Från ljus till mörker till ljus

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, och Gud såg att det var gott. De första orden Gud säger i bibeln är ”Ljus bli till” och ljuset blev till, Gud såg att ljuset var gott och Gud skilde ljuset från mörkret.

Så står det skrivet i bibelns första bok, det viktiga i berättelsen är att någon vill att det ska hända. Att Gud som är kärleken och alltigenom god ville ljus och liv och glädje. Gud ville att vi ska leva ett gott liv på vår gröna planet som är så välsignad med enorma resurser och tillgångar.

Gud ville fred och välstånd, gemenskap och lycka, Gud ville harmoni och en tillvaro där alla räknas och får vara med. Gud ville ljus och kärlek.

Men någonting hände. Det kom in mörker och våld i Guds goda skapelse, tillvaron gick sönder, livet blev möda och smärta, i vårt anletes svett får vi slita nästan varje dag, vi måste arbeta för att få bröd och mat för dagen. Den händelse som gjorde att allt förändrades här på jorden kallas för syndafallet i bibeln. Den händelse då mänskligheten faller ner i en mörkare tillvaro än Gud ville, inte som ett straff utan som en konsekvens av ett val.  

I Första Moseboken beskrivs syndafallet som ett brott. Människorna ville bli gudar själva. Genom att sätta sig själva i Guds ställe vände de sig bort från Gud och hur Gud hade tänkt sig livet på jorden.
Utan kontakten med Gud kunde de inte leva i paradiset längre. Och när relationen till Gud bröts kunde inte människorna leva i fred längre med varandra, det blev maktkamp och strid om att få det bästa för sig själv och sin grupp, det blev uppdelning mellan vi och dem. 

Men med stor ömhet gör Gud kläder åt människorna så att de inte ska frysa innan de går ut i mörker och kyla, öster om eden.

Där är vi nu, här lever vi där krig och våld sker varje dag, olyckor och katastrofer, sjukdomar och döden drabbar oss. Klimatet håller på att förstöras och djurarter utrotas i snabb takt. Läget på jorden är inte som det var tänkt utan tillvaron är bristfull och söndertrasad, det vi vill gör vi inte, men det vi inte vill, det gör vi. Vi längtar efter en annan tillvaro och ett annat liv.

Den gamle kyrkofadern Augustinus skrev en bön:  Du ger beständig och säker trygghet. Ty du, o Gud, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.” 157 i bönboken.
Oron och längtan vi bär kan aldrig mättas utom av en enda, nämligen Gud själv.
Vi är skapade till att leva tillsammans med Gud och varandra, vi är ämnade till att leva i relationer och därför är det värsta straff som kan tänkas isolering eller utstötning.
Vi mår inte bra i den här kulturen som så starkt handlar om att förverkliga sig själv och där bara den egna privata lyckan är det enda som sägs ge mening i livet.

Men i själva verket finns det inget som ger en så stark känsla av mening än att göra något gott för en annan människa, det är att göra en annan lycklig som ger verklig mening och lycka åt en själv.

Våra tre texter idag handlar om hur Gud agerar för att rädda sin mänsklighet:

Det första är genom att ge oss människor hopp. Gud utväljer Abram och ger honom och Sara löftet som gör att de orkar fortsätta framåt.
De vackra orden om att deras ättlingar ska bli lika talrika som stjärnorna på himlen gör att de vågar lita på Gud. De återknyter relationen och lämnar det gamla landet och går till ett nytt. Trots att det verkar omöjligt så vågar Abram tro och gå. Abraham blir trons fader för flera religioner.

Det andra är lagen och de goda gärningarna.
Gud ger det judiska folket lagens många bud och regler. Tio Guds bud som skydd för oss och regler för att livet ska bli bättre på jorden.
Paulus skriver till Timoteos i episteln, han som ska bli en ledare för en av församlingarna bland de första kristna.
Paulus ger honom en hel lista av sådant som behövs i kyrkan och i vår värld för att det ska bli någon förändring, rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet… att kämpa trons goda kamp, att anstränga sig för att tillsammans med andra visa på en helt annorlunda livsstil, att leva så som Gud hade skapat oss till att leva.
Och även om vi inte klarar det så är ändå idealet och målet det verkligt goda livet, det kan inte vara mindre.

