Reflektion i ljuset av allhelgona

Att leva i ljuset av allhelgonahelgen – vad kan det betyda?
Jo det är att ta hoppet på allvar. Hoppet som är en av de verkligt viktiga delarna av vår kristna tro. En av de stora gåvorna från Gud tillsammans med tro och kärlek.

Hoppet som grundas på två bibliska insikter. Att Gud är skaparen – givaren av liv till oss alla. Och att Kristus uppstod från de döda.
Efter det kan vi tro att ljuset är starkare än mörkret,
att livet är starkare än döden och
att kärleken är starkare än likgiltighet och hat.

Hur ska vi leva, vi som vet att Gud är livets Gud, starkare än all död och trasighet och alla nedbrytande krafter.
Jag tänker på tre saker:
våga vara mer frimodig – det gamla ordet som handlar om att vara fri och modig – våga stå upp mera för sin tro och det som är viktigt för en själv, bejaka livskänslan inom oss själva, säga ja till livet.
våga ta ställning för livet överallt, värna liv och protestera mot allt som hotar livet på så många olika sätt.
våga leva livet mer levande…

”Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande!” (Luk 20:38)

Himmel och helvete – badstranden och Gaza

Den här veckan ser ut att bli en av de varmaste under hela året här där jag bor. Många lider av värmen medan andra njuter och lever badstrandsliv. Sådana här veckor borde vi alla ha extra ledigt för att ta in ljus och sol och värme.

Många psalmförfattare använder sig av sommaren som en bild för paradiset – som till exempel ”från död till liv, kallas vi att leva i alla somrars sommar” (Svps 517 v 4)
Om vi tar bort de mörka sidorna och renodlar lite, så kunde vi haka på. Sommar med goda bär och frukter, friskt vatten och kanske glass, i goda vänners sällskap, fritid och frihet att göra vad vi vill obegränsade av brister och trasighet – så kunde vi tänka oss himlen.

Samtidigt är det också en vecka full av våld och övergrepp som skakar om och som starkt påminner om de bilder vi kan ha för helvetet, barn slits sönder av raketer från högteknologiska jaktplan som i Gaza, människor fördrivs och kastas ut som de kristna i Irak. Och mycket mera på andra platser…

Himmel och helvete finns samtidigt på vår jord, närmare än vi tänker oss, några timmars flygresa skulle ta oss till Israel/Palestina, Syrien eller Ukraina. Och om vårt flygplan inte skjuts ner på vägen kunde vi i morgon vakna precis där – där helvetet på jorden finns just nu. Vi kunde känna stanken och elden, höra skrien och gråten, uppleva förtvivlan och desperationen – som bara leder till mer hat, mera våld och ännu mera lidande.

Himmel och helvete är grannar, mycket nära varandra, även i vår stad och i oss själva finns både lycka och lidande.
Och här står vi. Vad ska vi göra?

En tid kan vi slå bort allt, blunda och fly. ”Det berör inte mig kan vi tänka, jag kan ändå inte göra någonting.” Men vi kommer att märka att vi hade fel. det berör oss om människor lider och vi kan hjälpa någon människa, alla kan göra något. Och alla kan vi be.

Jesus valde sida, han befann sig bland de fattiga och utsatta och det var där han delade ut sitt glädjebudskap.
Vi har fått uppdraget att leva i hans efterföljd. Vi ska alltså ge glädje till de fattiga och utsatta. Det är mycket olika saker vi ska göra om vi tar det på allvar – fundera själv vad det kan betyda för dig.

Tänk konkret, praktiskt och kortsiktigt – men också långsiktigt och övergripande.
Berätta gärna vad du kommer fram till! (fortsättning följer)

Sommarnatten i Sverige

Bring back our girls!

Idag och sedan ett par dagar förfasas vi och fylls av sorg över de mer än 200 flickor som rövats bort från sina skolor och sina familjer i Nigeria. Läs om det här i Dagens Nyheter

Amnesty International har startat en kampanj som jag gärna vill tipsa om och som jag självklart skriver under – Läs mera här! Och skriv under du också!

