Om konsten att driva ut demoner

Vad nu, en person som driver ut demoner?

Det finns i bibeln saker som verkar mycket främmande för oss som lever i vår tid. En av dem dyker upp i vårt evangelium för idag: En person som driver ut demoner.
(se Markus evangelium kap 9:38ff)

Demoner eller onda andar var förklaringen som fanns för många sjukdomar och andra tillstånd som en människa kan hamna i, alltså då för cirka 2000 år sedan. Allt som förstörde livet för människor berodde på demonerna tänkte de, tydligast var kanske epilepsi eller svåra depressioner. Det såg ju verkligen ut som om någon kraft hade tagit makten över en människa så att hon inte kunde kontrollera sig själv. Idag har vi andra förklaringar, vi vet mera om sjukdomstillstånd, om virus och mentala tillstånd, om kroppsliga och själsliga sjukdomar. Gud och forskningen ger oss nya kunskaper hela tiden och vi får nya sätt att hjälpa varandra.

Saken var att Jesus hade visat att han hade makt över det som då kallades demoner, han befriade människor både till kropp och själ. Han visade på Gud vilja att vi alla skulle skulle leva gott och fritt.
Det finns ganska många berättelser i evangelierna om hur Jesus driver ut demonerna och befriar människor.

En terapeut som arbetar med missbrukare och personer som har hamnat i beroendesjukdomar berättade för mig att vad de än gjorde så var det till sist bara två saker som hjälpte på allvar. Två saker som kunde bryta beroendets makt över en människa. Att hen hittade kärleken och fick en partner som kunde stötta och stödja henne. Eller att hon fann Gud på allvar och att hon började leva med Gud.

Finns det förresten något som mer liknar att vara besatt av en ond ande än svåra beroendesjukdomar som förstör människors liv på så många olika sätt.

Bara Gud kan hjälpa, antingen genom att skicka en människa i vår väg eller låta oss bli gripna av Guds kärleks makt. Vi kan inte göra det själva. Rörelsen Anonyma alkolister – AA talar om att det enda sättet att bli fri från beroendet är att överlåta sitt liv till den som är starkare. Bara en kraft som är starkare än vi själva och starkare än beroendet kan hjälpa.
Det gäller därför att överlåta sig själv och som de säger: låta Gud bli chefen och vi Guds anställda.

Kanske tänker vi i kyrkan lite mera om Gud som en varm och kärleksfull skapare och befriare. Men i princip så har de förstås rätt. Vi är beroende av Gud hela livet, vi lever här på jorden för att Gud vill att vi ska leva, och vi behöver hjälp från Gud och varandra om livet ska bli någorlunda bra.

På Jesu tid fanns det en hel del olika andeutdrivare eller helare som man kunde söka upp för att få mer eller mindre bra hjälp vid sjukdom av olika slag. En slags medicinmän eller visa kvinnor som kunde en del om örter och plantor men inte mycket annat. Nu kommer lärjungarna och berättar att några av dessa helare har börjat driva ut demoner med hjälp av Jesus namn. Vad de gjorde vet vi inte riktigt men det verkar som att det fungerade.

Lärjungarna vill sätta stopp för det hela, men Jesus säger till deras förvåning- ”Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är emot oss, han är för oss.”

Lärjungar vill ganska ofta ha ensamrätt på sin mästares ord och handlingar, de vill ofta sätta upp gränser mellan vi och dem. Historien är full av sådant, både i kyrkans värld och samhället, i olika religioner och politiken. Vissa får vara med och andra inte, vissa räknas och inte andra. Men här visar det sig att Jesus har ett annat sätt att tänka.

Vanligare är ju att tänka att den som inte är för oss är emot oss och sedan fördöma eller kasta ut den som har avvikande åsikter eller den som tror på ett annat sätt än vi är vana vid.

Men Jesus är inkluderande kan vi säga med ett modernt ord, han vill låta var och en som vill vara med.
Jesus visar oss att Gud är öppen famn och välkomnande kärlek för var och en som vill komma. Jesus vill se en annan gemenskap där ingen stöts ut eller förkastas. Där vi alla får vara med.