Guds tredje steg för att rädda oss är att komma till oss i en person, Jesus, han som kan göra blinda seende, han som är världens ljus och den som visar oss i sitt eget liv hur ett gott och helt, ett sant och kärleksfullt människoliv är.
Han ger oss insikter och tankar, han ger oss gyllene regeln och kärleksbuden så vi vet hur vi ska leva för att livet ska bli så bra som möjligt här på jorden.

Men samtidigt vet han att vi kommer inte att klara det här själva så han ger oss också förlåtelsen som är möjligheten att alltid börja om på nytt, vad som än kan hända.
Han skapar kyrkans gemenskap för han vet att vi behöver hjälpas åt för att leva gott tillsammans.

Men vi behöver Guds hjälp för att kunna hitta tillbaka till ett sant och gott liv.
Och till slut är trons kraft inte att prestera något själv, utan ta emot kraften från Gud. Att låta Kristus öppna våra ögon och hjälpa oss att se, att vara öppen för det nya som han vill ge oss varje dag. Kristus är världens ljus, det är hos honom den enda räddningen finns.

Räddningen som är att vinna det eviga livet, som vi har kallats till och som Gud vill ge oss.
i den märkligt hoppfulla Uppenbarelseboken i bibeln står det skrivet om evighetslivet: ”Och det ska inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud ska lysa över dem.”

Predikan 19e söndagen efter Trefaldighet årg 2 2019, Kolsva Brukskyrka

Skymningsljus vid Stiftsgården i Rättvik

Om två vägar till förändring i klimatkrisens tid

Profeten Amos var enkel herde på landsbygden vid Tekoa, men han hade fått kallelsen av Gud att tala. Och han är en av de skarpaste kritikerna som finns, han tar strid mot de mäktiga och mot hur folket levde sina liv i Juda.

Efter tider av fattigdom och missväxt hade det nu blivit goda tider i landet, många fick det bättre men inte alla. Rikedomarna delas nämligen inte, tvärtom.
Amos kritiserar hårt hur de fattiga utnyttjas, de sociala problemen blir allt värre i landet, klyftorna ökar. Han skräder inte orden om hur illa det är när de fattiga trampas ner och säljs för pengar eller säljs för ett par skor och lever utarmade i slaveri, medan de rika bygger hus av huggen sten och pryder bostaden med elfenben.

Samtidigt pågår festerna i templet, orden som talas och offren som bärs fram är tomma och meningslösa när de inte följs av handling, rätten måste flöda fram. Till och med musiken och psalmerna klingar falskt när medmänniskor lider nöd av hunger och svält för att de inte får betalt för sina grödor.

Amos svar på krisen och problemen är att förändring måste ske, de rika måste dela med sig och ta hand om dem som behöver, de mäktiga ska göra rätt för sig, den enda lösningen är bot och bättring.

”Sök det goda och inte det onda, så att ni får leva, då ska Herren härskarornas Gud vara med er” säger Amos och fortsätter”Hata det onda och älska det goda. Låt rätten råda när ni dömer, kanske ska då Herren förbarma sig er…”  Amos recept är rätten, det ska gå rätt till, lagen ska följas.

Paulus skriver långt senare sitt brev till de kristna i Rom, han ska presentera sin tro för dem, här finns många viktiga sanningar om livet och tron. Romarbrevet är väl värt att läsas och studeras.
Idag brottas Paulus med sig själv och försöker få någon ordning på varför det är så svårt att leva gott och rätt. Han är fostrad i samma tradition som Amos, han har tänkt att svaret finns där: om vi bara lyckas lyda lagarna och buden.
Men nu har han upptäckt att det inte fungerar. Kanske kan vi känna igen oss i hans ord ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, med det onda som jag inte vill, det gör jag”
Amos recept räckte en bit, men inte ända fram, det blev inte bättre i samhället. Det är något mer som krävs för att det ska bli förändring på riktigt.
Att vi ska hitta vägar framåt som hjälper mot fattigdomen i världen, som kan leda till att vi minskar klimathotet och miljöns förstöring, att våldet och brotten och terrordåden ska minska och försvinna.

