Om konsten att driva ut demoner

Vad nu, en person som driver ut demoner?

Det finns i bibeln saker som verkar mycket främmande för oss som lever i vår tid. En av dem dyker upp i vårt evangelium för idag: En person som driver ut demoner.
(se Markus evangelium kap 9:38ff)

Demoner eller onda andar var förklaringen som fanns för många sjukdomar och andra tillstånd som en människa kan hamna i, alltså då för cirka 2000 år sedan. Allt som förstörde livet för människor berodde på demonerna tänkte de, tydligast var kanske epilepsi eller svåra depressioner. Det såg ju verkligen ut som om någon kraft hade tagit makten över en människa så att hon inte kunde kontrollera sig själv. Idag har vi andra förklaringar, vi vet mera om sjukdomstillstånd, om virus och mentala tillstånd, om kroppsliga och själsliga sjukdomar. Gud och forskningen ger oss nya kunskaper hela tiden och vi får nya sätt att hjälpa varandra.

Saken var att Jesus hade visat att han hade makt över det som då kallades demoner, han befriade människor både till kropp och själ. Han visade på Gud vilja att vi alla skulle skulle leva gott och fritt.
Det finns ganska många berättelser i evangelierna om hur Jesus driver ut demonerna och befriar människor.

En terapeut som arbetar med missbrukare och personer som har hamnat i beroendesjukdomar berättade för mig att vad de än gjorde så var det till sist bara två saker som hjälpte på allvar. Två saker som kunde bryta beroendets makt över en människa. Att hen hittade kärleken och fick en partner som kunde stötta och stödja henne. Eller att hon fann Gud på allvar och att hon började leva med Gud.

Finns det förresten något som mer liknar att vara besatt av en ond ande än svåra beroendesjukdomar som förstör människors liv på så många olika sätt.

Bara Gud kan hjälpa, antingen genom att skicka en människa i vår väg eller låta oss bli gripna av Guds kärleks makt. Vi kan inte göra det själva. Rörelsen Anonyma alkolister – AA talar om att det enda sättet att bli fri från beroendet är att överlåta sitt liv till den som är starkare. Bara en kraft som är starkare än vi själva och starkare än beroendet kan hjälpa.
Det gäller därför att överlåta sig själv och som de säger: låta Gud bli chefen och vi Guds anställda.

Kanske tänker vi i kyrkan lite mera om Gud som en varm och kärleksfull skapare och befriare. Men i princip så har de förstås rätt. Vi är beroende av Gud hela livet, vi lever här på jorden för att Gud vill att vi ska leva, och vi behöver hjälp från Gud och varandra om livet ska bli någorlunda bra.

På Jesu tid fanns det en hel del olika andeutdrivare eller helare som man kunde söka upp för att få mer eller mindre bra hjälp vid sjukdom av olika slag. En slags medicinmän eller visa kvinnor som kunde en del om örter och plantor men inte mycket annat. Nu kommer lärjungarna och berättar att några av dessa helare har börjat driva ut demoner med hjälp av Jesus namn. Vad de gjorde vet vi inte riktigt men det verkar som att det fungerade.

Lärjungarna vill sätta stopp för det hela, men Jesus säger till deras förvåning- ”Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är emot oss, han är för oss.”

Lärjungar vill ganska ofta ha ensamrätt på sin mästares ord och handlingar, de vill ofta sätta upp gränser mellan vi och dem. Historien är full av sådant, både i kyrkans värld och samhället, i olika religioner och politiken. Vissa får vara med och andra inte, vissa räknas och inte andra. Men här visar det sig att Jesus har ett annat sätt att tänka.

Vanligare är ju att tänka att den som inte är för oss är emot oss och sedan fördöma eller kasta ut den som har avvikande åsikter eller den som tror på ett annat sätt än vi är vana vid.

Men Jesus är inkluderande kan vi säga med ett modernt ord, han vill låta var och en som vill vara med.
Jesus visar oss att Gud är öppen famn och välkomnande kärlek för var och en som vill komma. Jesus vill se en annan gemenskap där ingen stöts ut eller förkastas. Där vi alla får vara med.

