Ärkebiskopsskifte i en våldshärjad tid

Det var fint att få vara med om ärkebiskopsskiftet i Uppsala i helgen som gick.
Anders Wejryd, som jag kom i kontakt med redan som mycket ung konfirmandledare på Stiftsgården i Rättvik, lämnade nu sin plats, lade ned biskopsstaven som övertogs av Antje Jackelén.
Anders lutade sig fram när jag tackade honom för vad han betytt och gjort, och sa: ”kanske har jag varit för vanlig”,
en stund senare skojade han med körpojkarna på väg till kyrkan, självklart ropade de: ”hej Anders!”

Svenska kyrkan har en skön antiauktoritär hållning ibland som Anders Wejryd har varit med och stött. Han har mött människor på deras egen nivå. För vanlig? Nej inte alls, tvärtom, skulle jag vilja svara och peka på de stråk av närhet och öppna möten som är en del av Svenska kyrkan idag. En så stor kyrka som vår innehåller många sidor och den är mycket olika på olika platser runt vårt land. På flera håll har just den sidan behövts lyftas fram mera och fortfarande finns för mycket av distansering här och där.

Kyrkan lever av närhet, den består av lokala människor som vill vara med och ta ansvar, och av dem som vill vara med som stödjande medlemmar utan att vara mer aktiva än så. Det är helt ok i vår kyrka att få vara med för att det hör till eller känns bra, för att man vill stödja något gott och för att kyrkor ska finnas, eller av vilken anledning som helst.
Därför är vi en folkkyrka och inte bara aktivisternas kyrka. En kyrka med både nära gemenskap och samhörighetskänslor på avstånd.
Anders Wejryd betytt mycket även för dessa grupper som trots allt behöver en sak för att fortsätta vara med, en positiv och tydlig röst att förhålla sig till.

Antje Jackelén känner jag inte men hon predikar bra, har sunda åsikter och en öppen tolkning av kristna tron. Det lutar åt att detta blir mycket bra. Men det finns ett kraftigt motstånd och därför behöver vår nya ärkebiskop stöd av oss alla som står för en öppen kristen tro. Jag tycker att vi ska hjälpas åt med detta.

Nyheterna just nu är överfulla av våld, Syrien, Ukraina, Irak, Kenya och på så många flera platser pågår våldsdåd som är så fruktansvärda att vi inte vill tänka på dem.
Antje Jackelén påminde i sin första predikan som ärkebiskop om Nathan Söderblom som tillträdde som ärkebiskop för exakt 100 år sedan, 1914. Söderblom kämpade för fred genom sin kraftfulla satsning på ekumeniken – men nationalistiska krafter var starkare just då och världskrigen härjade Europa.
Men kyrkan var en stark kraft för fred, särskilt i återuppbyggnaden av Europa där freden idag är självklar. Kyrkan kan vara en kraft för fred även i framtiden, förhoppningsvis i flera områden i världen. Men då gäller det att kyrkan är just öppen, dialoginriktad och tydlig.
Att den värnar om människovärdet och enskilda människor som bemöts med respekt och öppenhet.
Att kyrkan vågar följa vägen som kyrkans grundare visade, den som handlar om att ”frambära ett glädjebud till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Lukas 4:18-19)

Anders Wejryd skojar med körpojkarna på väg till Vespern där han ska lägga ned sin biskopsstav