Vi svenskar lever i ett skyddat område av världen. Även om det sker våldsdåd och övergrepp i vårt land så sker de oftast i det fördolda och i hemmen där inga andra ser vad som pågår.
I länder som Nigeria och på andra platser sker det öppet och hör till vardagen. Det är i många länder en självklarhet att inte gå ut efter mörkrets inbrott och att barn ständigt skyddas av murar och kraftiga lås. Att de aldrig får gå ensamma på stan, eller att de skyddas av vakter för de rika.

Man grips av maktlöshet, vad kan vi göra?
Skriva sitt namn på en Amnesty-insamling, ja visst det är bra men räcker det?

Jag tänker att det behövs en genomgripande förändring i hur vi människor ser på varandra och bemöter varann.
Vi har kommit en bit på vägen här och där, men fortfarande finns en obeskrivlig mängd av utnyttjande och mobbing, misshandel och tortyr, trafficking, mord och dödande. Så mycket att vi inte orkar tänka på det.

På ett plan vet vi vad vi borde göra åt det. Om alla människor kunde leva efter den gyllene regeln – allt vad du vill att andra ska göra för dig – det ska du göra för dem – då skulle det upphöra. Ingen vill själv bli utsatt för allt detta och skulle därför inte göra det mot andra.

Om man lägger till att vi också ska skydda personer mot dem som saknar empati och känslighet på olika sätt har vi kommit en bit till på vägen.

Men det behövs andra saker också – politiska och strukturella förändringar. Fattigdomsbekämpning, konfliktlösning, demokratiutveckling och mera kunskaper om de mänskliga rättigheterna.

Att börja med den du ser i spegeln är förstås självklart.
Hur ser jag själv på män, kvinnor och barn – hur värnar jag om människors rättigheter i min vardag och närhet.
Alla behövs och den minsta handling är bättre än ingen handling alls.

På något sätt är kampanjen Bring back our girls ett hoppets tecken mitt i bedrövelsen – för vi ser att deras barn är våra barn. Det angår oss alla när något sådant sker, vi hör samman. Det är våra flickor som är bortrövade.

#BringBackOurGirls

 

Gud vill liv inte död

Jag var inne på det fina biblioteket i min stad, där fick jag syn på en bok med den skrämmande rubriken: ”Gud vill att du ska dö!” Det är en Mitra Lager, en svensk-iransk kvinna som skriver ur sina erfarenheter av ett strängt fundamentalistiskt sammanhang, i det här fallet Hizbollah i Iran.

Då tänkte jag – att påsken och våren och tron på Gud skaparen säger precis tvärtom – med mycket starkt eftertryck: Gud vill att du ska leva!

Islam i sig behöver inte vara livsfientligt – men vissa stränga bokstavstrogna tolkningar av islamism är det, likväl som vissa former av kristen fundamentalism. Det finns också moralism och olika sekulära ideologier som vill forma oss, tvinga in oss i mallar, hindra oss att tänka som vi vill, hindra oss från att tro, hoppas och älska. Vi påminns om dem när nazister och rasister demonstrerar på våra gator som skedde nu 1a maj.

Det mobbaren säger till sitt offer är samma sak . ”Du är inte ok, du är värd förakt, du ska stötas ut ur gemenskapen.”
Eller de som använder sig av härskarteknik eller jantelag, det som går ut på att tysta oss, minska utrymmet för våra liv, göra oss osynliga och belägga oss med skam och skuld.
Man kan sammanfatta de människofientligas agerande med orden – jag vill att du ska dö!

Jag funderar ofta på vad det är som gör att människor behandlar andra så illa, utsätter andra för förtryck och utnyttjande. Är det för att de blivit illa behandlade själva, förstår de inte bättre, kanske är de korkade eller har ingen förmåga till empati, eller är de helt enkelt onda människor?