Det räcker inte bara med lagar och hårdare tag, inte med vackra ord och uttalanden.

I den nybildade församlingen i Rom, som Paulus skriver till sker en hel del gott, bla stöd till änkor, faderlösa och invandrare. Stora steg har tagits: Församlingen samlar ihop pengar och ser till att de som mest behöver får bidrag. Vi ser en början på all social stödverksamhet där.

Men ändå är det något som brister och skaver. Paulus skriver i brevet om hur kluvna vi människor är, hur olika sidor inom oss kämpar om makten och ofta leder till att vi inte gör det vi vet är rätt. Den goda sidan vet att vi ska älska vår nästa som oss själva, att vi ska vårda miljön och undvika engångsmaterial och låta bli att flyga osv, men alltför ofta gör vi ändå tvärtom.

Det är som om det pågick en brottningsmatch inom oss av olika viljor och drifter och brister, hämningar och rädslor. Viljan till det goda finns i oss alla men vi styrs av emotioner och drifter, ofta gör vi som de flesta andra och följer strömmen. Vi vet bättre än vi gör.

Paulus fångar det bra i texten: Det jag vill det gör jag inte men det jag avskyr gör jag.

För honom står kampen mellan Guds goda lag och en lag som finns i våra lemmar. Hans beskrivning får mig att tänka på någon som är fast i ett beroende eller missbruk. Kanske är det tydligast där – drogen tvingar människan till att göra det hon inte vill, kraften är så stark att den tar över hela livet och kan förstöra familjer och hem.

Det är som om vi lever i ett beroende av andra droger, lyckan, bekvämligheten och lusten. Och allt det gör att det behövs andra sätt, andra vägar framåt. Det räcker inte med hårdare lagar eller tuffare tag, det räcker inte att vi vet hur vi ska leva för att det ska bli bättre. Vi behöver hjälp! Paulus recept kommer på slutet. 
Det finns en räddning skriver han: jag tackar Gud, genom Jesus Kristus vår Herre!

Där finns lösningen på det problem vi inte själva kan klara. 
Jesus själv visade genom sitt liv på ett helt och fullt kärleksfullt liv. Han blir en förebild att försöka nå upp till, inte ett liv i laglydnad utan i att älska sin nästa som sig själv, i tjänade och omsorg, i strävan tillsammans istället för i ensamhet.
Det är ett liv där tron ger mod och kraft, där det finns förlåtelse så att vi alltid kan börja om på nytt. Där vi får tro och lita på att Gud går med oss och bär oss genom det svåra.

Det är livet där det viktiga är att vi går framåt på Guds vägar, att vi verkligen gör det vi kan, och där vi vet att vi och alla människor är älskade av Gud.

Predikan idag handlade bl.a. om två vägar till förändring –
Den ena är Lagen – reglerna, hot och våld, men det blir bara en återvändsgränd med bara mera av samma.

Den andra vägen som Jesus visar oss är Kärlek – tjänande – ömsesidighet och en väg vi går tillsammans, bara där finns en väg till ett annat samhälle, annan kyrka och annat liv.

Där tro och liv blir ett och det samma.

Då kan rätten strömma fram som vatten och
rättfärdigheten som en outsinlig ström.

Predikan den 11e söndagen efter trefaldighet årg 2 2019 i Köpings kyrka

Här hittar du Amos bok i Gamla testamentet

Varför måste Jesus lida och dö?

Varför var han tvungen att lida och dö?
Varför skulle det gå så illa att Jesus måste bege sig upp till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärde och bli dödad, och sedan bli uppväckt på tredje dagen. Varför? Han som kom bara med kärlek och godhet, tro och hopp?

Det var inte konstigt att Simon Petrus ville sätta stopp för allt det här.
Han tog Jesus avsides och sade ”Må Gud bevare dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig!”

Men då såg Jesus på honom med vrede och sorg, Petrus visste inte vad han sade, han fattade inte, trots att de hade vandrat tillsammans under nästan tre år och delat hela livet.