Paulus fortsätter på samma linje där han sitter i sitt fängelse och skriver sitt brev till församlingen i Filippi. (från Filipperbrevet 1:12ff)
När han själv blev fängslad har det dykt upp andra som förkunnar Kristus. En del av goda avsikter medan andra vill ställa till bråk. Några av kärlek och andra har orena motiv, de vill ställa till problem eller vinna fördelar själva. Vissa gillar Paulus och andra tar avstånd från honom.  Det har blivit lite rörigt.
Men då kommer Paulus med sitt ”Än sen” – vad spelar det för roll? Så länge Kristus blir förkunnad, så länge han blir mera känd och följd så spelar splittringen ingen roll.

De var inte så särskilt eniga eller lika ens då i början i kyrkan, det var mångfald och splittring redan bland de första kristna. Redan då fanns utrymme för att vara olika och ha olika drivkrafter och ideal. Så länge de ville ha Jesus som sin vän och räddare, som ledstjärna och medvandrare så var alla med. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan en gemenskap med ett centrum, Jesus själv.

Guds famn är öppen för oss alla. Vi är alla väkomna och Gud ser oss med kärlek. Vi alla behövs för att det ska bli mera tro, hopp och kärlek på vår jord.

Och lite mindre demoner.

Kung Karls kyrka i Kungsör i vinterskrud

Predikan vid Högmässa i Kungsör 10 februari 2019, 

psalmer 185, 62, 776, 397, 89

Gränslös förlåtelse – en berättelse om Martin Luther

Det fanns en man som hette Martin Luther.
Martin hade ett problem, han kände sig aldrig bra nog. Hur han än ansträngde sig så var det aldrig nog. Martin blev munk, han biktade sig varje dag, han bad och läste, han kämpade och slet, men det var något som ändå aldrig blev bra. Han kunde komma direkt från en bikt och tänka – ångrade jag mig ordentligt? Kom jag ihåg allt?
Och så vände han tillbaka och biktade sig en gång till. Så där höll han på.
Han var inte en man som gjorde något halvhjärtat. Han studerade ända tills han hade doktorerat och blev professor. Han översatte hela bibeln till sitt lands språk.

Men så hände det, till slut under läsning av bibeln och bön dök det upp en insikt som skulle förändra allt. Han hittade ord om Guds rättfärdighet. Och han kände att det var just det som han hade kämpat så hårt för – att bli rättfärdig. Vi kanske skulle kalla det att bli accepterad och acceptabel, att bli omtyckt – för att man är värd det. Att bli en god människa, helgjuten och sann. Kanske till och med perfekt. Att bli så perfekt att han kunde vara säker på att Gud älskade honom och att alla andra beundrade honom. Kanske bli ett helgon. Han försökte helt enkelt det omöjliga.

För vi människor är ju inte perfekta eller alltigenom goda och sanna. Inom oss finns möjligheter och risker. I vissa stunder kan vi vara mycket goda, hjälpa och stödja och älska andra och i andra stunder kan vi skada, såra och döda våra medmänniskor. Det är en slags öppenhet för båda gott och ont, ljus och mörker, värme och kyla som finns inom oss, kanske är det en av de viktiga egenskaper som gör oss till människor, öppenheten, friheten, möjligheten att välja.

Martin såg att det stod något i bibeln som han inte hade sett förut.
Att Gud gör oss rättfärdiga. Inte vi själva. Gud accepterar oss – inte som vi kunde vara om vi jobbade hårt nog – utan som vi är. Vi är rättfärdiggjorda av tron och inte genom gärningarna /handlingarna.
Det betyder att vi inte behöver göra oss till något annat än vi är. Vi behöver bara lita på att Gud älskar oss och ser oss som ok, bra och myndiga, kompetenta människor med gåvor och möjligheter.