Eller som en moralforskare hävdade – de gör det som de bedömer är gott – men bara för sig själva eller något mål de satt upp, och låter alla andra vara oviktiga och försumbara i den snäva kampen för det egna goda.
Alla söker vi det goda och det som gör oss själva lyckliga, men för denna människa skulle det vara omöjligt att också se andras synvinklar – en slags brist, ett funktionshinder eller handikapp kanske?

När jag kommer så långt inser jag att jag också har den bristen i mig, kanske finns den i oss alla? Och just därför är det så viktigt att öva sig att se ur andras synvinklar, att ge vakt på de dödsbringande sidorna inom sig själv och släppa fram mer av de livsbejakande sidorna.
Att säga till varandra – jag vill att du ska leva!
Då går vi Guds vägar – för Gud vill att vi ska leva.

Livskraft, våren visar vägen…

Att leva sitt liv i ljuset av påsken

När påsken är över är den inte över.
Påskens händelser förändrar nämligen de existentiella villkoren för livet som människa på jorden.
Och det innebär att allt är förändrat.
Det faktum som påsken visar oss, enligt tron, är att livet är starkare än döden.
Inte många klarar av att ta detta på allvar eller våga leva med den tron, vågar du?

Vad skulle det innebära att verkligen ta den tron på allvar och låta det forma våra liv?
Kanske våga lite mer, eller kanske våga mycket mer?

Det är ju upp till var och en av oss att svara på vad det innebär för oss själva – tänk ett ögonblick –
vad skulle det betyda för dig om du visste att döden inte har verklig makt över oss. Om du kunde våga lita på att livet är starkare? Att vad som än händer så finns det till sist ett outsläckligt gott liv som är bättre än allt vi kan tänka oss.

Att trots att vi möter och drabbas av många sjukdomar, sorger, separationer och mycket tunga och svåra saker i våra liv så finns det en kärleksfull livskraft som är starkare. En öppen famn som ska hela oss och älska fram oss själva till att vara den vi är innerst inne, till slut.

Jag talar nu om hoppet om det eviga livet hos Gud. Inte om att livet är sådant att allt ordnar sig eller blir bra till sist. Men hoppet om denna livsseger har stor betydelse i livet just nu. Hoppet gör att vi kan se på det som sker i ett annat ljus. Det plågsamt tröstlösa eller destruktivt krossande, ondskan vi och så många människor utsätts för är inte starkast, det är tidsbegränsat och kommer snart att vara över. Glädjen och närheten till varandra, lyckan och festen däremot hör framtiden till. I ljuset av påsken kan vi se på ett annat sätt.

Jesus från Nasaret dog men blev levande igen – Gud väckte honom till liv. Han var den som levde ett alltigenom kärleksfullt liv, han visade på det sanna och goda livet, han följde den vägen till dess bittra slut, och då visade det sig att det liv han levde är framtidens liv.

Påsken är inte över, vi lever i påskens ljus!

Påskliljor i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

 

Uppståndelsen – vad kan ha hänt?

Vi firar påsken med glädje och hopp, med glada och triumferande psalmer och sånger, med påskliljor och påskgodis men vad är det vi firar?

De märkliga händelserna som bibeln berättar kan tolkas på många sätt – och det börjar med stor förvirring och två olika typer av berättelser:

Berättelser om en tom grav å ena sidan och å andra sidan berättelser om olika personer som menar att de mött Jesus själv levande efter han avrättats på korset.

Vi har också vittnesbörd om människor genom historien och fram i vår egen tid som kan berätta om erfarenheter och upplevelser av en närvarande Kristus. (Vi tar det en annan dag)

Den tomma graven är ju en kontrollerbar sak, det skulle vara lätt att visa upp kroppen om den funnits kvar där. Kan kroppen ha blivit stulen för att man skulle kunna hävda att Jesus uppväckts från de döda? För mig finns det inte mycket logik i detta.
Det är tydligt i berättelserna att det är en överraskning och de flesta, även lärjungar var svåra att övertyga att uppståndelsen hade skett. Det var för otroligt.
Först när de själva ser honom och hör hans röst och rör vid den uppståndnes kropp kan de tro.
Närmast ovilligt accepterar de det och sedan börjar de inse vad det kan betyda.
Är detta ett sätt att sprida något man själv inte tror på? Jag tror inte det.

