Törsten och källan

Grusvägens damm yr i vinden där hon går genom den torra trakten, stenblocken är heta så man bränner sig om man tar på dem. Det är långt att gå till den enda källan med friskt levande vatten i trakten och det tar på krafterna nästan 3 km från byn till Jakobs källa.
Törsten växer och blir allt starkare medan hon går i den varma förmiddagen med sin kruka och solen stiger allt högre på himlen. Snart är det mitt på dagen och hon närmar sig sitt mål. Att hämta vatten, friskt rent vatten till att släcka törsten hos sig själv och sina anhöriga…

Hon vandrar med tunga steg den långa vägen genom det uttorkade landskapet. När man vandrar långa sträckor får man tid att tänka och reflektera, medan kroppen arbetar börjar tankarna också röra på sig. Särskilt när man går ensam och i tystnad får reflektionen utrymme och tankar och minnen dyker upp.
Hela hennes liv kommer och går i minnesbilder, det är lyckan och skratten, smärtan och tårarna. Det misslyckade och trasiga. Skammen och skulden som gör så ont. Så några ljusa minnen igen, de kommer och går. Men starkast av allt törsten, längtan och saknaden över det som aldrig blev som hon ville…

Där går hon nu i förmiddagshettan medan solen sakta närmar sig zenit, nu är det mitt på dagen och hon kommer för att hämta vatten i brunnen. Hon ser sig omkring, som väntat är ingen annan där. Alla andra har redan hämtat sitt vatten tidigt i gryningen innan hettan börjar ta över den soldränkta platsen runt brunnen eller kommer vid kvällen när dagen börjar svalkas. Men inte hon.
Hon väljer att undvika de andras blickar och de påflugna kränkande kommentarerna som alltid finns där även om de flesta vek undan och undvek henne. Hon var en av dem som var ökänd och föraktad, en synderska som inte levde enligt lagens många föreskrifter och bud. Hon hade haft fem män och den hon nu hade var inte hennes man. Precis en sådan kvinna som de stadgade och ordningsamma medborgarna rynkade på näsan åt och undvek.

Men någon är där, hon rycker till när hon ser en dammig man som står där och ser på henne med lugn blick.
Och han rynkar inte på näsan, han är annorlunda. Han ser henne som ingen annan gjort förut. Ser med en vänlig kärlek som inte ställer krav eller vill förändra. Han möter henne där hon är.

Ändå var det inte bara hennes moraliska status som skiljde dem åt, hon var också samarier, hon tillhörde ett folk som judarna inte ville ha med att göra utan som de undvek, de kallades orena.
Det var dubbla murar som kunde ha skiljt dem åt, som kunde ha separerat dem från varann, ja ännu mer: i och med att de också var av olika kön borde de verkligen ha låtit bli att tala med varann.

Han bryter allt som kunde vara passande och lämpligt då han tilltalar den samariska kvinnan den dagen. Han är trött och törstig efter den långa vandringen och nu ber han om hjälp, ”ge mig något att dricka!” Och snart är de inne i ett djupt samtal om hennes liv och om trons innersida.
I det totalt segregerade samhället var andliga frågor, frågor om livets djupare mening och Guds väsen inte något som man talade med kvinnor med, och inte utomhus. De frågorna avhandlades mellan lärda män i de andliga rummen i templet och synagogorna eller Torahskolorna.

Han bryter mot så många tabun och seder så det knappt går att hålla räkningen på dem alla.
Han ser henne som den människa hon är, accepterar henne och samtalar med henne om det som hon bär djupast inom sig, om törsten efter liv och glädje, mening och kontakt med tillvarons grund, Gud själv.

Han talar om en Gud som inte är bunden till vissa platser eller berg, inte på berget Gerisim som de kunde se i närheten eller Jerusalems tempel.

Att närma sig Gud gör man i ande och sanning och det kan ske var som helst och när som helst, Gud finns där för oss.

Visserligen behöver vi människor speciella platser och tillfällen för att komma ihåg Guds närhet, vi behöver skapa mötesplatser för oss själva genom att fira gudstjänst och samlas kring nattvardens måltid.
Tillsammans hjälps vi åt att aktualisera och påminna varann om att Gud möter oss precis där vi är, mitt i alla våra livs vandringar och torka, just som Jesus den dagen mötte kvinnan vid Sykars brunn.

Oavsett om vi är som hon en människa som andra ser ned på eller om vi är beundrade och omtyckta. Oavsett hur samhälle och kultur delar upp oss människor i vi och dem, i olika grupper och sammanhang.
Även om murar byggs höga mellan människor så visar Jesus oss idag att de gränserna och murarna inte är viktiga och inte kan stänga ute Guds kärlek, Gud vill gå med oss alla, vem vi än är, varje dag i livet.

Och murarna mellan oss kan inte hindra oss från att möta varann med respekt och kärlek oavsett vem vi är.

Jesus vill visa oss att Livets källa är närmare än vi tror. Hos Gud själv som redan är oss nära. Gud som säger till oss ”Kom” och den som törstar ska fritt få dricka av livets vatten”.
Källan i oss med flödet som ger evigt liv – det är Guds kärlek som omsluter oss och som värmer oss med livgivande välsignelse.
Gud som ser oss som vi är, möter oss där vi själva är och upprättar oss.
Gud ger oss livets vatten och går med oss.
Gud som ger oss hopp både i liv och död.

Den samariska kvinnan skyndar därifrån, hon vill berätta för alla hon möter om honom som hon hade träffat, han som kunde se hennes inre och ge henne upprättelse. Han måste vara Messias, befriaren!

Den som kom med livets källa!

Berättelsen inspirerad av Johannesevangeliet kap 4