Varför blev det så här? Kanske finns det en förklaring, vi går tillbaka till början!

Bibeln berättar om Gud som skapar himmel och jord, Gud skapar människor till sin avbild, att vara Gud lika. Och allt var mycket gott, står det i Första Moseboken, i tillvarons början finns freden och livet i gemenskap där alla kunde vara med. Där fanns harmoni och öppenhet, sanning och kärlek.

Men i den tillvaron kom ondska in. I den fantasieggande berättelsen ur Första Mosebok skildras det som ett brott och en enorm förändring.
Där vandrar Gud i den svala kvällsvinden i Edens lustgård. Där finns människorna Adam och Eva och frestaren som är som en orm. Ormen frestar och lockar, och något sker: människorna bryter mot det enda förbudet. De äter av kunskapens frukt på gott och ont.
Men det är inte så mycket olydnaden som är det viktiga utan frestelsen och ormens ord– ”då ska ni bli som gudar”.

Människan vill ställa sig själv i Guds ställe och ta Guds plats. Bli de som råder över liv och död och då går allt fel.

När människan själv vill vara Gud då blir andra människor rivaler eller konkurrenter, snabbt sprids illvilja och fiendskap, våld och till slut mord.

Precis där är det som berättelsen om Kain och Abel kommer in.
Snart kommer det första brodermordet att ske, Kain som känner sig ratad och utstött fylls av vrede och tar med sig sin bror ut på fälten och slår ihjäl honom.
När relationen med Gud själv inte fungerar händer det samma mellan människor, det sprider sig motvilja och främlingskap.

Men när vi lever med Gud som vår gode fader blir vi alla som syskon med varandra. Vi är på samma nivå och har mer som förenar oss än som skiljer oss, vi är likar och ingen kan utnyttja eller göra varandra illa.

Berättelsen slutar med att människorna lever öster om edens trädgård där de får äta sitt bröd i sitt anletes svett. De får leva i knapphet och arbete. Slit och möda, plåga och lidande.
Berättelserna i gamla testamentet skildrar i en poetisk form världen där vi alla lever. Och ger en förklaring till en del av allt det våld och lidande som finns på jorden.
Att vi gör oss själva till gudar och tror oss ha makt att behandla jorden och medmänniskorna hur som helt. Så mycket av kortsiktiga beslut och handlingar som grundar sig på vinstintresse utan att ta hänsyn till andra människors väl och djuren och skapelsen. Krig och förföljelse, mord och våld. Ondska och lidande finns på vår jord på många olika sätt.

Hur skulle då den Gud som har givit livet och som är kärleken reagera på allt detta. Alternativet att radera ut ondskan med makt och våld fanns inte, även om det var vad många önskade,

Nej svaret blev kärlekens väg, att dela alla lidandes situation och villkor. Gud själv blev människa, Ordet blev människa och bodde ibland oss. Kristus Sonen gick längst ner i ångesten, tömde sig på gudomlighet och blev en av oss, och fortsatte ännu längre ner.
Ändå ner i övergivenhetens mörkaste tomhet, tortyren, domen över honom, hån och förakt och korsfästelsen.

Det är just detta som Jesus berättar om i vår text idag, han måste gå till Jerusalem och lida mycket. Det finns inget annat alternativ, det står mellan makt och kärlek.
Maktens väg skulle ha lett till ännu mer lidande och ändå inte skapat någon förändring.
Bara kärleken kan bryta ondskans eviga cirkelgång och kretslopp av utnyttjande och plåga.

Jesu lidandes historia handlar om Guds svar på ondskans problem, och det är ett kärlekens svar, att gå in och dela alla lidandes lidande istället för att straffa och rensa.

Men där står Petrus och försöker få Jesus att välja en annan väg, att spara sig själv och att Gud ska bevara honom.
Många gånger har säkert Jesus själv tänkt så, att det borde finnas en annan väg, någon annan lösning, ofta har han känt frestelserna att satsa på bekvämlighet eller egen vinst, att inta tronen och se uppifrån på hur människorna har ihjäl varandra.
Men en sådan likgiltighet finns inte hos Gud, det är omöjligt.
Det är därför ondskans röst som plötsligt kommer ut Petrus mun.