Bilden av Gud skiftar där från någon som kräver och tvingar, hindrar och låser till motsatsen, Gud som är kärleken, Gud som accepterar och älskar, Gud som öppnar och befriar. Gud som förlåter och ger nya möjligheter.

Och när det inte längre blir nödvändigt att kämpa för att bli accepterad av Gud kan vi börja använda vår tid och våra krafter till något annat. Att göra livet på jorden bättre för oss som lever här. Oss själva och andra. Livets mening handlar om att vara till för andra människor. Att livet på jorden ska bli mera mänskligt och mindre fyllt av lidande, våld, ensamhet och rädsla. För det behöver vi varandra. Gud sänder oss till varandra.

Och det hänger samman med ordet för idag. Förlåtelse utan gräns.
Vi kan inte leva utan förlåtelse vi människor, utan förlåtelse skulle varje litet fel vi råkar göra leda till hämnd och ökad aggression. Varje ord som kom ut ur munnen skulle straffas med hårda ord tillbaka.
På krigens och våldets jord där vi lever skulle livet upphöra att finnas om inte några ibland säger stopp. Om inte några slutar att ge igen och förlåter istället. Utan förlåtelse leder våld till våld utan slut. Utan förlåtelse växer och fortsätter krigen för alltid.

Hur många gånger ska min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så är frågan som Petrus kommer med till Jesus. Och han ger en siffra – Så mycket som sju gånger?
Sju är en speciell siffra i de bibliska skrifterna, den står för det som är helt och fullkomligt. Men det räcker inte. Jesus svarar – Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.
De orden är inte matematik utan de säger att det som verkligen krävs är en förlåtelse utan gräns.

Det här med den gränslösa förlåtelsen är inte ett nytt krav som kommer till oss utifrån – det är mera som ett konstaterande av fakta. Att så ser livshållningen ut för oss som vet att vi själva varje dag tar emot förlåtelse från Gud – vi behöver också förlåta varandra och andra. Inte som något som kommer enkelt men som målet att sträva efter.
Liknelsen Jesus berättar är till för att visa på konsekvensen av livet tillsammans med Gud som är kärlek och ger förlåtelse. Gud som är den som format oss, vi är alla ett verk av Guds hand.
– Kan vi då behandla andra på ett sätt som vi aldrig skulle vilja bli behandlade själva?
Vi som får förlåtelse utan gräns – skulle vi inte ens förlåta småsaker från en medmänniska?

Nu är ju inte förlåtelse samma sak som att låta sig bli misshandlad eller att låta andra göra oss illa utan att säga ifrån. Det är inte heller det samma som att låta andra människor omkring oss bli behandlade hur som helst medan vi tyst ser på.
Liknelsen vill få oss att reagera, vi känner instinktivt det här är inte rätt. Så skulle inte den förste skyldige mannen behandla den andre tjänaren. Så bör vi inte göra mot varandra.

I morgon är det den 31 oktober, den dagen firas reformationens början. Den 31 okt 1517 sägs det att Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg. Den dagen offentliggjorde han i alla fall sina teser. Det var teser som handlade om avlatshandeln.

Lite förenklat så var det ett slags köpande och säljande av syndernas förlåtelse som pågick i avlatshandeln. Luther som själv hade hittat förlåtelsen som bara berodde på tron, den som vill bli förlåten och litar på Gud är redan förlåten och upprättad och befriad att leva.
För honom blev det oerhört stötande med att kyrkan tjänade pengar på att sälja avlat. Han kunde inte annat än att protestera, och hans sätt var att ställa frågor och ge sina teser.

Då på den tiden kunde inte kyrkan förändra sig och inte tåla kritiken, därför började reformationen där och en ny luthersk kyrka bildades snart.
Nu kommer kyrkan att fira reformationen ett år framåt. Men det är inte Luther själv vi firar utan det är 500 år av reformation – fem hundra år av förändring som vi firar.
För en av de saker som kom med reformationen och Luther var att vi alla fick förtroendet att finnas med och förändra kyrkan och samhället till att bli mer och mer mänsklig, mer och mer som Gud vill att de ska vara. Att livet mer och mer ska präglas av Guds vilja, eller som det står i dagens epistel: ”Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.”

