Att inte döma – ett recept för en bättre värld

Det verkar sitta mycket djupt inom de flesta av oss, det här med att döma andra.
Vi bedömer det vi ser och hör om, och ibland fördömer vi. Vi fostras i att se händelser vi är med om som bra eller dåliga, vi fostras till kritisk granskning. Och det behövs när det gäller ideologier och tankesystem, det vi läser på nätet, ord och handlingar behöver ofta bedömas.
Men det blir fel när vi använder det på människor. En människa är något mycket stort, mångdimensionellt och mångsidigt. Vi har alla flera sidor och olika sätt att vara. Vi vet det när det gäller oss själva. Det blir fel när vi tror att en medmänniska är bara på ett enda sätt. När vi dömer varandra.
I bibelns världar är dömandet extra problematiskt – från Jesus lär vi att grundhållningen alltid är att älska Gud över allting och älska vår nästa som oss själva. Älska din nästa som dig själv. Att älska medmänniskorna är motsatsen till att döma, förkasta, förakta och nonchalera.

Berättelsen om Äktenskapsbryterskan i Joh 8 är spännande, den kan man fundera över väldigt mycket.
En kvinna som gripits för äktenskapsbrott släpas fram till Jesus. De äldre mäktiga männen ställer henne framför Jesus. De vill sätta dit honom, snärja honom, få honom att säga något som de kan anklaga honom för.
”Den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. Mose lag säger att en sådan kvinna ska stenas. Vad säger du?”
Han säger ingenting utan böjer sig ner och ritar med fingret på marken. De envisas och tjatar. Till slut säger han
”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Han böjer sig ner igen. Och då drabbas de av hans ord. De ser på sig själva, vem är fri från brist och fel och synd? De går därifrån. Till slut är bara kvinnan och Jesus kvar. Han ser på henne.
”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarar ”Nej Herre.”
Svaret blir ”Inte heller jag dömer dig, Gå nu och synda inte mer.”
Hennes liv blev räddat den dagen. istället för stenar som kastades och krossade hennes kropp fick hon frihet, en chans till.
Och Jesus undvek att bli snärjd.
Texten har fått så många tolkningar, någon menar att Jesus säger nej till dödsstraffet här, någon att han ser en kvinna på ett helt nytt sätt, att han var feminist, och det ligger nog något i båda.

Framförallt sätter han ett exempel. Vi ska förlåta varandra, ge varandra nya chanser. Samtidigt är det viktigt att skydda den utsatta människan. Att inte döma är nämligen inte samma sak som att vara likgiltig för vår medmänniska. Vi behöver stå upp för dem som utsätts, värna om utsatta kvinnor och barn, människor på flykt, fattiga och ensamma och lidande behöver oss.
Vi behöver varandra utan dömande och förakt, vi behöver stöd och kärlek, hur skulle vi annars kunna leva här på jorden?

(Betraktelse på 4e Trefaldighet Att inte döma.)

Vi behöver varandra, hur skulle vi annars leva?

En tystad röst – ett brott mot mänskligheten och Gud

Jag blev skakad av mordet på journalisten Nils Horner i går.
Radion står ofta på hos mig på P1 och jag lyssnar ofta på nyheter från olika delar av världen, radiokorrespondenter är en viktig källa för kunskaper om den värld som är större, den som ligger därute, världen som lockar och oroar.

Det är något märkligt med en människas röst, den är unik, röster kan vara ganska lika men ändå känner vi igen människor på rösten. Röster som vi hör ofta känns välbekanta och det skapas band mellan oss, det kan vara förtroende eller andra positiva känslor som snabbt dyker upp när rösten ljuder. Så var Nils Horners röst för mig, han började tala och oftast lyssnade jag, då kom viktiga utblickar till platser jag aldrig besökt, kunskaper men också mycket mer genom ögonblicksbilderna och personerna han berättade om.

Att tysta en människas röst är ett brott mot oss alla.
Att döda någon tar ifrån en människa hela hennes framtid på jorden, alla de möjligheter och allt det människan själv kunde ha fått vara med om och ha gett till oss andra.
Det är ett brott mot de som lever nära, dem som drabbas av förlusten in på bara skinnet och som ofta får leva med ett tomrum lång tid, kanske resten av livet.
Och det är ett brott mot oss alla som kunde ha fått mycket av den som är borta, kunskaper, insikter och gemenskap.
Det är också ett brott mot Gud som har givit oss livet och de gåvor och talanger som varje människa har – att förstöra möjligheter, avbryta livet och hindra människor att leva och utveckla sina gåvor.
Som jag ser det finns det inget försvar för att döda en människa, det är alltid ett illdåd som aldrig kan accepteras.