Paulus fortsätter på samma linje där han sitter i sitt fängelse och skriver sitt brev till församlingen i Filippi. (från Filipperbrevet 1:12ff)
När han själv blev fängslad har det dykt upp andra som förkunnar Kristus. En del av goda avsikter medan andra vill ställa till bråk. Några av kärlek och andra har orena motiv, de vill ställa till problem eller vinna fördelar själva. Vissa gillar Paulus och andra tar avstånd från honom.  Det har blivit lite rörigt.
Men då kommer Paulus med sitt ”Än sen” – vad spelar det för roll? Så länge Kristus blir förkunnad, så länge han blir mera känd och följd så spelar splittringen ingen roll.

De var inte så särskilt eniga eller lika ens då i början i kyrkan, det var mångfald och splittring redan bland de första kristna. Redan då fanns utrymme för att vara olika och ha olika drivkrafter och ideal. Så länge de ville ha Jesus som sin vän och räddare, som ledstjärna och medvandrare så var alla med. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan en gemenskap med ett centrum, Jesus själv.

Guds famn är öppen för oss alla. Vi är alla väkomna och Gud ser oss med kärlek. Vi alla behövs för att det ska bli mera tro, hopp och kärlek på vår jord.

Och lite mindre demoner.

Kung Karls kyrka i Kungsör i vinterskrud

Predikan vid Högmässa i Kungsör 10 februari 2019, 

psalmer 185, 62, 776, 397, 89

Svenskarna och religionen – en kluven relation?

Vid de stora helgerna och högtiderna kommer reportagen, dagstidningarna skriver om hur vi svenskar samlas i kyrkor och på kyrkogårdar, hur vi firar och använder symboler.
Och snart lyser adventsljusen i vart och vartannat fönster igen.

I Sverige gör en stor del av befolkningen handlingar som uttrycker tro utan att de flesta för den skull definierar sig som troende eller religiösa.

Det är förstås upp till var och en vad man vill kalla sig, ändå vill jag påstå att det finns en öppning för tvivlaren och den tveksamme att få vara med i ett sammanhang som kanske är långt mer öppen än hen anar. En gemenskap som består av likasinnade snarare än bokstavstroende gränssättare.

Björn Wiman skrev i DN under Allahelgonahelgen om att vi lever i ett sekulärt självbedrägeri. Vi tror att vi är mer sekulära än vi är skriver Wiman, istället borde vi inse att:  ”Ljusen som brinner denna helg borde därför sprida ljus över en viktig insikt: att religionen vare sig vi vill eller inte är en kraft att räkna med också i det moderna samhället.”

Religionerna på gott och ont finns i vårt land och det är självklart bättre att acceptera deras närvaro än att blunda för dem. Religion behöver vi se närmare på och kritisera, men också inse att de kan vara befriande och motiverande krafter till mycket gott i samhället.

Men varför vill vi inte kalla oss religiösa även om vi firar både advent, jul och påsk och allhelgona?

David Thurfjell kom i våras ut med den mycket läsvärda boken ”Det gudlösa folket” – de postkristna svenskarna och religionen. Där menar han att det finns tydliga historiska skäl till att vi inte vill kalla oss kristna eller religiösa. Och det handlar om hur ”kristen” eller ”religös” definieras. I vårt land kan vi se en ”begreppsförskjutning av ordet ”kristen” från bredd och inklusivitet till snävhet och förfrämligande..” skriver Thurfjell (s64)
Han visar i sin bok att ordens betydelse bestämts av väckelsekristendomen, de högkyrkliga rörelserna och de esoteriska rörelserna och religionskritiken.

Jag tar ett exempel idag: De nya frikyrkorna som växter fram på 1800-talet profilerade sig för att bli ett tydligt alternativ mot statskyrkan, det handlade om engagemang och tät gemenskap, levande tro, hjälpverksamhet och en ny musik och sång.

Men resultatet blev ofta en snäv och endimensionell tro som handlade om avgörelse, lagiskhet och bokstavstro. Det blev en exklusiv rörelse där många ställdes utanför. Kraven var höga både på livsföringen och på att tro på rätt sätt och att hålla rätt saker för sanna.
Thurfjell igen: Där skapades en bild av ”… kristendomen som en identitet förbehållen de innerligt engagerade som försanthåller vissa trossatser.” (s65)
Samma bild gavs av den dominerande pressen, högkyrkligheten och frikyrkligheten menar Thurfjell, även om det då förstås var lite olika innehåll i den tro som skulle hållas för sann.

Hur är det då med den tro som är öppen för olika tolkningar eller den ”enkla tro” som nöjer sig med att att fira några helger eller leva i en relation till en kärleksfull Gud på det sätt man avgör själv? Eller vår folkkyrkliga Svenska kyrka där viljan att vara med räcker för att också inkluderas och räknas med i gemenskapen.

