James Frey, Stilla veckan och den hemlighetsfulla närvaron

Kanske såg du Skavlan i fredags? Om du gjorde det såg du den amerikanske författaren James Frey. Han berättade gripande om när hans son dog och hur han gick till kyrkor, moskéer och synagogor för att be. Men sonen dog och författaren förlorade sin tro. Tragiskt på flera olika sätt.

Guds tystnad och böner som inte besvaras just på det sätt vi själva önskar är en del av trons liv. Guds närvaro är nästan alltid tyst och stilla och det är inte lätt att upptäcka den.

Vi behöver en Stilla vecka för att verkligen ana och inse att det tysta kärleksfulla leendet finns, någon som vänder sitt ansikte till oss. Någon som bär oss när livets tragik håller på att krossa oss.

Och när vi har lärt oss att se, att erfara den hemlighetsfulla närvaron, då vet vi att Gud finns nära med sin omsorg och kärlek oavsett om livet är fullt av sorg eller av lycka.

För att få reda på att Gud är nära räcker det inte att besöka tomma kyrkor (även om heliga rum kan ge oss lugn och frid) utan vi behöver möta andra människor, i gudstjänsten eller i samtal.
Gud talar tydligast till oss genom andra människor, deras ord och deras liv. Deras berättelser om Guds närvaro i sina liv, om den som bär och delar allt i tillvaron. Deras handlingar och deras värme.

Under helgen som gick avslutades fastekampanjen i Svenska kyrkan.  Då fick vi se en enorm mängd av handlingar och ett gigantiskt engagemang för att lindra nöd och minska hungern i världen. För mig handlingar som visar på en omsorg och omtanke mellan människor och pekar på att det finns en god skapare som har lagt in empati och medmänsklighet i våra hjärtan.

Påskveckans budskap talar till oss om vi öppnar våra sinnen, talar om någon som inte likgiltigt står vid sidan och ser på världens lidande och kamp, utan någon som delar allt med oss. Även en nära anhörigs död och vår egen förtvivlan eller ensamhet. Någon som går med… Och sedan förändrar allt!

Anders Holmberg