Är vittnena trovärdiga? Många i kyrkan gör en stor sak av att lärjungarna stod fast vid sina vittnesbörd hela livet, ja ända in i döden. Och att de till och med ställdes inför valet att avsäga sig sin tro eller att dö. Många av dem led martyrdöden. Skulle någon dö för en tro som han själv hittat på? Jag kan hålla med om att det inte är troligt.

Vad vi kan säga är att lärjungar och efterföljare till Jesus var med om omvälvande händelser som övertygade dem om att Jesus verkligen var levande på nytt.
Och att denna nya tro fyllde dem med en glädje och kraft som de skulle bäras av resten av livet.
De skulle snart bära tron ut till andra människor, till att ge dem hopp och kärlek.

De var övertygade om att det hade stor betydelse – att denna uppståndelse betydde att också de själva och andra kunde tro på en framtid full av liv och inte död.

fortsättning följer…

Påskliljor i St Nicolai kyrka i Arboga

Stilla vecka på liv och död Långfredag

Långfredag i kyrkan är allvar och mörker, sorgsna psalmer och läsningar om lidande och smärta. Det är en dag för eftertanke och stillhet med bilden av den korsfäste Jesus framför våra ögon.

Bilden av en man som dör, ja så är det faktiskt, men det är också bilden av en människa som ger allt för andra, han ger allt av kärlek. Han går djupast in i lidandet och mörkret för att föra in hopp och ljus dit.
Han går in i döden för att besegra den.

Att tänka på andras död är svårt, men att tänka på sin egen död kan vara ännu svårare.  Det sägs att vi har en psykologisk mekanism som gör att vi inte riktigt på allvar kan tänka oss själva som döda, kanske är det bra för att inte vi ska gå genom livet fulla av rädsla och oro.
Men ändå är det ju sant att Vi går mot döden var vi går som vi står i en psalm.  Psalmen viker inte för en sanning om oss själva och våra liv som vi vet stämmer men kanske inte tänker på så ofta. Vi är dödliga människor och våra liv på jorden har en gräns. Vi vet inte när eller hur det ska ske. Men livet har ett slut för oss alla.

En del brukar säga att döden är en del av livet, så tänker inte jag. Jag tänker att döden är motsatsen till livet – tomheten och mörkret där inget längre finns. Om inte Gud har andra planer.

Vår tro är inte luftiga tankekonstruktioner att ägna sig åt när man inte har något annat för sig. Tron är en fråga om liv och död. Tron vill säga oss viktiga saker om döden och livet och om Guds kärleks kraft.

Jag tänker så här – vi människor är tidsbegränsade – vi är som blomman på marken, bladen på träden, en tid lever vi, blomstrar och prunkar, men liksom löven faller ned faller också vi till slut.
Men Gud är evig, den Gud som finns före allt och efter tillvarons slut, början och slutet, a och o, Gud  är den som är. Större än tankar och föreställningar. Den Guden vill ge oss del av det liv som aldrig kan dö. Och det är genom långfredagen som vi har fått ett tecken på att det inte bara är ord utan verklighet.

Gud lider med oss, delar allt med oss, visar oss att Guds kärlek inte har något slut utan går längst ner, längre ner än vi nånsin trodde var möjligt… det är vad påsken handlar om, men det slutar inte där!

fortsättning i morgon…

Krucifix i St Nicolai kyrka i Arboga

Stilla veckan – en vecka på liv och död

Vi är i Stilla veckan i kyrkans år, en vecka som präglas av allvar och livets svåra och tunga frågor.

Frågor som kanske är för jobbiga att ens tänka på för vissa. Jag undrar för mig själv om det är den flykten från allvaret och livets verkliga villkor som gör att påsken förvandlas till att bara vara godis, mycket mat, gula kycklingar och fjäderprydda björkris.
Eller är det snarare så att när våren äntligen är på gång vill vi njuta av den, glädjas över blommor och skira små blad, vara glada över att livet återkommer efter vinterns kyliga död så att vi inte orkar höra mer om mörker, lidande och plåga?
Tänk, påsken bejakar just den glädjen, men utan att blunda för hur livet verkligen är.

