Stilla veckan och rädslan

I berättelserna om Jesus sista vecka finns skildringen av stunden i Getsemane trädgård, det är en mycket gripande berättelse som har betytt mycket för många. Jesus är full av rädsla och ångest, han gråter i nattens mörker, hans själ är bedrövad till döds. Hans vänner kan inte hålla sig vakna utan somnar. Ensam och skräckslagen i mörkret bland olivträden tar han den enda tillflykt han har – bönen.
Han ber: ”Gud, du min pappa, ta denna bägare ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.”
Samtidigt samlar de mäktiga ihop soldaterna som ska gripa honom, Judas har lovat att visa vem som är Jesus. Det är natt och snart ska långfredagen börja. Det ska visa sig att hans rädsla var befogad, att han skulle torteras och piskas, hånas och spikas på ett kors.
Men var det Gud som ville det? Nej, men det fanns ingen annan väg att gå, inget annat sätt att verkligen visa att Gud är den Gud som är kärleken. Det går inte att visa kärlek uppifrån eller med makt.

Författaren Joseph O’Connor delar bl.a. in rädsla i två typer – autentisk rädsla och overklig rädsla. Den autentiska rädslan är vår vän som vill skydda oss från de verkliga farorna, hjälpa oss att fly från det som kan skada oss eller hitta sätt att överleva. Den overkliga rädslan är vår fiende, den är skräcken för det som inte kan skada oss ”på riktigt”, den känns lika starkt och påverkar oss lika mycket. Det är rädslan för att göra bort sig, social fobi eller rädslan för tandläkare och småkryp av olika slag och mycket annat.  Här hittar du O’Connors bok som e-bok.
O’Connor skriver i den sanna självhjälpstonen att vi kan lära oss att skilja på den autentiska och den overkliga rädslan, genomskåda den och lära oss att hantera de olika rädslorna på olika sätt. Vi kan bli fria från de ”falska” rädslorna som förminskar våra liv och dra nytta av de goda rädslor som visar oss vägar framåt. Det ligget mycket i tankarna han har, det kan hjälpa oss att skilja på olika rädslor och reflektera så att inte känslorna tar makten över oss.

Men tänk om vi ibland ändå måste göra det som vi är mest rädda för, det som är verkligen farligt? Tänk rädda ett barn i eldsvådan, säga den sanning vi inte vågar säga, möta den människa som sårar oss… Offra något av vårt eget för en annans skull? Offra oss själva? Vad skulle vara värt det? Det är frågor att tänka vidare på.

Berättelserna om Jesus i Getsemane har betytt mycket, de visar oss att han har varit där före oss, ja att Gud är med oss i rädsla, ångest och förtvivlan. Och att vi får be.
Vi har någon att vända oss till i det mörkaste av mörker.
Någon som vet hur det är.

En traditionell bild av Jesus i Getsemane