Den hållningen är inte främmande i stora delar av världen där man är kristen eller muslim eller jude osv för att man ingår i en gemenskap, ansluter sig till en viss kulturell hållning eller bejakar sitt ursprung och sin historia.

Den öppna tron står inte i motsatsställning till fördjupning eller personlig tro, inom den breda och inklusiva tron får vi alla plats och där finns utrymme att växa och mogna i sin tro eller nöja sig med att fira livets växlingar och de stora högtiderna. Inte är det mindre värt eller mindre betydelsefullt för den som väljer att göra så?
Ingen av oss vet vad som rör sig i en annan människas inre djup.

Dalby kyrka i Skåne, förberett för dop

Uppdrag granskning, sexualiteten och lojaliteten

Igår såg jag till slut senaste delen av Uppdrag granskning – där Svenska kyrkan figurerar, programmet som varit så omdebatterat och omskrivet en tid. En mängd artiklar, bloggar och kommentarer har skrivits. Bl.a. skrev Ann Heberlein en bra krönika i Sydsvenskan och hennes slutkläm vill jag stryka under:

Så här skriver Heberlein:”Uppdrag granskning lät tack och lov fler präster än de homofoba komma till tals, och de sade det som naturligtvis är riktigt. För homosexualitet finns ingen bot, ty det är ingen sjukdom. Gläds åt din förmåga att älska, oavsett vem du älskar. Gud har skapat dig sådan du är, och Gud älskar dig.” 

Gud har skapat oss med den fantastiska gåvan att kunna älska, en gåva som ger stor glädje i livet när den är ömsesidig och stor sorg när den är obesvarad. Det är verkligen som ett under när det sker att två människor älskar varandra och finner sätt att leva tillsammans.

Svenska kyrkan bejakar all sådan ömsesidig, frivillig och jämställd kärlek. Med Svenska kyrkan menar jag då de gemensamma beslut som tagits i Kyrkomöte efter hörande av läronämnd mm, och efter en mycket lång process av samtal i stift och församlingar.
Till slut 2009 kunde vi äntligen stolta höra att Svenska kyrkan öppnade äktenskapet för alla! Det var ett välförankrat beslut, grundat i teologi och bibel. Inte som ofta sägs bara ett följande av tidsandan eller vad som är politiskt korrekt. Kärleksbudet står i centrum och tron på alla människors lika värde är grundläggande.

Det finns mycket felaktig och ofta tramsig kritik av kyrkan som vindflöjel eller att hon förlorar sin identitet eller tappar bort ”den klassiska kristna tron”. Istället handlar det förstås om en annan bibeltolkning och annan syn på vad kyrkan är -med en tydlig identitet – men som ser annorlunda ut än de konservativa kritikerna tänker sig. En kristen humanism med öppen folkkyrklig hållning ungefär.

En minoritet var negativa till beslutet om äktenskapet, och de åsikterna finns kvar bland några församlingsbor och präster. Ingen vet hur många de är.
I samband med Uppdrag gransknings program har det sagts att de som inte håller med bör lämna kyrkan, men där håller jag inte med. Ärkebiskopen Wejryd har ofta sagt att Svenska kyrkan inte är en åsiktsgemenskap och tillträdande ärkebiskopen Antje Jackelen skriver:

Svenska kyrkan är en demokratiskt styrd organisation där ledamöterna i beslutande organ utses genom fria val. En viktig skillnad jämfört med exempelvis ett politiskt parti är att kyrkan är en trosgemenskap – inte en åsiktsgemenskap. Hos oss finns utrymme för ett brett spektrum av uppfattningar i olika frågor. Det som förenar oss är dopet och tron.

Vi kan aldrig kräva att alla ska ha vissa bestämda åsikter eller för den delen tolkningar av tron. Svenska kyrkan är öppen för alla som vill vara med.
Men vi kan kräva en sak: att de anställda i Svenska kyrkan är lojala mot sin kyrka, när de är i tjänst talar och agerar de för kyrkan. Och då finns det ramar och tydliga förhållningssätt. Ingen tvingas att vara anställd eller präst i just Svenska kyrkan. Väljer man det så får man visa lojalitet och stå upp för det kyrkan står för.