För mig är det viktigt att det finns platser där vi kan reflektera över det oerhört sårbara livets hårda och mörka sidor. Hur lever vi tillsammans när vi vet att lidande, fattigdom, sjukdom och död faktiskt finns?

Att prata riktigt, på allvar om döden är inte lätt eftersom det berör oss alla personligen.

Men tänk så mycket det talas om döden på ett opersonligt sätt. Varje dag talas det om döden på nyheterna, den onda bråda döden finns där hela tiden. Men den vardagliga döden är inte där. För att inte tala om de eviga tv-deckarna och underhållningsvåldet på film och TV, där gestaltas om och om igen hur människor dör. Det har också blivit allt vanligare med bilder på kroppar, döda människor i CSI-deckarna och patologernas jakt på de okända mördarna.

I våra familjer är döden omvälvande och en katastrof, den förändrar väldigt mycket även om döden är väntad efter lång sjukdom. När en person försvinner förändras relationerna i den gemenskapen. Där finns en tomhet som ingen annan kan fylla på samma sätt.
När döden kommer hastigt är det som en chockvåg sprider sig bland dem som kände eller kände till den som är borta.

Döden är obegriplig och skrämmande och än mer när någon tar sitt eget liv,  så mycket av skuld och tomhet som sprider sig då. Tänk om den som närmar sig handlingen att ta sitt liv ett litet ögonblick kunde känna vad som händer med så många efteråt. Hur många som anklagar sig själva, eller bär på tomheten och de obesvarade frågorna kanske under resten av sitt liv. Skulle det göra någon skillnad?
Tänk om han eller hon kunde ana hur livet i sina olika skeden förändras och kan bli till något helt annat än det var då i den mörkaste stunden, skulle det hindra misstaget? Ja jag säger misstag för så ser jag på självmord, som så många andra, men inte för att skuldbelägga eller fördöma någon.

Spes (http://spes.se/ Riksförbundet Suicidprevention och efterlevandestöd) mål är ett suicidfritt Sverige. Jag har också hittat många sidor på facebook och nätet som vill vara stöd till den som tänker på självmord.
Här: https://www.facebook.com/SuicidePreventionResourceCenter?fref=ts eller https://www.facebook.com/suicidezero
Vi behöver hjälpas åt att inga människor känner att deras liv inte är värt att leva, att de som är sjuka får en bättre behandling som motverkar depressionernas svartsyner, att påminna varandra om att livet vänder och förändras. Det finns nya möjligheter!

Påskens budskap med allt sitt allvar bär till oss vetskapen att Gud går med oss djupast ner i det svåraste, är vi ensamma, plågade, fyllda av ångest? Jesus har varit där före oss. Han vet hur det är.
Gud själv finns med oss i sorgen och saknaden likaväl som i det mörker som är att vilja avsluta sitt liv. Vi är inte ensamma. Den Gud som aldrig drar sig undan eller överger är starkare än allt mörker och död.

Det är påskens budskap… (fortsättning i morgon)

Nya löv på björken när våren kommer

Stilla veckan, Långfredag i den gudsförgätna mörkrets natt

Ibland kan det kännas som att vi befinner oss längst ned i den gudsförgätna mörkrets natt. Sorgen och känslan av övergivenhet kan göra att vi hamnar där. Sjukdom eller separationer, kriser i livet eller förluster drabbar oss. Vi har nog alla varit där någon gång i förtvivlans mörker.

Jesus befann sig utan tvekan där när han på korset skrek ut sin ödsliga förtvivlan: ”Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” Han hade kommit allra djupast ned i mörkret och ensamheten och jag tänker mig att just då kände han inget hopp. Han kunde inte vara säker på vad som skulle hända, det var en stund av total osäkerhet och mörker för honom.