Ett av de starkaste buden från bibeln är förbudet mot att döda, du skall icke dräpa! Och i bergspredikan vässar Jesus detta till sin yttersta gräns – den som blir vred, den som okvädar, den som förbannar sin medmänniska – ska dömas och undgår inte helvetets eld – enligt Matt 5:22

Kan man tänka sig ett starkare fördömande av mord och dödande än dessa ganska gammalmodiga ord?

Jag tror inte på ett bokstavligt helvete någonstans i en annan dimension, men jag håller med om det starka fördömande som finns i bergspredikans ord över att ta en människas liv.

Men det är också en uppmaning till oss alla att bejaka varandra, lyssna till varandras röster, dela med oss till varann och värna om livet på alla sätt vi kan.

Det radikalt nya med julen, mannen som fick rätt men ändå fel…

I de bibliska berättelserna var Johannes döparen den som förberedde folket på att någon skulle komma, en ny befriare eller profet.
Trots att Johannes fick rätt att någon ny skulle komma, fick han ändå fel.

Han var en i raden av de gammaltestamentliga profeterna och därför tänkte han som de gjorde:
Att den enda vägen till förändring av läget på jorden och till räddning för folket fanns i Guds dom över människor, omvändelse och sedan liv enligt Guds lagar.
Alltså så här: om vi bara bättrar oss och lever lite godare kommer det att bli bättre på den här planeten. För att göra det måste vi skakas om – uppleva att vi är på fel väg – det är Guds dom. Sedan ska vi förändra våra sätt att leva och handla. Det goda livet finns redan beskrivet i Guds lagar, till exempel tio Guds bud som förbjuder mord och stöld och äktenskapsbrott osv… Människor behöver ändra sig, då blir det bättre här på jorden, och regler och bud – dvs ett slags tvång är vägen till ett mer mänskligt och gott liv i gemenskap.

I detta tänkande fanns en mörk baksida – de som inte klarade av att leva gott eller av olika skäl kunde följa regler och lagar – de kunde inte vara med längre. De avskiljdes från de heliga och stöttes ut. Det utvalda folket skulle räddas genom uppdelning och åtskiljande, genom avgränsning och murbyggen.

På sätt och vis är det väldigt logiskt, hur ska vi leva ett gott liv tillsammans med andra som inte gör det av olika anledningar? Nej bättre att bli av med dem.
På sätt och vis är det så vårt samhälle fungerar, åtminstona delvis. De som är tillräckligt mycket avvikande låser vi in i fängelser eller bältas för vård, eller avvisas från landet.

Jesus kommer med något helt nytt, en ny modell och en ny väg fram mot människors befrielse och liv. Det är en väg av förlåtelse och kärlek som aldrig tar slut.
Därför får inte Johannes ihop det. Trots att han var den som förberedde folket och beredde vägen för den som skulle komma, hade han i grund och botten ingen aning om allt det helt nya som Jesus skulle komma med. Och hur skulle han kunna det?

Inte ens idag, år 2013 har vi helt och hållet insett det revolutionära och livsförvandlande som Jesus kom med.
Den gränslösa, villkorslösa kärleken som möter var och en av oss med en värme som tinar upp det mest nedfrusna människohjärta när vi säger vårt ja, det är Guds kärleks kraft. Den som öppnar vägen för den mångfaldiga gemenskapen istället för vill tvinga till likformighet. Den som bygger på respekt och accepterande av varandra på ett sätt som inkluderar istället för stöter ut.

Vi som förbereder oss för julen har kanske en ganska färdig bild av hur julen ska vara och hur den som kommer till oss är, Julens barn.
Men tänk om vi skulle våga öppna oss för att kunna ta emot överraskningen, den som är något helt annat än vi väntade? Den som låter en helande ström av befriande kärlek strömma fram, flöda till mod och inspiration, ge handlingskraft och låter oss var och en se våra egna gåvor. Där börjar en helt annan förändring än tvångets väg. Där börjar det! De blinda blir seende och de döva hörande, de döda står upp och de fattiga får ett glädjebud!
Det är dags att fira glädjens stora fest, det är dags att fira Jul!

Julkrubba från St Nicolai kyrka i Arboga

Hopp och mod att leva

Nu är vi framme vid helgen som kallas domssöndagen. Under veckan har jag skrivit några reflektioner om bibelns och kyrkans bilder som handlar om tidens slut och domen.

Jag har några fler tankar som jag vill dela när mörkret faller i novemberkvällen inför helgen som kommer.

Min övertygelse är att vi vid våra livs slut och tidens slut inte möter en arg och aggressiv felfinnande domare, utan någon som är själva kärleken, Gud som vill oss väl och vill att vi ska leva, älska och skapa.