Läs dagens texter här via denna länk.

(Predikan 23 e trefaldighet 2016. Källmoragården i Surahammar)

Bild av Martin Luther i Sura kyrka.

Stjärntydarna och Guds problemlösningsmodell

Några lärda människor följer en stjärna, de kallas stjärntydare men var mer än så. De var en märklig blandning av vetenskapsmän, makthavare, präster och astrologer. Långt före vår tids uppdelning mellan tro och vetande, mellan makt och forskning, mellan teoretiker och praktiker. De satt inte och funderade bakom skrivbord utan de reste själva.
Kanske var det en lång resa som tog mycket tid att göra. Kanske kom de på kameler eller hästar som i julkrubborna.
De söker efter en ny kung eller befriare, någon som ska förändra läget i världen, som ska göra skillnad på situationen i världen.

Var ska de finna den nye? De ser i sina stjärnor att det ska vara i ”judaland” – det dåtida Palestina, som den utlovade befriaren ska födas. Så de följer logikens väg: de söker upp kungens palats i Jerusalem. Där Herodes håller hov.

Kungen Herodes den store var känd för två saker. Han byggde fina palats och han stod bakom ett mycket hårt förtryck över landet. Han var en våldsam och blodtörstig regent som själv hade varit i strid och kämpat i krig. Han älskade makten och gjorde vad som helst för att behålla den. Till och med om det är att röja nära släktingar ur vägen eller som snart ska visa sig i bibeltexten, mörda barn.
Han har inga andra svar på problem än mer av samma sak, mera hot, våld, maktmedel, tvång och kontroll. Nu känner han sig hotad, han sammankallar de lärde i staden och frågar: Var ska Messias födas?

Översteprästerna tar fram profetiorna från de gamla skrifterna: I Betlehem i Judeen ska en ny ledare födas. Herodes försöker utnyttja de lärda stjärntydarna:
Gå och hylla honom och kom sedan tillbaka och berätta allt så att också jag kan hylla honom.

Samtidigt som de lärda lämnar kungen börjar han lägga upp planerna på att röja den nya ur vägen. Planer för nya våldsdåd.

De följer stjärnan och hittar platsen där barnet och Maria hans mor finns, de ser på honom med häpnad och undran. Men utan längre tvekan faller de ner och hyllar Jesus. De öppnar sina kistor och tar fram gåvorna, Guld, rökelse och myrra. De allra finaste och dyraste gåvor man kunde ge, gåvor värdiga en kung.

De som hade sökt den nya befriaren i maktens boning fann honom istället i den största enkelhet och fattigdom, född på en lånad plats och utan bekvämligheter eller rikedomar.

Kanske anade de att det var så svaret ser ut på världens problem och trasighet. Inte mera av makt, våld och kontroll. Utan i den kärlek som ett barn väcker inom oss. Omsorg och ömhet. Omtanke och barmhärtighet. Öppenhet och generositet.
Inte mer av samma utan något radikalt annorlunda. Han som skulle kallas Fredsfursten och lära ut att vi ska älska våra fiender och vända andra kinden till. Han som lärde ut levnadsregeln: Älska sin nästa som sig själv och behandla andra som vi själva vill bli behandlade.
Han som inte bara skulle prata och tala utan själv gå kärlekens väg och ge allt för oss alla.

Skillnaden är som natt och dag – att ta liv eller att ge liv, att krossa eller befria, att straffa eller förlåta, att förinta eller att upprätta och välsigna.
Som skillnaden mellan ondskans mörker och stjärnans milda ljus.
Här finns en befriare och vägvisare som är värd att hyllas. Vi kan lägga vår tro, hopp och kärlek till honom för han är värdig att ta emot dem alla.