Här visar Uppdrag granskning på ett stort problem som finns i Svenska kyrkan, de talar om splittringen mellan kyrkans officiella hållning och enskilda prästers agerande, men man kan också kalla det illojala medarbetare. Och det finns inte bara bland prästerna tyvärr.

Mikael Mogren skrev bra i Kyrkans tidning om tystnadsplikten, även om rubriken blev missvisande – prästernas tystnadsplikt är inte töjbar utan absolut.
Och där finns ytterligare en sak jag reagerade på i programmet, vissa av prästerna kommenterade samtalen de haft och det är på sitt sätt ett större problem än att de bad för den olycklige hjälpsökande.
En absolut tystnadsplikt innebär att vi inte ens kan berätta om ett samtal ägt rum eller ej. Ingenting förs vidare av prästen, där finns en plats där en människa kan lätta sitt hjärta, berätta om allt hon vill och orkar. Ett rum för att dela det som aldrig kunde delas med någon annan.
Inte för att få terapi eller psykologhjälp utan för att kunna benämna det som kändes osägbart och där möta förståelse och acceptans – liksom Gud accepterar oss alla.

Om tron på Gud och musiken

Jag hamnade på en intressant föreläsning igår, kyrkomusikern och teologen Jonas Lundblad mötte kyrkomusikerna i Södra Västmanlands kontrakt där jag jobbar. Här kommer några reflektioner jag gör utifrån hans föreläsning.

Kyrkomusikern som teolog var rubriken. Vad är då en teolog? Någon som studerar eller forskar inom religionsvetenskapen? Eller tolkad på ett annat sätt alla som talar om Gud?
Theo-logos anknyter till Johannesevangeliets första kapitel där Logos översätts som Ordet. 
I begynnelsen var ordet, och ordet var Gud… står det som bekant. Men Logos är inte bara ett språkligt ord i detta sammanhang utan världsprincipen eller förnuftets princip. Den ordnande principen – eller något i den stilen.

Vi kan alltså tolka Ordet mycket brett som alla språkliga och icke-språkliga uttryckssätt som säger något om Gud eller det gudomliga. Är då vi alla teologer? Ja varför inte – i vår kyrka har vi tanken på det allmänna prästadömet, mer om det någon annan dag.

Nästa tanke är att det är den levda tron som är det centrala i kyrkan, allt vi gör och tänker utifrån vår tro är det primära, själva livet och bönen, gudstjänsten, musiken, lovsång och klagosång. Livet med alla dess upplevelser, känslor, drömmar och tankar är det första. Teori eller teologi är det sekundära – tankar och reflektion kring det levda livet. Musiken kan liksom poesin och predikan vara reflektion kring det levande livet. Musikern gör teologi när hon eller han spelar i kyrkan.

En intressant tanke var också att melodierna till sånger och psalmer vi sjunger har stor betydelse på flera sätt. En sjungen text går djupare i oss än den lästa, melodin tolkar texten genom den typ av melodi som den har. Musiken kan också öppna vägar för känslor, för gemenskap och få oss att känna oss inkluderade. Musiken kan också stänga ute och exkludera. När sådan musik spelas i kyrkan säger den något om Gud till den som lyssnar. Lokalen gör att musiken tolkas annorlunda än i ett annat rum. På sikt kan musikval i kyrkan alltså styra gudsföreställningarna hos oss som finns där! En kyrka med bara bibelvisor eller Taizésånger får andra gudstjänstdeltagare än den kyrka där det bara sjungs traditionella psalmer eller madrigaler…

Hur ska vi då göra med musiken i  kyrkan?
Samtalet gick åt olika håll, men för mig blev ett ord särskilt viktigt och det var ordet mångfald.
Många slags olika typer av musik behövs i kyrkan.

Anledningarna är flera: Guds storhet fångas bäst in genom mångfald och många olika uttryckssätt, mångfalden kan ge många olika människor chansen att känna sig hemma och välkommen där. Den balans som biskop Thomas Söderberg brukar tala om mellan kyrkans identitet och dess relevans för de många människorna i vårt land kräver många olika sätt att uttrycka tron i kyrkan. Olika gudstjänster, olika sätt att tala och predika, olika upplevelser och stämningar och olika musikformer.

