyder mycket för mig är läran om det allmänna prästadömet. Det var en av de riktigt genomgripande och närmast revolutionära tankar som han kom med. Den tanken gjorde på gott och ont reformationen till kyrkosplittrande i och med att de som tog den till sig inte kunde acceptera påvens överhöghet längre.

Alla döpta kristna är präster och har själva tillgång till bibelns skrifter och till Gud, vi behöver inte någon förmedlare mellan oss och Kristus, ingen påve, inga kardinaler eller abbedissor, inga präster eller lärare. Där försvinner också helgondyrkan med tanken att helgonen ber för oss till Gud.
Människan står direkt inför Gud.

Det finns vigda präster i kyrkan även i fortsättningen, men de är avskiljda för att göra vissa särskilda uppgifter. De är inte av en annan karaktär eller har en annan kvalitet, de står inte närmare Gud än andra. Det är helt enkelt en praktisk ordning att några ska se till att evangeliet predikas och sakramenten delas ut.
En viktig uppgift, men varken viktigare eller mindre viktig än många andra uppgifter som är nödvändiga för att vi ska kunna leva på jorden.

Vi står var och en inför vår Gud, det är ett frihetsbudskap, vi får komma som vi är, vi får tolka och tänka själva, vi är myndiggjorda av Gud.

Det betyder också vi, var och en av oss är ansvariga för vårt andliga liv. Och att vi var och en är kallade att vara apostlar, Guds sändebud som ska göra livet bättre på den här jorden. Och vi behöver varandra för att kunna göra det. Gemenskapen och kyrkan.

Det sägs i texten att Jesus utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna.
Det är en sammanfattning av uppdraget som apostel, och av uppdraget vi alla får som vill vara kristna och gå Guds vägar.

Att följa Jesus är det första, att se honom, se hur han mötte människor, hur han befriade och helade, förlät och upprättade, gav nytt liv.
Vi kan följa honom i evangelierna och steg för steg lära känna honom allt bättre, i bönen kommer vi honom nära och vi kan nästan höra hans röst i bibeln. Vi kan möta honom i nattvardens måltid. Många kan också ana Gud i naturen och i mötet mellan människor när det finns repekt och ömsesidighet.
Att leva nära Jesus är naturligt för oss kristna, inte något krav utan en självklar sak som att vi vill vara tillsammans med en god vän och någon vi älskar.

Predika kan man göra på olika sätt, det kan vara i ord eller handling, det kan vara med uppmuntran eller en utsträckt hand till vår medmänniska, kritik mot en omänsklig behandling, att ge ett bidrag till någon som behöver, eller att leva ett liv tillsammans med våra medmänniskor. Ett kort möte av vänlighet eller att satsa hela livet för att göra livet bättre för våra medmänniskor.
Det är predikan, mer än bara ord, en predikan som stämmer med Guds kärlek till oss alla…

Sedan kommer det här med att ha makt att driva ut demonerna, där blir det lite svårt.
Kanske kan vi se bortom tankarna på att demoner är andliga väsen eller djävulska onda andar, vi tror inte gärna på sådant i vår tid.
Kanske kan vi se demoner som sådant i oss eller mellan oss som bryter ner och förstör…
Det är demoniskt eller ont –det som skiljer människor från varandra och skiljer oss från Gud. Det som förstör liv och hindrar människor från att leva gott och ta vara på sina gåvor.
Makten att driva ut det handlar om att engagera sig för sina medmänniskor, att våga gripa in, att göra det vi kan. Med Guds hjälp och tillsammans med varandra. Att älska sin nästa som sig själv i ord och handling.

Den unge blivande profeten Jeremia ville först inte vara med, han säger till Gud: ”Jag duger inte till att tala, jag är för ung!”
Men han får svaret: ”Säg inte att du är för ung, utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag ska rädda dig säger Herren.”

Texten vill visa oss att ingen är för ung eller för gammal, alla duger vi till att vara varandras medmänniskor.
Vi alla är apostlar.

(Predikan i Ramnäs kyrka Apostladagen 16 juli 2017, årg 3)

Lämna en kommentar

Filed under ansvar, öppenhet, bön, kärlek