Det är skillnad på Guds tankar och människors. Vi är fångna i vår självbevarelsedrift och vårt eget perspektiv, vi kan inte komma ifrån människotankarna, de som handlar om att försöka undvika det svåra, blunda för verkligheten, fly bort från lidandet, låtsas som om allt snart skulle bli bra, att inget var farligt eller allvarligt. Att det bästa var att låta var och en klara sig själv.

Guds tankar är något annat, och det var den vägen han valde.
Att gå upp till Jerusalem.
Han valde att dela vår verklighet ända ner i det djupaste mörker.
Han skulle gå lidandets väg, inte härska över oss utan dela alla våra svårigheter med oss.
Han skulle gå vår väg. Och det var kärleken som drev honom. Den blev viktigare än hans egen bekvämlighet, viktigare än hans eget liv.
Jesus kunde bara inte undvika lidandet och döden, det var det som var hans väg för att rädda och befria oss.
Rädda oss från dödens makt och till sist låta oss få det eviga livets segerkrans. Amen

Predikan kretsar kring bibeltexten Matt 16: 21-23: här kan du läsa den

(Predikan : Första söndagen i fastan, årg 2 i Kung Karls kyrka 10 mars 2019)

Den violetta mässhaken i Kung Karls kyrka i Kungsör

Om trons kraft i klimatkrisens tid

Gud säger till Noa – ”jag har bestämt att göra slut på alla människor… ty de har fyllt jorden med våld!”
Den gammaltestamentliga Guden är så där, straffande och vred, eller rättare sagt så ser författarna av vissa böcker i gamla testamentet på Gud.

Där skildras en Gud som ger liv och dödar, älskar och hatar, gläds över människors lycka men också straffar.
Där i gamla testamentet är Gud allorsaklig, allt som händer går att föra tillbaka på Gud själv, regnet som vattnar jorden och översvämningen som dödar och får människor att fly.

Att jorden och vi själva finns beror på Guds skaparkraft och här får vi allt vi behöver, jordens tillgångar och våra egna talanger och gåvor, värme och skydd, intelligens och medkänsla. Men Gud sänder också olycka, lidande och död enligt gamla testamentet, och naturkatastrofer.

En del av det här kan vi ta till oss och tro på medan annat får vi lämna bakom oss.

Och det beror på att Jesus Kristus visade upp en större och annorlunda bild av Gud, han visade oss att Gud är kärleken och att Gud älskar alla de människor som Gud har skapat. Han visade att Gud aldrig vill människor ont utan tvärtom går in och delar varje människas svårigheter och plågor och lider med oss.

I ljuset av det som Jesus har avslöjat får man gå tillbaka och läsa med andra glasögon.

Bibeln är människors ord om Gud och livet, därför kan det självklart bli fel ibland. Men ändå är bibeln vår källa till att veta mer om Gud och Jesus och tillvarons villkor.
Där får vi reda på sådant vi inte kan veta annars, det som ingen kan tänka ut eller hitta på, bibeln är böckernas bok, inspirerad av Gud själv, och där berättas det om Jesus.

Berättelsen om Noa och Arken får en annan poäng om vi ser bort från den straffande guden, då handlar den istället om Guds barmhärtighet.
Om hur Gud vill rädda mänskligheten från den hotande katastrofen och hur Gud visar Noa och hans familj en utväg och en räddning. Både för dem själva och för djuren. Gud är en nådig Gud som vill det goda för oss, alltid.

Ordet är nåd, ett mycket viktigt ord, nåden står för allt som vi får för intet, gratis är ett annat ord för nåden. Ingen av oss bestämmer själva att vi ska leva här på jorden, en dag är vi här, det är en gåva, något vi inte kan skaffa oss själva. Vi får själva livet och alla våra förmågor och talanger, allt det vi klarar av och är bra på.
Vi har också fått jorden, den grönblåskimrande planeten att leva på och vårda. En planet med enorma naturtillgångar och med möjlighet att odla mat och ordna goda liv för oss alla som lever här.