Eller så här:
Ingen välkomstgåva kan jag bära fram.
Om jag var en herde gav jag dig mitt lamm.
Om jag ägde skatter skänkte jag dem visst,
Nu får du mitt hjärta, Herre Krist. (psalm 428 v 4)

När de går därifrån tar de en annan väg hemåt, i en dröm hade Gud talat till dem. De undviker Herodes och ger Jesus och hans familj en chans att fly från landet. De hjälper dem att överleva.

Dags att välja väg! En bild från Idre i Norra Dalarna

Påsk på liv och död

Påskdagen är den stora överraskningens dag i kyrkan.

Ingen var faktiskt beredd på vad som hände. vem kunde ana?

Det slutade inte på långfredagen: Gud uppväckte Jesus på påskdagen, Gud visade att döden inte har sista ordet, Guds kärlek är större än död och tomhet. Vägen går inte längre från liv till död utan hopp, den går genom död till nytt liv.
Det är vad påsken handlar om!

Vi har hört berättelserna om den man som dog på korset, men som inte döden kunde hålla fången. Om Kristus som uppstod från dödens mörker. Människan som banade vägen till livet för oss alla. Han öppnade för oss, som när man efter vinterns långa kyla äntligen kan öppna sina fönster på vid gavel och släppa in den ljumma vårluften.

Utan uppståndelse fanns ingen kyrka och ingen kristen tro, hela nya testamentet är skrivet i ljuset av tron på uppståndelsen, livets seger över döden.

Fortfarande lever vi mitt i bristen och förgängelsen men ondskan och mörkret har en gång för alla besegrats av den totala kärleken, av Gud själv.

Och detta sista är oerhört viktigt, för om det hängde på oss själva, om vi kunde komma tillbaka till livsflödet bara vi var goda nog, då skulle livet vara en ständig jakt och vi skulle aldrig kunna vara säkra på att vi ansträngt oss mycket nog.

Men nu får vi budskapet om att det redan är vunnet. ”Gud vare tack- som ger oss segern genom Jesus Kristus”.

Det sker av Guds kraft, inte vår egen, vi får del av det- inte genom att bli perfekta eller förvränga oss själva till något vi inte är. Vi får del av segern genom att öppna våra händer och ta emot, öppna våra sinnen, bejaka vår längtan, säga ja till det allra innersta i oss, önskan om liv och kärlek. Och då har vi plötsligt det eviga livet i oss redan nu, direkt.
Vägen är öppen!

Efter påskdagsmorgonens händelse kan vi möta det svåra på ett nytt sätt. För vi vet att ingenting, absolut ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Vi vet att Gud är starkare än all död.

Vi vet att vi får leva livsbejakande och ta vara på det goda i livet. Vi får leva i Guds liv som ingenting kan hindra eller krossa, det som gör oss fria att leva och andas fritt.
Det liv som när den yttersta dagen kommer ska fylla oss ännu mer, omvandla oss till helhet, glädje, kraft och kärlek. Den dag då segern ska slå igenom helt och fullt och vi får leva med Gud, ansikte mot ansikte.

Kristus stod upp till livet, Livet är starkare än döden!

Den uppståndne Jesus Kristus, segraren, från Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

De komma från öst och väst

Det jag skrev om igår var ju en text där Jesus med starka ord varnar några personer för att på olika sätt låta livet rinna dem ur händerna, han använder starka bilder och skrämmande ord om några som ska bli utelåsta, de ska stå där utanför och bulta men inte bli insläppta. Husets herre ska säga – jag känner er inte! Och de ska gråta.

Jag vill påstå att detta är inte en text som har att göra med tidens slut utan just är en stark uppmaning till oss att våga ta vara på vårt liv, att på vårt eget sätt fylla livet med mening med Guds hjälp och tillsammans med varandra.
Nu och just här där vi är, som det slitna begreppet Carpe Diem, ta vara på dagen och din tid du får på jorden.
Och det handlar om gemenskap, medmänsklighet och kärlek!

Det är inte någon lätt sak att verkligen ta vara på livets dagar och alla misslyckas vi, men alla får vi också nya möjligheter så länge vi lever, nya dagar att ta vara på. Nya chanser att göra livet lite bättre här på jorden, för andra och för oss själva.