Den som möter oss vid livets slut kommer med kärleksfulla ögon och mjuka händer. Det är vår vän, någon vi känner igen från våra böner och drömmar, våra aningar och vårt hopp.
Bibelns kärleksfulle Jesus som är vår bror och vår vän. Han som tar bort all vår oro och vår rädsla med en blick och visar oss att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Inte ens döden eller vi själva.

Jag är övertygad om att alla kommer att känna igen honom, även den som inte känner igen hans namn och den som har tagit avstånd från allt vad kyrka och religion heter.
Vi känner igen honom som vår djupaste längtans svar och vår hemliga samtalspartner, den vi för vår livsdialog med.

Talet om domen i bibel och kyrkan vill ge oss hopp och mod att leva.
Det finns så mycket lidande och sorg i tillvaron, men det ska inte få sista ordet.
Utan det får Guds starka kärlek. En kraft som är mäktigare än allt annat.
Det finns en rättvis dom.
Det finns en gräns för djävulskapets makt. Plågan och förnedringen ska inte få pågå i evighet!
Domen går genom oss alla, inte mellan oss.
Den som dömer är kärleken och livet och det är Kärleken som segrar!

Kosmiskt eller existentiellt

Det finns fortfarande mycket att säga om de bibliska tankarna om domen, varje punkt i den kristna tron och trosbekännelsen är faktiskt outtömbar. Det finns alltid mer att säga och tänka.

Kristendomen är så enkel att minsta barn kan ta den till sig och samtidigt så djup och komplex att den mest lärda människa i världen inte kan bli färdig med sin analys av den, tron är som livet självt… mer om detta en annan dag.

Nu vill jag ta talet om domen ett steg till.
Vad är det vi talar om när vi talar om domen i kyrkan, är det ett kosmiskt eller ett existentiellt skeende? Eller både-och kanske?

”Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna,
men den som tror ska finna, löftena de stå kvar”
– så sjungs det i den kända psalmen Löftena kunna ej svika. (254 i Psalmboken)

Där och på många flera ställen målas bilder upp av jordens undergång, och ofta kopplas bilderna ihop med tal om domen.
Det är skildringar av tidens slut, hela kosmos eller åtminstone hela jorden förstörs eller förintas, allt verkar vara slut, mänskligheten och allt levande på jorden dör som i en supernova eller kosmisk katastrof. Till och med större än dem som vi ser på filmduken i alla dessa otaliga amerikanska undergångsfilmer som dyker upp med jämna mellanrum.

Där sätter Gud stopp för ondskan och alla brister och all trasighet.
Sedan kommer skapandet av en ny himmel och en ny jord där varken sorg, smärta, lidande eller ensamhet finns utan där vi alla lever med Gud själv.
Visst är det bildspråk men kanske handlar det om ett reellt skeende, händelser i den yttre verkligheten.

Talar vi om ett kosmiskt skeende när vi talar om domen eller något annat?

Vissa teologer tänker att talet om domen handlar istället om ett existentiellt skeende, något som har att göra med vårt inre och med oss som individer snarare än om hela jorden eller universum.
De stödjer sig ofta på Johannesevangeliet som skriver:
”…den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv.
Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.” (från Joh kap5)

Den enskilda människan drabbas av Guds ord och när hon svarar med tillit sker förändringen, när hon på något sätt säger sitt ja, kanske bara som en vilja att tro, då sker det!
Hon övergår från döden till livet. Guds rike är redan här, i oss och mellan oss. Den kroppsliga döden är bara ett steg som för oss närmare Gud och vi tas emot i Guds öppna famn av helande och befriande.

Kan det vara så att det handlar om både-och?
Både ett befriande av hela Guds skapelse och ett befriande och en upprättelse av var och en av oss.

fortsättning följer…

Inskription på en grav på Kolbäcks kyrkogård

Flera tankar om domar och domen

När jag försökte dekonstruera synen på Gud som domaren fanns det en underliggande förhoppning.
Jag hade en önskedröm att det inte skulle finnas någon dom alls, att jag och andra inte skulle dömas eller bedömas, varken av Gud eller av andra människor.

Men jag visste ju redan att det inte var sant. Varje dag, hela tiden dömer och bedömer vi människor varandra på tusentals sätt.  Vi själva blir bedömda så fort någon ser oss och själva bedömer vi dem vi ser eller hör. Domarna sker snabbt, hela tiden.

