Den villkorslösa kärleken

Den villkorslösa kärleken är en grund för hela livet och en bas för hela min tro, därför vill jag skriva lite mer om den.

Jag skrev om den villkorslösa och den villkorade käreken förra gången. Jag tänker inte så att vi själva är på det ena eller andra sättet – ställer mer eller mindre villkor på oss själva eller på andra. Är mer krävande människor eller mer lågmälda ödmjuka typer. Visst är vi olika på många sätt men det är något annat som jag vill komma åt just nu.

Det jag tänker på är att den tolkning av vår tro som vi gör eller som predikas i kyrkor och religioner osv kan ha sin tyngd åt ena eller andra hållet. Det blir väldigt tydligt i en traditionell väckelsepredikan: först skulle människan omvända sig, komma till tro och göra bättring, dvs förändra sitt sätt att leva först. Underförstått finns ju tanken att jag duger inte som jag är. Villkoret är bättring, förändring, försöka bli en annan än jag är. 

Som jag ser det är detta inte ok. Jesus möter människor där de själva är, ser dem och bejakar dem. Utan krav befriar, helar han, upprättar han. Först kommer kärleken och den är villkorslös.

Det är en kärlek som strömmar oss till mötes som en varm vind av frisk luft. Som flödar emot oss varje dag även om vi inte kan se eller känna den, som ett Gudsfaktum – en kärlek som aldrig tar slut, som ingenting kan förminska eller ta bort, som finns där vad vi än tänker eller gör. Det är kärleken som inte söker sitt, som tål allt, bär allt och som är större än vad vi kan fatta eller tänka oss. (läs i 1 Kor 13) 

Måste vi göra något för att få del av den? Nej ingenting!

Men det klart att den blir mer meningsfull för oss om vi tar emot den, säger ja till den på något sätt. Om vi vågar lita på att vi verkligen är älskade så har det självklart en oändlig betydelse för oss. Vår självkänsla förändras, vi blir tryggare, vi vågar lite mer. Om vi inte kan ta det till oss att vi är älskade så är det förstås en tragedi i våra liv, att tro sig vara oälskad är bland det värsta en människa kan tänka. Men som jag ser det så förändrar det inte Guds kärlek till oss på något sätt. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Den villkorslösa.  

Jag tror på en befriande Gud som har skapat oss och vill att vi ska leva gott och fritt, Guds villkorslösa kärlek vill allt gott för oss, men det finns inget krav på att vi först ska vara goda eller fria, inte vackra eller smarta eller passa in på något annat sätt. 
Gud älskar dig villkorslöst. Du är älskad!

Dagens bild: från kyrkodagarna i Dresden i våras