Men det som låg bakom berättelsen om Noa och arken var att vi människor fyllde planeten med våld, som det stod i texten. Vi kan lägga till att jorden nu har blivit så påverkad av människors agerande att själva klimatet håller på att förändras. En kris som är större än vi anar och som vi nästan aldrig orkar tänka på.

Men bibelns berättelser vill ge oss hopp och mod så att vi inte ger upp.

Nåd har en betydelse till, mer än att allt är givet oss.
Nåd handlar också om förlåtelse och upprättelse. Vi kallar det syndernas förlåtelse i kyrkan. Gud har lovat att om vi kommer till Gud och nämner allt det vi ångrar och inte är nöjda med så vill Gud ge oss förlåtelse. Till var och en som vill ger Gud nya möjligheter att lära sig av det som skett, och låta det som varit försvinna in i det förflutna. Våga ta nya tag, försöka igen, och aldrig ge upp.
Med Guds hjälp är det inte kört, det finns alltid nya chanser.

Det här är en fråga om tro, det som episteltextens författare skriver så fint om, tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.

Tro i bibeln och kyrkan är inte det samma som hur vi använder ordet i vardagslivet, då säger vi att vi tror något som vi inte vet riktigt säkert, något ovisst som kanske är sant eller inte.
Ordet tro i kyrkan hänger samman med att lita på någon, ha förtröstan eller hålla fast vid någon, och när jag säger någon så är det förstås Gud.
Ordet tro handlar om en relation, om att leva tillsammans med den som är större än oss själva. Gud som är skaparkraften själv och som alltid finns nära oss, Gud som är själva kärleken och som är alltigenom god.
Bara genom att våga lita på Gud, genom tro kan vi ha hopp för oss själva och vår vackra planet.

Men det handlar inte om att passivt lägga sig på sofflocket och inte göra något själv.
Berättelsen om den fattiga änkan som dyker upp i Jerusalems tempel vill också säga oss något viktigt.
Jag tänker mig att hon nästan smyger fram och lite skamset ger sin lilla gåva. De rika och mäktiga har gett stora summor av sitt överflöd, stolta går de bort och vill gärna synas, de gillar att sitta längst fram och att alla ska hälsa på dem, de går gärna på fest och de äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull… så mycket hårdare blir den dom de får säger Jesus.
Men änkan gör något helt annat. Hon ger i sin fattigdom allt hon äger, allt hon har att leva på.

Jag tror att det här handlar om två olika sätt att leva, två olika hållningar som Jesus pekar på. Valet mellan det delande livet och det fasthållande egoistiska livet.
Inte så att vi ska skänka allt vi äger till kyrkan eller till de fattiga vi har omkring oss, det är bättre att ha något att leva av så att vi kan hjälpa nästa dag också. Templet behövde ju också rensas ut från månglarna och snart skulle det förstöras så att inte sten låg på sten.

Det handlar om att livet och allt vi har är till för att delas, alla behövs med sina små eller stora bidrag. Våra resurser och vår tid behövs för att livet ska bli bättre för flera här på jorden.
När vi håller allt för oss själva och inte låter händelser eller läget med klimatkrisen ha någon betydelse utan blundar och lever som vanligt, då kommer ingenting att hända. Eller då kommer det att förvärras.

Det krävs mer, att vi tillsammans gör vad vi kan.

Det finns ett missförstånd att Guds kärlek till och syndernas förlåtelse skulle vara till för att vi ska få sinnesro och kunna fortsätta att ta det lugnt utan att behöva ändra på något alls.
Men det är tvärtom så att Guds kärlek finns till alla människor och inte bara oss själva, tillsammans med syndernas förlåtelse vill få oss att inse att vi behöver ändra våra liv.  Vi behöver hålla oss mer fullt och fast till Gud, vi behöver alla varje dag sträva efter att leva lite mer gott och kärleksfullt på jorden.
Vi behöver utmana oss att leva mer sant och äkta, leva mer kärleksfullt.
Bara så kan det bli någon skillnad.

Och det var så som Jesus själv levde sitt liv på jorden.

(Predikan Sura-Ramnäs församling 7 okt 2018
Den 19e söndagen efter trefaldighet, 1a årgångens texter)

Höst i Arboga