Anders Holmberg
präst i Arboga

Arboga orkesterförening i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

Mångfalden och kyrkan

Läser Tord Fornbergs bok ”Det trovärdiga vittnet” som vi samtalar om präster och pastorer här i Arboga, då dyker en rad upp, en påminnelse om något jag har hört så ofta och själv hävdat och talat om. Han skriver om dem som följde med Jesus så här ”Spännvidden kan knappast ha varit större”. (s.17)

Där fanns nämligen både en person som var Selot – ett slags revolutionär som i våra dagar skulle ha stämplats som terrorist. Deras mål var att till varje pris driva ut den romerska ockupationsmakten ur landet. En delgrupp av seloterna kallades sikarierna, sica betyder dolk på latin, för att de ägnade sig åt lönnmord på dem som förtryckte folket. Gissa hur? Även om Simon som kallades seloten inte ingick i den militanta gruppen så kan han inte ha varit särskilt positivt inställd till den som jag kommer till nu.

I den inre kretsen fanns samtidigt en tullindrivare. Alltså en man som arbetade åt ockupationsmakten och drev in avgifter av dem som passerade in och ut ur städer mm. En förrädare eller Quisling.

Hur han lyckades ha med båda dessa i samma grupp av 12 personer utan vuxenmobbing eller svåra konflikter kan man fundera på.

Min poäng just nu är tanken att den gemenskap som har sitt namn av Kristus ska fungera just så. Den ska vara öppen för var och en som vill vara med. Den ska vara så vid att alla platsar, och ingen stöts ut eller hindras att vara med.
I vår tid kan vi tänka på människor av olika etnisk bakgrund eller sexuell läggning, personer med olika politiskt synsätt eller olika ekonomiska tillgångar, personer med det som vi ser som ”funktionshinder” eller ”handikapp” ska inte stängas ute.
Klass och kön får inte vara hinder. Den som vill vara med får inte hindras att vara med i en gemenskap som vill kalla sig kristen.

Jag vet att jag har ett problem, och det är med den som vill hindra andra att vara med. Vad gör vi med dem som har rasistiska eller främlingsfientliga åsikter, de homofobiska eller sexistiska, mobbarna?

Där måste jag tyvärr dra en gräns, men inte mellan människor utan mellan åsikter. Alla får vara med, men ingen har rätt att stöta ut någon annan. 

En bön dök upp medan jag skrev,
den finns i Den lilla bönboken i Psalmboken, nr 127 och den börjar så här:

O Gud, gör kyrkans port vid nog
att ta emot alla som längtar 
efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund,
högfärd och trätlystnad.

Gör dess tröskel så slät,
att barn och vilsna fötter inte snubblar…

Grundtvig och folkkyrkan

Idag höll jag ett litet föredrag om NFS Grundtvig, en spännande person i kyrkans historia.

Jag valde att lägga upp mitt föredrag så att jag skissade hur Grundtvigs tro utvecklades genom hans långa liv från en utifrånstyrd traditionell tro präglad av luthersk ortodoxi och sk. rationalism fram mot en öppen livsbejakands kontextuell tro där han själv gjort viktiga ställningstaganden.

Ett av de ställningstaganden han gjorde kallade han själv sin ”makalösa upptäckt” eller magelöse opdagelse” 1825 och det var ett viktigt steg på vägen.

Hans fråga var hur han skulle hitta en fast grund för sin tro och för kyrkans identitet, en grund som skulle vara tillgänglig för alla och inte bara för lärda bibelforskare (dvs exegeter) eller filosofer utan för vanliga människor, ja till och med för barn.  Bibeln fungerade inte längre för honom som fast bas och trygg grund. Bibelkritiken hade visat hur skrifterna var möjliga att tolka på olika sätt, det finns motsägelser och en stark utveckling inom bibeln.  Grundtvigs svar blev  något som låg mycket nära: trosbekännelsen som de troende bekände tillsammans vid söndagens gudstjänst tillsammans med instiftelseorden vid dopet och nattvarden. Det levande ordet, som han kallade det.

Kanske kan hans tankar ses som att han på ett nytt sätt i sin tid lyfter fram gemenskapen, kollektivet av troende människor, men utan all elitism, att vara med kräver bara att delta i den lovsång som bekännelsen är. Senare skulle han öppna denna gemenskap ytterligare, men redan nu hade han funnit en grund som befriade från all bibelfundamentalism och dessutom gjorde de vanliga människorna till kyrkans subjekt.

Folkets kyrka i Danmark hade fått sin grund, än ganska outvecklad och vag, men de första stegen var tagna.

 

Porträtt av Nicolai Frederik Severin Grundtvig