Jag vet inte om du har tänkt på det, men faktum är att något gemensamt för alla dessa domar är att de är orättvisa. De tar aldrig hänsyn till alla omständigheter eller intentioner.
Vem bryr sig om att någon egentligen ville väl när allt gick fel? Ryktet som går och som vi sprider vidare – bryr sig någon om det är sant eller ej?
Orättvisa domar leder till att vissa personer blir utdömda eller föraktade, vissa ses som icke-godkända människor och andra behandlas som ting eller objekt bara utifrån sitt utseende. Många barn får aldrig en chans utan är utdömda redan från början. Mobbing och härskartekniker pågår varje dag på skolor och arbetsplatser. En del av vårt gemensamma liv är mycket hänsynslöst, hårt och fullt av förakt.

Känner du som jag en längtan efter att inte behöva bedömas orättvist utan chans att få rättelse? För dig själv eller andra? Känner du en längtan efter en rättvis dom?
Att vi ska bedömas av någon som ser allt vi bär inom oss, vet hur vi har det och allt vi bär på. Som ser oss med kärlek och vill oss gott?

Detta är ett sätt att tänka om människors domar och om Guds dom.
Att Gud aldrig dömer orättvist eller felaktigt och att Gud står på vår sida och vill oss allt gott. Domen eller kanske kan vi kalla det helandet är till för att befria oss från det som binder och gör oss mindre än vi skulle vara.

det finns mer att säga om detta så
fortsättning följer…

En dopfunt från Skinnskattebergs kyrka påminner om den öppna famn som accepterar oss, tar emot oss och går med oss genom livet

Domen som ger hopp 2

När jag började mina teologiska studier läste vi befrielseteologer från världens fattigaste länder, de inspirerade mig och gör det fortfarande genom att de så tydligt tar med den tid och de förhållande som råder just nu i sina tankar, mer om det en annan gång.

Från världens allra mest fattiga och förtryckta länder blev jag påmind om det ofattbara lidandet och fattigdomen som så många människor lever i varje dag. Vi kan tänka på det tyfondrabbade Filippinerna just nu eller det krigshärjade Syrien. Stora delar av mänskligheten saknar det som är självklart för oss i Sverige. Många drabbas varje dag av sjukdomar och naturkatastrofer.
Teologerna påminde mig om det mänskliga lidandet, och jag slogs av att det inte är långt borta från någon av oss. Kanske är det så att lidande, smärta, sorg och separationer tillhör livet, vi drabbas alla av dem under perioder under våra liv. Vissa av oss mer än andra, medan några lever en aning mer förskonade.

För befrielseteologerna var det viktigt med domen. De menade att de fattiga, utnyttjade och utplånade människorna måste få upprättelse och rättvisa. Och de menar att det är denna upprättelse som talet om domen handlar om.

Att Gud en dag ska säga stopp!
Det är nog nu med lidandet och tortyren, misshandeln och mördandet, mobbingen och hånet, sjukdomarna och barnen som dör. Gud sätter upp handen, det räcker nu!
Sedan ska ett annat liv träda fram. Ett liv där vi lever befriade från det onda och plågan. Där fanns hoppet för de fattiga och tron att Gud står på de fattigas sida. Under tiden, på vägen dit får vi verka för det goda på de sätt vi kan, och vi vet att vi är på Guds väg när vi gör det.

Det är vad talet om domen handlar om, hoppet för alla drabbade och fattiga!

fortsättning följer…

 

Domen som hopp del 1

Olika texter i bibeln talar om ett slags skiljande mellan ont och gott.
Ett exempel är som när en fiskare drar upp sina nät och sorterar fisken. De dåliga oätliga fiskarna rensas bort och kastas. Den goda fisken samlas i korgar.

Logiken är tydlig. Om det ska kunna finnas ett paradis, ett Guds rike eller en god himmel måste det onda tas bort eller försvinna medan det goda får utrymme att leva och växa.

Men när de bibliska texterna kom till hade man inte vårt mycket individualistiska sätt att tänka. Därför finns det öppningar att tyda orden på andra sätt.
Därför tar vi miste om vi tänker oss att domen sker mellan oss människor. Att vissa av oss skulle vara onda och andra goda. Istället är det så att vi alla har både gott och ont inom oss. I oss alla finns det riktigt fula fiskar och andra som glänser och skimrar som guld.

Därför kan man se talet om domen så här: Det handlar om hoppet om en befrielse!
Det som är död inom oss, det som är usla fiskar och mörk skam, det vi ångrar och grämer oss över, det som är trasighet och synd, det som skiljer oss från varandra och från Gud, det blir vi av med, det rensas bort.
Gud griper in och befriar oss från allt som binder oss, befriar oss till att vara den vi i själva verket är, vårt sanna jag, Guds avbilder. Fria personer – fulla av kärlek och glädje, skaparkraft och liv, helhet och öppenhet för varandra och Gud.

Det är vad domen som hopp handlar om,
bland annat – fortsättning följer…

Kyrkfönster i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga