Fastetiden och sorgen

I kyrkans år har vi nu gått in i fastetiden. Fastan är en speciell tid, en förberedelsetid och en tid för eftertanke. Varje år några veckor, nej förresten, det är exakt 40 dagar som är fastetiden från askonsdagen den 9 mars fram till påskafton, med borträknade söndagar.

Under hela året firas söndagarna nämligen som uppståndelsens dag från den första påskdagen, livets dag! Kärlekens seger över döden, varje vecka firar vi det!

Och idén är att årets största kyrkhelg – påsken – är så livsomvandlande och förändrar tillvarons villkor i grund så radikalt att det inte bara räcker med att ställa till en stor, emorm fest utan den behöver också förberedas. Vi behöver planera och se fram mot den som när man mentalt förbereder stora fester i livet, som till exempel ett bröllop eller en 50-årsfest.

Att förbereda påsken handlar för många om att på olika sätt försöka skapa utrymme i livet för eftertanke, reflexion över livet och allt det fört med sig, de gångna dagarna med sina förluster och sina drag av lycka eller glädje.

Varför tänker jag just på sorg i år när jag går in i fastetiden, kanske inte så konstigt eftersom påsken är sorgens motpol, inte så att den tar bort saknad och sorg ur livet, men att den säger till oss att sorg och död inte är den verkliga sanningen om livet, utan att djupast sett är det kärleken och Livet är tillvarons och universums starkaste makt.

Livets sorger tynger oss ner mot marken och gör tillvaron tom och ödslig i sin saknad, och för mig blir denna fastetid en tid att reflektera över livets hårda och obönhörliga villkor. Över lidandets verklighet och mängden av smärta i världen. Det tunga allvaret och ondskans verklighet.

Men det som gör det möjligt att reflektera och inte blunda eller ge upp är påsken. Tron att kärleken och livet är starkast, trots allt!

Julens budskap idag

Det finns många författare och predikanter som har försökt tänka hur det skulle ha varit om julens händelser hade skett i vår egen tid.

Olov Hartman skriver om en flyktingfamilj som vandrar på gatorna i en liten stad. Ljuset och glittret från skyltfönstrens uppdukade julstämning lyser på mamman med barnet i sin gamla slitna begagnade barnvagn. Hon fryser i snöslasket och baxar upp barnvagnen på en buss som snart ska gå därifrån, bort från det som hotar dem. Samtidigt är polisen på väg för att avvisa dem, skicka tillbaka dem till landet de flytt från i skräck och rädsla.

Hartman skriver om hur enkelt och anonymt det var när Gud kom till människorna och hur länge det skulle dröja innan någon förstod vad som hänt. Men framförallt skriver han om detta märkliga att Gud valde att komma nerifrån, bli så liten att vi skulle kunna ta emot Gud när han kommer.
Gud som är kärleken kommer aldrig uppifrån, inte med våld eller makt, inte tvingande eller dömande, utan nerifrån det lägsta och mest utsatta. Gud kommer med kärlek och visar oss hur vi skulle möta varandra, hur våldets och krigens tid skulle kunna bytas mot vänskapens och fredens tid.

Lars Collmar berättar om en födelse i en kulvert bland uteliggarna i Stockholm, iskalla vindar blåser i en kolsvart mörklagd del av staden dit aldrig någon etablerad människa kommer. Men där föds ett barn, på det värsta av alla tänkbara ställen i stan. Änglar kommer in på ett nattöppet fik och säger sina ord ”En frälsare är född åt er…”. Taxichaufförer och gatflickor kommer och hyllar det nyfödda barnet och allt är förändrat från den natten.

Lena Skoting, en annan prästkollega, talar om besvikelsernas jul, den som aldrig blir som vi önskar. Julen som trots alla ansträngningar ändå inte blir just på det sättet som vi drömde om, drömmen som kanske var ett minne från en känsla i barndomen. Men så påminner hon oss om att Jesu födelse inte heller alls blev vad Josef och Maria hade väntat sig.
Det blev inte som Josef hade tänkt sig – en födelse bland erfarna kvinnor där han själv skulle ha en mindre roll och få se barnet först när det var tvättat och lindat… Han fick vara barnmorska i ett stall åt ett barn som inte riktigt var hans.
Det blev inte som Maria hade tänkt sig – en stilla tid av förberedelser och sedan en förlossning med hjälp av hennes mor och en erfaren barnmorska. Istället en födelse långt hemifrån, i ett stall och utan annan hjälp än Josef.

Mitt i det som ingen hade tänkt sig föddes Gud, mitt i det oplanerade blev Gud människa, mitt i det oväntade och i de spruckna planerna kan Gud också komma oss till mötes.

Julens budskap talar till oss alla på olika sätt, men en sak står klar. Och det är att den händelse som julen handlar om, alltid utmanar oss.
Den frågar oss var vi letar efter vår Gud – vad är det i livet som vi sätter vår lit till, vad sätter vi högsta av allt och väntar allt gott ifrån? Är det på samma ställe som Gud låter sig finnas? Längst därnere, utanför de etablerades skara, i det oväntade och oplanerade. I djupet av vårt inre och vid botten av tillvaron?

Olov Hartman skriver i psalm 38 i Den svenska psalmboken:

“För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är.”

Här en bild från Julkrubban i Västerås domkyrka