Men ändå fanns det en liten gnista eller glimt av förtröstan. Det är ju faktiskt en psalm ur psaltaren, hans bönbok som han citerar, psaltarens 22 psalm. Den som slutar med de hoppfulla orden om Gud ”och han grep in”! En liten gnista av hopp, men det han gjorde var att gå längst ner i det mörker som vi brukar kalla gudsförgätet eller gudsövergivet.

Långfredagen handlar om att Jesus lider och dör på korset. Jesu lidande och död är en direkt följd av hans liv och allt han sade och gjorde, han visade vem Gud är och hur ett sant gott mänskligt liv ser ut för den som vill leva med kärleken som ledstjärna. Och han gjorde det genom att ge tro, hopp och kärlek till dem han mötte. Han befriade människor, upprättade dem, gav dem livsmod, glädje och mod. Han gav och gav! När han till slut stod inför den avgörande stunden i livet gjorde han det samma. Han gav allt. Kärlekens väg blev att hellre ge sitt eget liv än att ta andras.

Då gick han längst ner i mörkret, övergivenheten och döden, och plötsligt vet vi att det inte finns några platser som är gudsövergivna lägre. Inte ens den mörkaste förtvivlan eller ensamhet, inte ens det svåraste sjukdom eller själva döden. Gud är med oss också där.

Krucifix i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga på långfredagen

Påskens frånvaro och närvaro

Två kvinnor går under nattens sista timmar från ett hemligt gömställe inne i staden ut mot en älskad människas grav. Nattens mörker förstärker deras känsla av ödslig tomhet och saknad. Men när de kommer fram till Jesu grav drabbas de av det mest oväntade budskapet av alla.
”Jesus är inte här, han har uppstått…”

Inte var de här kvinnorna särskilt lätta att övertyga om en sådan sak. De hade ju själva varit med vid korset och sett hans döda kropp läggas in i klippgraven. Nu fick de fick höra ängelns ord och se den tomma platsen där hans kropp hade legat, men vad skulle de tro?

Inte heller lärjungarna till Jesus var särskilt benägna att tro på Jesu uppståndelse till en början. Inte förrän de på allvar fick möta den uppståndne Kristus som Maria från Magdala gjorde utanför graven eller två av lärjungarna på vägen till Emmaus. Först då blev det omöjlig för dem att tro annat än: Kristus är uppstånden.

Men då, den första natten och den första påskdagen måste förvirringen ha varit total. Ingen av lärjungarna vågade tro att det var sant. Rykten av olika slag spreds i Jerusalem, och alla handlade de om Jesus.

 

 

 

 

Graven var tom, det var ett faktum som ingen förnekade. Det förklarades på många olika sätt. Men kroppen var verkligen borta. Annars skulle den ju lätt ha kunnat visas upp av dem som ville motbevisa uppståndelsen.

Efter hand började sanningen gå upp för lärjungarna så att de kunde börja fundera över vad allt detta kunde betyda. Och som en allt mer växande aning började de förstå att Jesus från Nasaret, verkligen var Kristus, Guds enfödde son, vår frälsare.

De började förstå att en gräns nu hade överkorsats och en skiljemur brutits ner en gång för alla. Att själva döden och allt vad den för med sig inte längre har någon makt över oss. Att rädsla, tomhet, saknad, att lidande och kärlekslöshet, att all splittring inom oss själva och mot medmänniskan inte är det som är starkast eller som kommer att vinna till slut.

Allt mänskligt hopp får sin uppfyllelse när det visar sig att han som levde ett helt kärleksfullt liv gick segrande ur striden mot hatet och bristen. När det visar sig att det är godhet, kärlek och liv som är starkast. När han som är barnens och de utstöttas vän uppstår ur dödens grepp.
Då vet vi att verkligheten har fått en ny dimension från och med denna natt, nämligen att Kristus alltid är med oss, levande och kärleksfull. Hela tiden uppmuntrande oss att ta vara på våra liv, att göra något meningsfullt livet.

Nu är tid för fest, nu får vi fira att livet vann och att mörkret inte kunde få makt över ljuset.

Att Kristus är uppstånden.

Glad påsk!