Men Guds kärlek är inte villkorad så att bara de som lyckas eller är rika nog, eller har talanger eller gåvor nog blir älskade av Gud. Guds kärlek är starkare och större än vi kan fatta.

Till slut kommer överraskningen för alla, den gränsöverskrivande kärleken visar sitt rätta ansikte när människor kommer från öster och väster, norr och söder och får komma till bords i Guds rike. När var och en av oss får möta den öppna famnens villkorslösa kärlek och helade leva med Gud, och då ska sådana som är sist ska bli först och sådana som är först ska bli sist.

Det radikalt nya med julen, mannen som fick rätt men ändå fel…

I de bibliska berättelserna var Johannes döparen den som förberedde folket på att någon skulle komma, en ny befriare eller profet.
Trots att Johannes fick rätt att någon ny skulle komma, fick han ändå fel.

Han var en i raden av de gammaltestamentliga profeterna och därför tänkte han som de gjorde:
Att den enda vägen till förändring av läget på jorden och till räddning för folket fanns i Guds dom över människor, omvändelse och sedan liv enligt Guds lagar.
Alltså så här: om vi bara bättrar oss och lever lite godare kommer det att bli bättre på den här planeten. För att göra det måste vi skakas om – uppleva att vi är på fel väg – det är Guds dom. Sedan ska vi förändra våra sätt att leva och handla. Det goda livet finns redan beskrivet i Guds lagar, till exempel tio Guds bud som förbjuder mord och stöld och äktenskapsbrott osv… Människor behöver ändra sig, då blir det bättre här på jorden, och regler och bud – dvs ett slags tvång är vägen till ett mer mänskligt och gott liv i gemenskap.

I detta tänkande fanns en mörk baksida – de som inte klarade av att leva gott eller av olika skäl kunde följa regler och lagar – de kunde inte vara med längre. De avskiljdes från de heliga och stöttes ut. Det utvalda folket skulle räddas genom uppdelning och åtskiljande, genom avgränsning och murbyggen.

På sätt och vis är det väldigt logiskt, hur ska vi leva ett gott liv tillsammans med andra som inte gör det av olika anledningar? Nej bättre att bli av med dem.
På sätt och vis är det så vårt samhälle fungerar, åtminstona delvis. De som är tillräckligt mycket avvikande låser vi in i fängelser eller bältas för vård, eller avvisas från landet.

Jesus kommer med något helt nytt, en ny modell och en ny väg fram mot människors befrielse och liv. Det är en väg av förlåtelse och kärlek som aldrig tar slut.
Därför får inte Johannes ihop det. Trots att han var den som förberedde folket och beredde vägen för den som skulle komma, hade han i grund och botten ingen aning om allt det helt nya som Jesus skulle komma med. Och hur skulle han kunna det?

Inte ens idag, år 2013 har vi helt och hållet insett det revolutionära och livsförvandlande som Jesus kom med.
Den gränslösa, villkorslösa kärleken som möter var och en av oss med en värme som tinar upp det mest nedfrusna människohjärta när vi säger vårt ja, det är Guds kärleks kraft. Den som öppnar vägen för den mångfaldiga gemenskapen istället för vill tvinga till likformighet. Den som bygger på respekt och accepterande av varandra på ett sätt som inkluderar istället för stöter ut.

Vi som förbereder oss för julen har kanske en ganska färdig bild av hur julen ska vara och hur den som kommer till oss är, Julens barn.
Men tänk om vi skulle våga öppna oss för att kunna ta emot överraskningen, den som är något helt annat än vi väntade? Den som låter en helande ström av befriande kärlek strömma fram, flöda till mod och inspiration, ge handlingskraft och låter oss var och en se våra egna gåvor. Där börjar en helt annan förändring än tvångets väg. Där börjar det! De blinda blir seende och de döva hörande, de döda står upp och de fattiga får ett glädjebud!
Det är dags att fira glädjens stora fest, det är dags att fira Jul!

Julkrubba från St Nicolai kyrka i Arboga